I söndags när vi promenerade på Djurgården träffade vi flera "gamla bekanta" men det var inga personliga bekantingar utan personer som vi kände igen eftersom de är mer eller mindre offentliga. Vi funderade då på om vi någonsin, av en slump, skulle komma att träffa någon som vi verkligen känner, här i Stockholm.
Men så i måndags, när vi tog en eftermiddagspromenad längs sjön Trekanten, stannade plötsligt en cyklist och sa "Hej, är ni här!" Jag gick djupt försjunken i tankar, eftersom jag försökte hitta på ett så bra rim att jag skulle kunna vinna en ny telefon, såg överhuvudtaget inte cyklisten. Att hon kände igen oss i mörkret, med neddragna mössor var förvånade. Oh, vad trevligt att träffa någon vi kände! Det vara en bekant från Alnö, som hade skaffat sig en övernattningslägenhet i samma område som vi bor i.
Sen hände det igen!! I går efter gympan, när jag gjorde en repa på det stora varuhuset, kom en av våra få Stockholmsbekantingar gående.
Vad roligt! Jag saknar också det där att hejja på folk här. Fast när jag går ner i Spånga träffar jag i alla fall personer jag kan hejja på på Konsum för det mesta ;) Jag hejjar på alla jag känner igen för jag är tyvärr lika usel som min far på att placera ansikten snabbt... men någons förälder är det för det mesta. Frågan är bara till vem? Joels, Ragnars eller Hugos kompis och hur barnen känner varandra..skolan, fotbollen, fiolen...
SvaraRaderaTrevlig lucia!