Information är viktigt!

Nu, när jag kommit tillbaka till sunda vätskor - även om jag fortfarande känner mig mörbultad - ska jag ge lite feed back på mitt fall och dess sjukhuskonsekvenser.

Ambulansen kom snabbt och det var aldrig någon tvekan om jag behövde åka ambulans eller inte. Inga diskussioner eller övertalningar. Ambulanspersonalen var mycket proffsig, kollade blodtryck och gav mig medicin mot illamående och pratade hela tiden lugnande till mig.

Väl inne på sjukhuset blev jag omhändertagen direkt. Tvättad och undersökt. Sen placerades jag på en säng och där fick jag ligga lääänge. Jag insåg direkt att detta kommer att ta tid och tyckte inte jag behövde någon som satt bredvid och väntade. För vänta var vad jag fick göra. Medan jag låg där på sängen tittade och lyssnade jag till allt som hände runt mig. En gammal dam, som jag tror hade brutit armen, klagade mycket på att hon var hungrig. Hon hade kommit in till sjukhuset på morgonen och var fortfarande kvar på sjukhuset när klockan var sex på eftermiddagen. Hon hade inte ätit något på hela dagen.

Själv låg jag alldeles still på min säng - sa inget och frågade inget. Ingen pratade heller med mig. Jag hade börjat återhämta mig och tyckte nästan att det kändes lite dumt att jag skulle ligga där. Sent på eftermiddagen kom dottern förbi för att kolla läget. När jag inte visste något om vad som väntade, gick hon ut och frågade när jag skulle bli omhändertagen. Hon fick svaret att det var en patient före mig, om det inte kom in något riktigt akut, men hon fick också veta att såren måste sys ihop inom åtta timmar (maxgräns för hur länge vi skulle få vänta). Efter ytterligare en timma frågade hon samma sak igen och fick samma svar. Dessutom tittade hon lite uppfordrande på alla som gick förbi och se, det gav resultat.

Plötsligt dök det upp en läkare och sköterska, som tog hand om mig. Trevliga, inkännande och duktiga. De tvättade mina sår, plockade ut glasbitar, bedövade, sydde ihop mig, vaccinerade för stelkramp och förband såren. Sen var det bara att åka hem.

Slutsatsen blir att jag blev väldigt bra omhändertagen men behandlingen får ändå inte toppbetyg eftersom ingen informerade om vad jag hade att vänta mig. Ingen sa något till mig över huvud taget och själv tyckte jag inte att jag ville besvära! (Folk som låg runt omkring såg verkligen dåliga ut och behövde säkert vård mer än jag). Tänk om de hade kommit till mig en gång i timman och sagt hur många som var före i kön och frågat hur jag mådde. Hade de dessutom sagt att jag kunde köpa mig en smörgås och en kopp kaffe hade Södersjukhuset fått högsta betyg av mig.

Dottern, om bott några år i USA, berättade att där återkom personalen regelbundet med information och frågade hur det stod till - en av få saker vi borde ta efter här, tycker jag. Dagen gav intressant erfarenhet, som jag kan änvända mig av när vi diskuterar sjukvårdspolitik. Ytterligare diskussionsunderlag avstår jag dock ifrån. Dagen kommer också att ge mig minnen för livet, - två långa ärr, varav ett mitt i pappan som inte får utsättas för solljus på tre år!