Ett original

I år, eller snarare i fjol, var sista gången jag hade chans att vinna i konstlotteriet på jobbet (jag jobbar ju inte längre) och tänk, då hade jag sådan tur att jag vann - ett litet tröstpris.

Tavlorna fanns och skulle hämtas i Stockholm - problematiskt när man bor och lever i Sundsvall. Jag mejlade till konstföreningen och frågade om råd - inget svar. Jag pratade med min "gamla" arbetskamrat som lovade höra sig för. Man vill ju inte vara tjatig så när jag inte hörde något bestämde jag mig för att inte frågade mer utan insåg att jag skulle nog, utan svårighet, kunna fixa detta själv någon gång när jag var i Stockholm och i dag var just en sådan gång.

Efter leverans av barnbarnen till skola och dagis var jag ledig. Jag kunde slöa en stund och sen åka i väg för att hämta mitt konstverk. Allt gick jättebra även om jag körde fel några gånger. När jag valt tavla och skulle till att kvittera ut den visade det sig att min tavla redan var utkvitterad. Den hade blivit hämtad av en f.d. kollega i Sundsvall. Otur - jag hade åkt förgäves och jag skulle inte få den tavla jag hade valt. Jodå, jag fick ta med mig "min" tavla hem, trots att den, så att säga, redan vara levererad! Det kan man kalla en tillmötesgående kostförening.

Den hygglige kollegan som redan hade hämtat tavlan och släpat hem den till Sundsvall skulle ju lätt kunna lämna tillbaka den första tavlan till Stockholm igen!

Hämta det själv!

Dagen till ära blev jag bjuden på kaffe och bakelse på ett Charmigt café i stan.

Nu, 45 år efter Du-reformens införande i Sverige, händer det allt som oftast att jag blir tilltalad med Ni i affärer och caféer. Det gillar jag inte! Har man upplevt krusandet med titlar och Ni-ande känns det som en klar tillbakagång att ungdomar åter börjar Nia "oss äldre". När jag frågar (vilket jag gör då och då) varför de tilltalar mig med Ni, får jag alltid till svar att de vill vara artiga. Vilket trams! Det är snarare fråga om Åldersdiskriminering!

Idag, när vi fikade på stan, serverades bakelsen - sen fick vi vänta och vänta. Det ledde naturligtvis till att bakelsen sedan länge var uppäten, när kaffet äntligen serverades. Inte klarar man av att ha en läcker bakelse framför näsan i tio minuter utan att smaka och smakar man är det, så att säga, kört.

Kaffe kan man dricka utan tilltugg, så det gjorde inte så mycket att bakelsen var uppäten - även om det var lite snopet. När så kaffet kom in, kom det utan socker. Jag dristade mig då till att fråga om man inte får socker till kaffet. Socker finns där borta. Hämta det själv! - blev svaret. Okidok - jag reste mig för att gå och hämta denna onyttighet men då kom det plötsligt två små sockerrör flygande genom luften och landade på bordet. Jag vet inte om tjejen insåg att hon varit ohövlig eller om hon inte trodde jag skulle orka hämta sockret själv men hon insåg uppenbarligen att hon måste "leverera". Att gå fram och lämna över sockret och säga "Var så god" - hade kanske varit att gå för långt. I stället kastade hon över sockerrören och hon var duktig på att kasta (hade kanske vanan inne) för de hamnade mitt på bordet.

På hemvägen funderade jag på om det är en generationsfråga vad som menas med att vara artig.

Det blev paj!

När man är helledig har man gott om tid att laga mat men det tycker jag inte har framkommit i min blogg.

Även om jag inte skrivit så mycket om mat har jag ägnat rätt mycket av min tid både till att laga mat och äta upp den. Det hade varit roligt om jag varit lite kreativ och hittat på egna rätter som jag kunnat dela med mig av på bloggen (matblogg). Tyvärr är sanningen den att jag nästan alltid använder recept som andra hittat på - till exempel denna medelhavspaj som är värd att pröva.

Pajen är slut men pajformen är också fin

Klä en pajform med pajdeg, (3 dl vetemjöl, 125 g smör och 3 msk kallt vatten). Nagga degen och sätt in pajformen i frysen i 20 minuter. Ta sedan ut den och stoppa genast in den i en 200 grader varm ugn och förgrädda skalet i ca 7 minuter. Hetta upp olja i en stekpanna och fräs tunt skivad purjo (ca 7 cm), bladspenat (65 g) och 2 skivade vitlöksklyftor, salt och peppar och fördela fräset i pajskalet. Blanda tunt skuren salami (100 g), svarta oliver (20 st), fetaost (150 g), riven parmesan (2 dl), 2 ägg och grädde (2 dl). Häll blandningen i pajskalet och grädda pajen i 35 minuter i 175 grader. Låt pajen svalna i 20 minuter.

Märta Tikkanen; Emma & Uno***

Märta Tikkanen har skrivit en jätteintressant bok om sin mormor och morfar - Emma och Uno Stadius. Boken är vad man brukar kalla en dokumentärroman. Den bygger på fakta från gamla brev. De luckor som finns i dokumentationen fyller Märta Tikkanen i - så som hon tror att det kunde ha varit - och hon gör det mycket bra och trovärdigt. Boken ingick i min bokcirkel.

Emma & Uno - visst var det kärlek - skildrar Emmas och Unos första fem år som gifta och deras resterande liv som "särbos" och skilda. Emma är bara 19 när hon gifter sig. När hon är 25 år har hon fött sex barn och flyttat tillbaka till sin pappas gård. Där lever familjen "lycklig" i fem år men Emma längtar hela tiden efter sin Uno och efter ett eget hem. Uno kan inte ägna sig åt hem och barn - han som är man måste få utvecklas, kämpa, starta skolor och bli missförstådd. Plötsligt efter 15 års äktenskap (varav mer än 10 som särbos) vill Emma skiljas. Vad hade hänt? Man får ingen förklaring men vi spekulerade vilt i bokcirkeln. Uno hade en mycket nära relation till sin mamma, var det kanske en sexuell relation som Emma hade fått reda på? Hur som helst hände något som gjorde att Emma inte ville vara gift med Uno längre. Hela hennes liv blir en lång kamp för barnen och för att kunna försörja dem. Emma är nog så nära en ängel man kan komma, åtminstone i Märta Tikkanens skildring.

Jag blev väldigt fängslad av historien om Emma och Uno och mina sympatier var odelat på Emmas sida. Jag blev så fängslad att jag inte riktigt noterade hur boken var skriven, vilket väl måste betyda att denna "Han-Hon-roman" var välskriven. Förutom berättelsen om Emma och Uno fick man också en skildring av Finlands nutidshistoria.

1,6 miljoner

Det finns en förening med namnet 1,6 miljonerklubben - en ideell förening för kvinnor över 45 år - som bl.a. jobbar för kvinnors hälsa. Just nu driver klubben en kampanj med namnet Woman in red - för kvinnohjärtan. I går kväll hade denna klubb bjudit in allmänheten till paneldebatt i stadshuset på temat kvinnohälsa.

Debatten leddes på ett föredömligt sätt av Alexandra Charles och panelen bestod av landstingsdirektör Anders L Johansson, landstingsrådet Jacomina Beertema (m) hälso- och sjukvårdsnämnden och Ingeborg Wiksten (Fp) folkhälso- tand- och primärvård.

Målet för landstingsledningen är att skapa en vård som levereras i tid, är av god kvalitet, patientsäker, jämlik och jämställd samt kostnadseffektiv - och det låter ju lovvärt men Anders L berättade också att när han kommit hit (2009)  hade han funnit ett landsting i nära nog moras. Jacomina pratade om vad man var bra på och sa då att vi var bra på eftervård av strokepatienter och att vi hade störst förbättringspotential!! - det är klart - ligger man sist är förbättringspotentialen störst.

Vårt landsting tillhör de landsting där flest personer insjuknar i hjärtsjukdomar och där livslängden för män är lägst i landet och för kvinnor näst lägst. Men vi ligger högt när det gäller insjuknande i diabetes 2 - ja, nog finns det förbättringspotential allt!

Sedan fick publiken ställa frågor till panelen och då var det många som jobbade inom sjukvården som ställde mycket specifika frågor - helt omöjliga för panelen att svara på. En kvinna berättade att hon hade flyttat hit från Stockholm och tyckte att hon dragit en nitlott när det gällde sjukvården - all sjukvård hon hade behövt sedan hon flyttat, hade hon fått köpa själv i Stockholm - för dyra pengar (som man säger nu för tiden).

Jag vet inte vad jag tycker om sådana här debatter. Naturligtvis ska politiker ut bland folk och stå till svars men det blir liksom fel nivå. Det är helt omöjligt för dem att ha detaljkunskaper och frågorna blir lätt ointressanta för det stora flertalet av publiken. Debatten borde nog ha skett mellan deltagare som kunnat lägga frågorna på en högre och mer allmän nivå.

Så var det då dags

I november när jag hade lyssnat till lördagsintervjun med Håkan Juholt stod det helt klart för mig att han inte kunde ha kvar sitt jobb utan borde börja se sig om efter en reträttplats. Nu har han själv insett samma sak - eller fått inse det.

Jag tycker det är roligt och spännande när sådant här inträffar (oavsett vilket parti det är fråga om) och jag sitter mer eller mindre klistrad framför TVn (medan maken lagar middag och servar, som vanligt). Jag börjar genast spekulera om efterträdare - till skillnad från alla som intervjuas på TV och alltid svarar "Jag vill inte spekulera" - men vad sjutton - det är ju det som är kul. Nu tror jag t.ex. att Österberg kommer att efterträda HJ. Själv skulle jag dock vilja se en ung, duktig tjej på posten t.ex. Jytte Guteland. (Precis som jag ville att en ung tjej skulle bli partiledare för centern.) Men det skulle nog bli tufft för en ung Jytte (33 år) att leda ett parti fullt med betonghäckar (gamla gubbar som tycker att en ledare ska vara auktoritär och peka med hela handen). Hoppas bara att nästa ledare inte har initialerna PN.

Tinker, tailer, soldier, spy***

Orden Tinker, tailer soldier spy lär vara hämtade ur en engelsk barnramsa, som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige, men det är också titeln Tomas Alfredsonsons nya film.

Annandag jul är en biotittardag och i år valde vi denna nya och omtalade film - en thriller baserad på en bok om John le Carré. Det var en dyster film som gick i grått - ingen James Bond precis. Så långt jag kunde bedöma var det en snygg film men jag tyckte den var svår. Jag tror att det är en klar fördel att ha läst boken innan man ser filmen.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget när det s.k. kalla kriget rådde mellan öst och väst. Det hela gick ut på att avslöja en dubbelagent inom den engelska spionorganisationen. Det var de små nyansernas film och missade man något (vilket jag tror att jag gjorde här och där) var det svårt att begripa vad som hände senare. Trots att filmen inte riktigt gick hem hos mig tyckte jag att den var fängslande och jag kommer nog att se den fler gånger när den kommer på DVD eller TV.