Spring Uje, spring

Här om dagen visade man vinterns mest omtalade svenska film, belönad med tre guldbaggar - "Spring Uje spring".

Innan filmen började hade man en stunds försnack med filmskaparna Uje Brandelius och Henrik Skyffert. De betonade hur viktigt det är att ha bra balans mellan komik och tragik.

Jag blev gripen av filmen och tyckte den var både sorglig och tragisk. De humoristiska inslagen (som man varit så rädd att överdriva) noterade jag knappt. Jag tyckte inte ens det var roligt när en dam hade satt sin väska på en stol och inte ville ta bort den - har en gång råkat ut för samma sak själv och blev ganska irriterad.

Det är tufft att, som Uje, få besked att man har en svår kronisk sjukdom som kommer att påverka resten av ens liv. Svårt att acceptera och svårt att prata om. Minsta hjälp, som man i normala fall skulle uppskatta, kan för en person som är sjuk, uppfattas som provokation.

Jag gillade det normala förortslivet som filmen handlar om. Där förekom inget våld eller bråk, inga skjutning. Man skildrade ett normalt rörigt, stökigt, överbelastat hem med helt normala människor som har helt normala problem.

Uje jobbar som radiopratare och samtalar med folk som ringer till programmet för att klaga på det ena och på det andra. Men ibland blir det bara för mycket. Ska man, som radiopratare, behöva tåla allt gnäll när man har det så mycket svårare själv? Var går gränsen för det normala? När blir tyckande provocerande? Vilka människor ska vi inte acceptera? Mycket att fundera på.

"Spring Uje spring" var en både tänkvärd och gripande film.