Bokcirkel

Gröndals bokcirkel är nedlagd, i alla fall så länge Coronan får bestämma över våra liv. Men trots uppehåll fortsätter vi läsa en gemensam bok varje månad. Hittills har vi läst "Den underjordiska järnvägen", "En dag full av glädje" och "Huset med de två tornen".

Eftersom vi inte kan träffas bestämde jag mig för att hänga på Marie Lundströms cirkel i P1. Där diskuterar Marie L, Marie Göranzon och Olof Wretling en gemensam bok.

Boken de läst var Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Jag läste den för länge, länge sen - säkert 20 år sen. Minns mycket lite av handlingen - egentligen bara att jag tyckte den var bra. Det blev till att stoppa in "budsen" i öronen och lyssna på den som radioföljetong, uppläst av Rolf Lassgård. 

Kerstin Ekman är en fantastisk författare. Vilka miljöbeskrivningar, vilka personporträtt. Dessutom är boken spännande. Men den spär på gamla fördomar om hur människor som lever i Norrland, speciellt i glesbygden och i inlandet, är. Om jag vore norrlänning skulle jag nog bli förnärmad.

En kvinna och hennes dotter kommer åkande med buss till byn Svartvattnet på Midsommarafton. Där ska hon bli mött av sin pojkvän men ingen möter henne. Hon får stå med sitt pick och pack, trött och hungrig långt ute i ingenstans och vänta - förgäves. Eländes, elände men det ska blir värre. 

Boken har sin utgångspunkt i ett dubbelmord på två holländska turister i Appojaure 1984 - trodde jag. Detta förnekar dock Kerstin Ekman i det samtal som finns i anslutning till uppläsningen. 

Morden utgör ramberättelse. Själva handlingen kretsar kring människorna och deras inbördes relationer. Det är lärarinnan som kommer åkande från Stockholm på midsommarafton, Johan som flyr från sin pappa och sina bröder, Birger pillerdoktorn i Svartvattnet och många fler. 

I boken skildras också hur livet var på den tiden folk flyttade från stan för att driva getgårdar och leva i kollektiv s.k. "gröna vågare". 

"Händelser vid vatten" var mycket bra och att höra Marie Lundströms bokcirkel diskutera och analysera gjorde den ännu bättre.

Anekdotiskt kan jag tillägga att Kerstin Ekman skriver om spänger i boken - inte spångar som jag säger.