Vi har redan bokat in två datum, den första inkluderar övernattning. Det blir rivstart och jag har plockat fram mina bridgeböcker och börjat göra mig redo för spel. Böcker som ser vällästa ut och är fulla med anteckningar, böcker som har legat i min kasse hela sommaren och därför måste vara mina men som ändå känns helt främmande.
Hur är det möjligt att man kan glömma bort allt man lagt ned timmar och åter timmar på att lära sig? Hade jag ägnat lika mycket tid åt att lära mig bridgebud för 60 år sedan skulle jag kommit ihåg dem idag. Nu är det som jag aldrig öppnat dessa böcker förut - kommer inte ens ihåg mina egna anteckningar.
Samma sak gäller Stockholm. Jag tycker jag lärt mig hitta i stan och vet namn på många gator och torg i centrum. Men när jag återvänder efter två månaders sommarlov är jag ganska vilsen. Fridhemsplan!? Jag känner ju igen namnet men var ligger denna plan. I Göteborg hittar jag fortfarande som hand i handske fastän jag inte bott där på över 40 år.
 |
| Skanstorget i Haga |
 |
| Järnbrott - "där barn jag lekt" |
Jag tycker det är otroligt svårt att komma ihåg vad jag lär mig idag, mycket svårare än det var i min gröna ungdom. Tycker mig ha sett samma tendenser hos maken. (Sist vi var ute och åt glömde han sin ryggsäck).
Även om jag generaliserar utifrån två personers erfarenheter tycker jag man bör beakta äldres minnesförmåga eller brist på den samma och inte utan reflektion och eftertanke föreslå att pensionsåldern ska höjas. Man kan vara pigg och alert, man kan det man kan (dessutom ofta mycket bra), man kan lära sig nya saker men det svåra, för att inte säga omöjliga, är att minnas detaljer (t.ex. poänggränser för olika bud) och de flesta av dagens jobb kräver att man ständigt ska lära sig nytt och kunna tillämpa kunskaperna länge.
Fram för helt individuell pensionsålder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar