Dags att vandra vidare

Nu när jullovet är slut, tar den (lobotomerade) lucian sitt följe och vandrar ut. Även om hon inte har bränt sitt ljus i båda ändra har hon i alla fall bränt det så långt att bara veken är kvar. Tiden är inne för henne och hennes följe att vandra vidare  och börja samla krafter till nästa års luciatåg.

Jullovet här i Sundsvall har varit bra om man undantar att vi drabbades av flunsan. Vi åt julmat, fick besök av tomten, lyssnade på julmusik i kyrkan, hälsade på vänner och fick besök av andra, gick på bio, läste julklappsböcker och spelade bowling. Hela stora familjen var samlad några kvällar.

När man har barn i familjen måste man räkna med att de sprider virus omkring sig och det hade barnens farmor och farfar smart nog gjort - de hade vaccinerat sig. Det borde jag också ha gjort och det ska jag göra nästa gång det är en influensa på gång. Trots att jag inte tror att jag drabbades speciellt hårt blev jag väldigt sjuk med feber, ont i magen, huvudvärk, snuva och hosta (och lite ont i ryggen). En topp i formsvackan var dock Harry Bosch, som jag med odelat intresse kunde ägna mig åt ett par dar medan maken servade och servade.

Domen

I dag, den 21 december, skulle de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Olsson få sina domar och direkt i morse hörde jag på radion att de hade dömts skyldiga. Så sorgligt, så sorgligt.

Jag har följt vad som har rapporterats om dem i media och hoppats att de skulle frikännas - åtminstone på en punkt - men det blev de alltså inte. Man har ännu inte meddelat hur långt fängelsestraffet blir men det är ju inte fråga om några korta straff utan många, många år i Etiopiskt fängelse. Enligt mitt sätt att se på saker och ting har de jobbat för en god sak och ska stöttas till hundra procent även av vår utrikesminister och UD.

Tänk vilken maktlöshet de måste känna och vilket liv som väntar dem. Jag antar att det även i Etiopien finns möjlighet att överklaga en dom men hjälper det när det är en politisk dom? Etiopien vill inte att man skriver om vad som händer i vissa provinser. Man vill inte ha dit några journalister och med dessa domar har man säkert lyckats att, för mycket lång tid framåt, avskräcka andra journalister från att åka dit. Man har visat sin makt.

Ännu mer spänning

Det är uppenbart att jag läst för lite deckare under hösten. Mitt uppdämda behov gjorde att jag drogs till deckarhyllan när jag var inne i bokhandeln. Jag brukar säga att tidningsstället har en magnetisk inverkan på mig men det är uppenbart att (just nu) har även en viss hylla i bokhandeln samma effekt.

Det blev ytterligare en bok av Arnaldur Indridason; Mörka strömmar***. Mörka strömmar gavs ut ett år före Svart himmel, men handlingarna utspelar sig parallellt (det var riktigt bra att läsa dem i direkt följd). Den polis som brukar ha huvudrollen i Indridasons böcker, Erlendur Sveinsson, har rest till sina hemtrakter på östra Island. I stället är det hans kollegor som på ett föredömligt sätt löser brotten i båda dessa böcker. Den bihistoria som berättas i Mörka strömmar handlar om svårigheterna att leva tillsammans med tonårsbarn - vad man än gör som mamma så är det fel och gör man inget är det också fel. Själva historien handlar om våldtäkter och de följdbrott som dessa kan leda till. Jag är inte så förtjust i dessa våldtäktsskildringar, som jag tycker allt för ofta får vara tema i deckare. Den stora olösta frågan är: Vad har hänt med Erlendur Sveinsson? Kan hans försvinnande bli den gåta som kollegorna för lösa i nästa bok eller kommer han tillbaka till jobbet igen, efter att ha förlikat sig med sin bror död? Jag får vänta ett år innan jag får klarhet i denna interna deckargåta. Jag tyckte att Svart himmel var bättre än Mörka strömmar.

Nu, när jag ägnat flera dagar åt att i horisontalläge lösa den ena mordgåtan efter den andra är det dags att skärpa till sig. Ska jag ge mig på en kärleksroman eller är det dags för lite julförberedelser?

Nu drar det ihop sig

Vi har haft en sådan fantastiskt fin höst men nu drar det ihop sig och har börjat snöa.

När jag tittar ut genom fönstret är det grått och snöflingor faller sakta mot marken. Träden klär sig som lucior och nog är det fint så här fem dagar före jul men tyvärr är det nollgradigt. Noll innebär slask följt av halka. Det absolut sämsta med sundsvallsvintrarna är det eländiga väglaget - det snöar, smälter och fryser på. Man måste sätta livet i pant när man går ut. Eftersom jag snart blir pensionär har jag full rätt att vara tant och går numera med broddar i tid och otid men jag halkar ändå!

Det är nog lika bra att inte göra så mycket idag. Kanske baka lite och fylla den fina kakburken med något gott eller läsa lite eller slå in lite julklappar. Det ser ut att bli ännu en slö och lat dag.

 Det här med julrush känner jag inte alls av.

Miljövänlig överkonsumtion

Vi börjar varje lördag med frukost och DNs lördagskryss. Det är en trevlig tradition som vi har hållit på med i flera år. När vi började lösa korsord köpte vi lösnummer men det hade sina nackdelar, dels var tidningen ofta slutsåld dels kunde vi inte börja klura förrän på eftermiddagen. Vi tog därför en helgprenumeration och kan nu hämta tidningen utanför dörren.

Men plötsligt dök det upp en iPad i huset. En rolig leksak som gjorde det möjligt att läsa tidningen digitalt (DN finns med en särskild iPad layout). DN+ har sina fördelar - lätt att söka fram de artiklar man är intresserad av och så slipper man allt släpande till återvinningsstationen - men något kryss har jag inte hittat.

     

Så - från att inte ha haft någon stockholmstidning alls har vi nu plötsligt två prenumerationer på samma tidning! Vad ska man säga om det - är det utveckling eller överkonsumtion?

Äntligen - dags för lite spänning

Efter en (tuff) höst med två bokcirklar och massor med svåra, "fina" och nästan alltid bra böcker (två av dem har jag ännu inte skrivit om) kunde jag äntligen sätta mig ner med en deckare i knäet. Härligt!

Under hösten har jag fått kläm på, hur enkelt det är att beställa böcker på biblan. Så fort jag hör om en ny bok som jag vill läsa, lägger jag in en beställning. Sen kommer det ett litet mejl och då är det bara att knalla ned till stan och hämta hem den. Det händer till och med att jag beställer fler böcker än jag hinner läsa.

I går hade jag en riktigt lat läsardag med en deckare som jag just hade hämtat hem. Jag började med soffan och boken, fick stressa för att hinna ned till stan och min kompislunch, hem till soffan och boken igen. Sen en liten paus för cirkelgym och så tillbaka till soffan. Innan jag släckte ljuset för natten var boken avklarad.

Vad var det då jag läste?

Jo, jag hade valt den isländske författaren Arnaldur Indridasons bok Svart himmel ***. Jag gillar Indridasons böcker. Jag tycker han skriver medryckande och berättar intressanta historier. Hans böcker tillhör mina favoritdeckare. Svart himmel handlar om perioden som föregick den isländska kraschen, hur ekonomin blåstes upp, hur folk rycktes med i haussen och så, naturligtvis, ett mord som driver historien framåt.

I dag är det dagen efter den lata läsdagen - en halv natt med deckare ger en seg förmiddag, cirkelgym ger en ond kropp. Det är nog lika bra att ta det lugnt i dag också! Pepparkaksdegen får nog stå kvar i kylskåpet till i morgon.

En nästanpensionärs jul

När jag träffar folk som fortfarande jobbar, pratar de (så här i jultider) om hur trötta de blir på alla julbord de blir bjudna på. Jag kommenterar inte dessa lite förmätna påståenden men tänker i mitt stilla sinne: "Nu är ni allt lite storbjudna. Vi som inte längre jobbar - oss är det minsann ingen som bjuder på julbord!"

Men är det verkligen inte det? Hur är det med Tina? Har inte hon komponerat ett julbord just för oss, som hon nästan bjuder på (99 kr).

Jag har frågat maken otaliga gånger om han vill följa med till detta "fattigmans julbord" men "Icke sa Nicke". Så idag, när han har åkt till Paris för att avsmaka det franska köket - då passade jag på!


Sillar, sillar, sillsallad och lite till

Skinka, revben, inlagd strömming och annat smått och gott

Ris à la Malta med saftsås och ostkaka med grädde

Det var de grå pantrarna julbord! 80 procent av gästerna var äldre än mig. Jag satt bredvid ett par från Sollefteå som verkade ha gjort det till en vana att åka hit varje år och vi tyckte alla tre om det som stod uppdukat. Själv blev jag särskilt förtjust i den inlagda strömmingen. 

Tyvärr lyckades jag inte hitta recept på den inlagda strömmingen när jag googlade. Däremot hittade jag en bloggare som hade totalsågat Gävles julbord. Det enda som hade varit bra - cheddarosten - fanns inte ens med i Sundsvall - ändå gillade jag det mesta!