Nobelpris i nyutgåva

14 kvinnor har fått nobelpris i litteratur - nu ges de alla ut i nyutgåva. Gröndals bokcirkel valde att läsa en av dessa nyutgivna böcker, den av Garzia Deledda.

Garzia Deledda kom från Sardinen i Italien. Hon fick priset 1926, för sin bok "Elias Portolu". Lite märkligt att jag aldrig hört talas om henne tidigare.

Boken "Elias Portolu" handlar om yngste sonen i en bondfamilj  på Sardinien - Grazia Ds födelseplats. Elias har suttit i fängelse på fastlandet i tre år. När han blir frisläppt, hälsas han välkommen hem på samma storslagna sätt som "den förlorade sonen" i Bibeln. Man hade till och med målat om huset inför hans återkomst.

Under tiden Elias suttit i fängelse har hans äldre bror förlovat sig. Så fort Elias får syn på broderns fästmö blir han förälskad - denna kärlek är bokens tema.

Grazia D skildrar livet på den Sardinska landsbygden där människorna är religiösa men också manschauvinistiska och fördomsfulla. Hon skriver på ett ålderdomligt vis, ofta med omvänd ordföljd och använder orden "ej" och "icke" i ställer för inte. Hennes gammaldags språk  störde mig i början men det är också ett poetiskt och vackert språk. Även hennes beskrivningar av miljön är vackra och detaljrika.

I romanen ska män vara män - kraftfulla och starka, inga veklingar. Dessa åsikter kommer fram gång på gång. Här är ett citat: "Karlar måste vi vara, manfolk lejon - inte rörda, inte ändra min, inte gråta. En karl som gråter, vad är det för något? Bara strunt." Är detta vad som gäller/de på Sardinen eller är det Garzia Ds syn på män? Man undrar.

Bokens titel "Elias Portolu" är också huvudkaraktärens namn - honom som allt kretsar kring. Elias Portolu är en märklig person - vet inte vad han vill, velar hit och dit, bestämmer sig för något för att i nästa stund ändra sig. Det är lite torftigt att det bara är en persons tankar som får utrymme i handlingen.

"Elias Portolu" är en konstig bok som jag har svårt att begripa mig på. Jag uppfattar bokens budskap som att vissa handlingar är oförlåtliga. Enligt den tro man hade på Sardinien för hundra år sedan, kan vissa synder aldrig gottgöras - de leder till det hårdaste av straff.

Har boken "Elias Portolu" något att säga dagens läsare? Var det befogat att ge ut boken i nyutgåva? Nej - jag tycker inte det och det förklarar också varför jag aldrig hört talas om denna författare tidigare. Handlingen om skuld och hämnd skildras enbart ur en mans perspektiv vilket känns helt fel i dag. Det enda som är värt att ta till sig är beskrivningen av hur man levde på den Sardinska landsbygden för hundra år sedan. "Elias  Portolu" är ingen bok jag kommer att rekommendera till någon.