Nu jäklar!

När jag slutade jobba bestämde jag mig för att leva ett sundare liv - mindre mat, mer motion. Promenader, det tar jag, går på gympa, det gör jag (dragen av BM) - men sen är det stopp. Jag äter som tidigare, alltså för mycket. Men nu ska det bli andra bullar (se kommande avsnitt)!

Redan halv tio i dag, traskade jag - pigg och alert - in på gymmet efter att ha beställt instruktionstid. Min "personlige tränare" hade gjort upp ett program som bestod av inte mindre än nio moment; benpress, ryggdrag, bröstpress, axellyft, ryggresning, situps, triceps, biceps, hantlar. Först är det 7 minuters uppvärmning. När det är klart ska jag vara svettig. Alltså, redan innan jag börjar min träning ska jag vara svettig! Varje moment ska i princip göras 2x15 gånger. Sen ska jag avsluta det hela med 7 stretchövningar, var och en på 30 sekunder. Allt detta ska göras minst två gånger i veckan!  Det är tur att jag är ledig - det finns ingen chans att hinna med något sådant här, när man jobbar.

Idag visade min personlige tränare varje moment - hur det skall göras, vilka muskler som ska arbeta osv.

Sen var det min tur att göra respektive övning.

Man ser tydligt att det finns potential till förbättringar - mer muskler, mindre fett!

Arundhati Roy; De Små Tingens Gud ****

Vilken fantastisk bok De Små Tingens Gud är!! Läs den!

Man befinner sig i Indien, när man läser boken. Man känner värmen, dofterna, smakerna - allt. Man "lever" i den familj boken handlar om. Handlingen är ofta skildrad ur barnens synvinkel - tvåäggstvillingarna som mer eller mindre lever i symbios. Roy har ett fantastiskt språk. Hon leker med orden. Språket och orden har en egen själ. Hon gör om verben till subjekt - hon bygger om språket (Roy är arkitekt). Hon är helt respektlös mot språkets syntax (kan stundtals vara svårt att förstå). Ibland, när det är barnen som pratar, skriver hon baklänges. Språket är hennes vapen.



Vad handlar då boken om? På det yttre planen handlar "De Små Tingens Gud" om en familj med två barn, deras mamma och mammans bror och hand dotter, barnens mormor och en gammelfaster samt en kastlös man som jobbar för familjen. Men man kan också säga att boken handlar om klassmotsättningar och de konflikter detta leder till, kvinnor/män, kasttillhörighet/kastlöshet, vuxna/barn och framför allt tror jag den handlar om makt - man slickar uppåt och vänder kappan efter vinden.

Bokens uppbyggnad är lite komplex - den följer ingen tidsaxel och Roy växlar mellan olika betraktare. Det kan vara lite svårt att tränga in i boken. Undan för undan får man en massa nycklar som jag tyckte vara svåra att tolka när jag läste boken för första gången. Man vet vad som ska hända men ändå vet man det inte. Jag var hela tiden rädd för att läsa vidare, samtidigt som jag ville veta hur det skulle sluta. Är det Velutha som är de små tingens gud?

Författaren Arundhati Roy är i 50-års åldern och utbildad arkitekt men också samhällsdebattör, fredsaktivist och politisk skribent. Hon har levt med den maoistiska gerillan i Indien. De små tingens gud fick Bookerpriset 1997 och har sålts i sex miljoner exemplar. Roy har bara skrivit denna enda roman och hon har sagt att den inte får filmas.

Blåhuset - första advent

När vi flyttade till Sundsvall fick vi erfara vad ordet VINTER betyder - kyla, mörker och snö. Och långa var de, dessa norrlandsvintrar. På skyltsöndagarna, när vi brukade gå en runda på stan, var det så fruktansvärt hemskt så vi måste inomhus så fort som möjligt. Där startade traditionen att äta middag på kinarestaurang första advent.

Under våra 33 år i Sundsvall har vädret successivt blivit bättre och bättre. Vintrarna är inte på långa, vägar lika kalla och jag tycker inte heller att mörkret är lika mörkt längre. Trots dessa förbättringar har vi hållit fast vid traditionen att äta middag på "Kina" första söndagen i advent - det gillar jag. Vi går nästan alltid till samma restaurang och den ser precis likadant ut idag som för mer än trettio år sedan. Man skulle kunna säga: "Allt förgår med Kinarestaurangen i Blåhuset består".

En snygg ost är en bra ost

Höstterminens sista fredagsföredrag (SUS) hade temat "En passionerad ostmästare talar ut" och ostmästaren själv, Björn Stigbjörn, hade skrudat sig i vit rock.

Redan 1908 startade Björns farfar ett mejeri i Bye i Jämtland och sen har livet löpt på i ostens tecken. Vi fick veta hur tufft det var att jobba i ysteri förr i tiden. Allt måste göras för hand - många tunga lyft, mycket rörande och pressande och så måste ostarna vändas varje dag under hela lagringstiden. I dag är arbetat både lättare och säkrare även om vissa avgörande moment fortfarande sker manuellt. Produktionen har rationaliserats kraftigt; 1968 fanns det 100 ysterier - idag är 12 kvar (plus ca 130 små gårdsmejerier). Björn redogjorde för vilka ostsorter vi har i Sverige och hur dessa har utvecklats. Mycket fakta, som var svårt att lägga på minnet men intressant var det.

