Mera Lappland

Tredje boken i Liza Marklunds Strenträsktriologi var riktigt bra.

När jag hade lyssnat klart familjekrönikan "Löftet" blev jag sjuk. Fick en hosta som inte var av denna världen. Hostade mig igenom nätterna och var dizzi på dagarna. Vad skulle jag göra? Som jag såg det fanns det bara en utväg. Jag skulle lägga mig på soffan, ladda hem en ny bok, stoppa lurarna i öronen och stanna kvar i soffläge tills jag hostat klart.

Bokvalet var givet. I somras läste jag Liza Marklunds två första böcker i Stenträsktriologin. Nu var det dags för den sista boken, Stormberget.

Samma personer återkommer i alla tre böckerna. Huvudperson är den sjukskrivne polischefen Wiking. På midsommarafton flyter en död kropp upp ur Kallmyren, samma plats som Wikings fru försvann från, för många år sedan. Vem är det man har hittat och hur har personen hamnat där. Spåren leder till Wikings egen familj.

Stormbeget kan inte karaktäriseras som en renodlad deckare men den är likafullt spännande. Jag skulle kalla den för en svensk släktkrönika om fattigfolket i Lappland - sträcker sig från slutet av 1800-talet fram till idag. Vi får följa Wikings familj och allt vad de och deras grannar fått utså när Sverige skulle "elektrifieras". Utan eftertanke dränkte man hela samhällen. Det var alltid Vattenfalls önskemål som skulle tillgodoses, människorna fick anpassa sig. Några ruvade på hämnd.

"Stormberget" hade en bra intrig och var lika intressant som släktkrönikan från Sydafrika. Bra att någon ger röst åt alla dessa människor som blev "överkörda" när Sverige övergick från lantbrukssamhälle till industrisamhället.