20 minuter

Jag har länge haft problem med både ett knä och en häl. Blev ordinerad sjukgympa. När sjukgymnastiken Coronastängde köpte jag en egen motionscykel, som jag tog med till stugan. Den står numera i mini - det lilla skjulet maken byggde förra sommaren.

Nästan varje morgon, efter en långdragen kopp kaffe (tar ofta över en timma) drar jag på mig min sportiga tröja, lägger telefonen i fickan och går med spänstiga steg iväg till skjulet. På vägen vattnar jag de alltid lika törstiga tomaterna.

Sen sätter jag i gång. Cyklar med högsta motstånd i 20 minuter - har efter inrådan från svärdottern ökat tiden från 10 till 20 minuter. (Det ska vara bra att träna stora muskelgrupper i 20 minuter - säger hon.)

Eftersom jag under hela färden lyssnar på radio/bok är det numera halvt om halvt ett nöje att motionera. Men efter 20 minuter är jag ett vrak och måste vila länge innan jag kan gå vidare i livet - brukar börja med att äta frukost.

Just nu lyssnar jag på boken med den tvetydiga titeln "Sverigevänner".

En iransk familj flyttar till Sverige i slutet av 70-talet. De bosätter sig i ett område med många invandrare och sonen går i en klass där alla barnen kommer från Iran - han lär sig inte prata svenska.

När pappan inser detta flyttar familjen till Tjörn och sonen Arash får gå i samma klass och samma skola som övriga ungar på Tjörn. Han lär sig svenska, spelar fotboll och får följa med kompisarna hem. Sonen blir svensk men inte pappan.

Arash Sanari har skrivit en rolig och tänkvärd bok om sin uppväxt på Tjörn. Även om jag alltid vetat att den kultur och de normer man är uppvuxen med sitter djupt rotade är det ändå svårt att sätta sig in i hur det är att vara invandrare. Om jag skulle flytta utomlands vill jag ta seden dit jag kommer men bara till en viss gräns - jag vill t.ex inte tvingas dölja vare sig hår eller ansikte. Samma sak ska gälla för de som flyttar hit, fast tvärt om. Vi måste mötas någonstans på vägen. Andra generationens invandrare ska betrakta Sverige som sitt hemland annars är det något som är fel.

En rolig och tänkvärd bok där man ser på Sverige och svenskarna med persiska ögon och nog är vi knäppa ibland vi också, fastän vi ofta anser oss veta bäst.

Arash Sanari har förmodligen rätt om det mesta han skriver (det är ju hans version, så som han uppfattar oss svenskar) men en sak är dock helt fel. Varuhuset NK i Göteborg ligger inte på Kungsgatan utan på Östra Hamngatan.