Rött barr

En gång, för länge, länge sedan, lyssnade vi på programmet "Sommar i P1". Det var så dåligt så maken sa: "Det här skulle du gjort bättre".

Trots att påståendet inte var sant började jag fundera på vad jag skulle kunna prata om i mitt hypotetiska sommarprogram. Fick fundera länge. Sen bestämde jag mig för "Rödhåriga (flickor) i litteraturen" - det finns ett antal att välja på. Först i raden stod min favorit "Anne på Grönkulla".

Hade detta inträffat idag skulle jag kunnat infoga ytterligare en intressant person, en med knallrött "barr", nämligen Janne i Peter Pohls bok "Janne min vän" - årets "Stockholm läser" bok.

"Janne min vän" är både en ungdomsbok och en vuxenbok. Läste den med stor behållning till bokcirkelns juniträff på "Cul de Sac".

I kvarteren kring Mariatorget och Medborgarplatsen i Stockholm bor Krille "Kartotek" och hans kompisar. Där går de i skola, där cyklar de omkring på sina hojar, där "lirar de rännsten". När de ska bada cyklar de till Medis. De snackar som man gör eller gjorde på Söder på 50-talet. De lever i största frihet men deras revir är begränsat - öster om Götgatan och söder om Folkungagatan är okänt territorium.

Hit, till denna plats och dessa tolvåriga pojkar, kommer Janne infräsande på sin jonne. Janne är urtypen för begreppet street-smart. Han tar alla med storm och blir bästa kompis med berättaren Krille.

"Janne min vän" är en tolvårings berättelse om sin allra bästa vän och hans oro för att allt inte står rätt till. Janne är inte som de andra killarna men Krille älskar honom och han är orolig. Varför försvinner Janne i perioder, varför kommer han tillbaka sönderdslagen, hur kan han vara så suverän, varför vill han inte bada? Frågorna är många men Krille får inga svar och vill kanske inte heller ha några.

Jag storgillade "Janne min vän". Den hade allt - var rolig (hade mycket av igenkännandets glädje), hade spänning och sorg. Språket var enkelt men passade ihop med den 12-årige berättaren och var kryddat med mycket slang - ord som jag inte hört eller använt på många år. Lite förvånad blev jag över att det omtalade "södersnacket" i stort sett var identiskt med min göteborgska men med annat idiom.

"Janne min vän" är en fantastisk bok. Vi fick dock inte svar på våra frågor vilket jag först tyckte var tråkigt men sen insåg jag att det var "grejen" - vi läsare måste fortsätta fundera över hur allt hängde ihop och göra vår egen tolkning. Jag gjorde min.

Jag upphör dock aldrig att förvånas över att "alla" människor som är speciella också är rödhåriga.