 

Sen berättade Björn om Eleonora Lindström från Burträsk, som 1875 gav sig iväg ända till Degebergamejeriet i Västergötland (vilken resa!!) för at lära sig mer om ystning. Hon var borta ett helt år och när hon kom hem experimenterade hon tills hon hade fått fram en ost hon var nöjd med - då hade hon "skapat" den första Wästerbottenosten!

Björn berättade också hur Grevé-osten fick sitt namn. När man hade bestämt sig för att tillverka en svensk ost av Gruyère typ funderade man på att kalla den Grive (som sportjournalisten Bengt Grive). Detta satt man och spånade om under en bilresa - stannade och ringde upp Bengt och frågade om det var ok - nej Bengt ville inte bli förknippad med en ost så det blev nobben. Då ändrade man sig och kallade osten Grevé (det är alltså ingen gammal greve som varit i farten) och detta skedde på en parkeringsplats!.

Efter all denna nya ostkunskap var det självklart att vi skulle avsluta middagen med ostprovning - fransk Gruyère och svensk Grevé (båda av Emmentalertyp). Ganska lika i smak och konsistens. Den franska var kanske aningen godare men mycket dyrare - att jag tyckte den var godare kan ha berott på att jag visste vad den kostade. Jag tror inte jag skulle ha kunna avgöra vilken som var vilken i en blindtest.

Konklutionen av föredraget var. "En snygg ost är en bra ost"!

Dags att byta jobb??

Det har varit mycket snack om Håkan Juholt och hans framträdande i Ekots lördagsintervju. Det är svårt att tycka något när man inte har hört intervjun så därför bestämde jag mig för att ta följe med Håkan på min promenad idag (iPod är suveränt).


Två gamla bekantingar, som jag stötte på,
på vägen hem

När jag lyssnat färdigt på intervjun med Håkan J, måste jag tyvärr säga att jag håller med Anders Johansson, kommunalrådet från Sigtuna som sågade honom i ett SMS (det som läckte ut till Expressen och blev allmänt känt). Jag tyckte HJ gjorde en mycket dålig intervju. Han var oprecis, gav undvikande svar och olika svar, han visste inte och han fladdrade som ett rö för vinden. Jag undrar om det inte är dags att börja leta efter nytt jobb Håkan!

Sundsvallsvy

När intervjun med HJ var klar, hade jag mer än halva vägen kvar innan jag skulle vara hemma igen. Jag hade därför gott om tid att lyssna på en person som vill byta jobb - Mats Odell. Han blev intervjuad i förra veckans lördagsintervju. Mats Odell har aldrig varit min favorit men se nu tyckte jag han var riktigt duktig. Han gav ett mycket kunnigt intryck, svarade på alla frågor, snirklade sig inte utan var riktigt bra.


Trähus i fem våningar - inre hamnen i Sundsvall



Det har hänt några gånger att jag kommit in mitt i intervjuer (när jag t.ex. slagit på bilradion) utan att veta vem som pratar efttersom jag har inte känt igen rösten. Då lyssnar man verkligen på VAD som sägs. Det är ganska märkligt hur annorlunda man lyssnar när man inte vet vem som pratar - inga förutfattade meningar och inget utseende som distraherar. Undrar vad jag hade tyckt om herrarna Juholt och Odell om jag bara lyssnad på dem utan att veta vilka de var.

Sundsvall läser och skriver - ett nätverk

Jag fick tips om facebookgruppen "Sundsvall läser och skriver"- tyckte det lät roligt och anslöt mig.

I går hittade jag en "kallelse" på FB. Det lilla nätverket skulle träffas och äta lunch med barnboksförfattaren Pija Lindenbaum, som var i Sundsvall, dels för att signera sina böcker (de trevliga Gittan-böckerna, ni vet.) dels för att delta på ett seminarium om barnlitteratur på Kulturmagasinet. Tyvärr råkade dessa aktiviteter gå in i varandra så någon tid för lunch blev det aldrig. Det vill säga - det blev inte tid för lunch med Pija L men nätverket hade en lååång och mycket trevlig gemensam lunch. Här kommer en bild på de glada lunchgästerna.

Jag är nog i grunden en varm Facebookanhängare, även om jag inte använder det så mycket. Jag måste också erkänna att jag inte behärskar dess funktioner fullt ut. Men tack vare FB fick jag plötsligt kontakt med fyra jättetrevliga tjejer, som jag åt lunch/fikade tillsammans med och pratade, pratade, pratade med. Jag tror man har ett uppdämt pratbehov när man är ensam hemma som jag. Mycket trevligt.

Tid att gå på julmarknad

Redan i slutet av november dyker de upp numera - julmarknaderna. I helgen, när vi hälsade på goda vänner i Falun, passade vi på att besöka en gammaldags traditionell på Gamla Staberg.

Gamla Staberg, en av de mest välbevarade bergsmansgårdarna i Kopparbergslagen, ligger strax utanför Falun. Gården ingår i världsarvet Falun och Kopparbergslagen och visar hur en förmögen bergsman levde på 1600-1700-talet när Falu Gruva hade sin storhetstid. Till gården hör en restaurerad barockträdgård.

Det var väldigt vackert vid Gamla Staberg dit vi kom just när det började skymma. Marschaller och ljus överallt men inte en gnutta snö. Inne i husen sålde man allehanda julpynt som stickade sockor, hembakade kakor och nybakat tunnbröd. Tyvärr glömde jag fota inne i bodarna så jag kan bara visa hur husen såg ut från utsidan. Jag kan inte heller visa hur barockträdgården ser ut när den är grön och prunkande - det får väl blir ett senare inlägg.