Sigtunastiftelsen

När vi flyttade till Stockholm, vilket nu är mer än tio år sen, bestämde vi att gå på teater ofta och lära känna vår nya hembygd och visst har vi gått på teater ibland och visst har vi gjort lite utflykter. Vi har t ex. varit i Enköping, i Trosa och i Vaxholm och vi har åkt buss till en del förorter men så mycket mer har det inte blivit. Därför föreslog jag i lördags att vi skulle göra en tur till Sigtuna. Mitt förslag möttes inte av entusiasm - men vi åkte.

Hus med öppen trädgård

Sigtuna ligger ganska långt bort, så det tog över en timma att komma dit. Vi möttes av en fin liten stad där det kryllade av folk men saknades parkeringsplatser. Till slut hade parkeringsbekymren löst sig och vi kunde se oss omkring. Jag tyckte stan påminde om makens hemstad Nora - en liten pittoresk stad med trähusbebyggelse, vid kanten av en sjö.

När jag googlade på Sigtuna lärde jag mig att stan grundades redan på 900 talet av Erik Segersäll och är, vid sidan om Skara och Lödöse (~  Göteborg), Sveriges äldsta stad.

Vi promenerade på Stora gatan och utefter Mälaren. Vi tittade på båtarna i hamnen och vi åt lunch. Sen var det dags för Sigtunastifelsen som jag "lärde känna" när jag läste "Bränn alla mina brev".

På Sigtunastiftelsen var det lika vackert som jag föreställt mig. Det var som att komma till ett italienskt kloster med en ursnygg innergård. Vi gick runt och tittade, drack te i pation och kollade på biblioteket.

Hit skulle det vara trevligt att åka och spela plump - tänkte jag. Man kommer till Sigtuna mitt på dan, promenerar runt och äter lunch på stan. Sen tar man sig till stiftelsen, vilar en stund, äter middag i deras fina matsal och så drar man en spader. 

När man sovit över i sin cell äter man en härlig frukost sen åker man hem. I mina öron låter det som den ideala plumpträffen men frågan är om man får spela kort på ett ställe med så sakrala vibbar som Sigtunastiftelsen ger.