Alla pratar så väl om Torgny Lindgren och hans böcker. Själv har jag inte varit odelat positiv. Jag gillade inte den första boken jag läste av honom - "Bat Seba". Efter "Bat Seba" kunde jag inte förmå mig att läsa mer av herr Lindgren. Men för några år sedan, på väg till stugan, började vi lyssna på "Pölsan" och fortsatte direkt med "Norrlands akvavit". Då ändrade jag uppfattning. När jag sen, för någon vecka sedan, såg filmen "Hummelhonung" bekräftades min nya uppfattning.
"Ormens väg på hälleberget" handlar om en fattig familj i Västerbottens inland. En familj som tvingas lämna ifrån sig sin gård och hamnar i skuld, en skuld de aldrig kan göra sig fri ifrån. De blir rättslösa och de blir utnyttjade å det grövsta. Familjen för en ojämn kamp men jag tycker ändå de lyckas behålla sin värdighet.
Äldste sonen Janis för ordet och hela boken är ett samtal med Vårherre. Han förstår inte varför Gud gör som han gör men han revolterar inte. Allt, hela boken, känns ålderdomlig, språk såväl som innehåll, men så är det ju mer än 150 år sen det som hände, hände.
Jag gillar T Lindgrens sätt att koncentrera handlingen så att han på bara drygt hundra sidor kan skildra en familjs öde på ett oförglömligt sätt. "Ormens väg på hälleberget" är en bok jag aldrig kommer att glömma och det är ett högt betyg!
Berättelsen var gripande men jag har svårt för folk som kan vara så otroligt onda, så gement elaka som i den här boken. Därför känner jag tvekan inför Lindgrens böcker.
När jag var klar med boken, lyssnade jag på Marie Göranzon, Olof Wretling och Marie Lundström, när de i Lundströns bokradio diskuterade innehållet. Mycket intressant. Roligt att lyssna på folk som verkligen har fördjupat sig i detaljer och kan återge citat på citat. Även cirkeldeltagarna var hänförda över " Ormens väg på hälleberget". Jag undrar dock om det är sant, som de säger att: "Dina tankar kan ingen ta ifrån dig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar