I går när jag för första gången på länge tog mig en rejäl promenad (och insåg hur dålig min kondis blivit på bara några dar i soffan) kom jag plötsligt förbi en stor frisersalong. Så lämpligt, tänkte jag, och gick in. Där var alldeles tomt, vilket borde gjort mig misstänksam. Jag fick tid direkt, satte mig i stolen och förklarade hur jag ville bli klippt. Efter en stund insåg jag att budskapet nog inte gick hem, för precis när jag berättat hur jag skulle klippas här och där, frågade han om just detta. Här rådde språkförbistring. Jag började tro att jag gjort bort mig men hade jag nu gått in och satt mig i stolen gällde det att se glad ut och försöka få det så bra som möjligt.
Oj, vad det klipptes. Hela tiden sa saxen "klipp, klipp, klipp" - tre snabba klippningar efter varandra (så brukar det väl normalt inte låta?). Jag blev mer och mer orolig men betonade gång på gång att luggen inte fick klippas eftersom den i fortsättningen ska dölja det långa ärret. Det klipptes och det klipptes. Till slut var det mesta av håret borta (viss överdrift) och jag var klar.
Jag säga bara: "Här blir jag inte stamkund". Men billigt var det - 150 kr (med kvitto). Uttrycket "man får vad man betalar för" stämde inte här för jag fick väldigt mycket klippning för väldigt lite pengar men luggen hade jag kvar!
Det kommer att bli en sommar med solhatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar