tisdag 27 september 2016

Hemingway x 3

I våras kom det ut en bok med titeln "Åren i Paris". Jag köpte den bara för den trevliga titelns skull. Boken handlar om Ernest Hemingways och hans fru Hadleys liv i Paris på 1920-talet, skildrat genom Hadleys ögon. Ja, jag vet att det är en roman och jag vet att det inte är Hadley utan Paula McLain som pratar men jag får ändå vara med dem när de levde i Paris för snart hundra år sedan.


"The lost generation" - som författarna och konstnärerna i Paris under denna period kallas - levde ett intensivt och dekadent liv som omges av ett romantiskt skimmer.

Ernest och Hadley levde enkelt och under små omständigheter men konstigt nog hade de ändå råd att ha hemhjälp, äta på restaurang och dricka champagne mer eller mindre varje dag. När Hemingway hade gjort reportage (han jobbade som journalist) och fått in pengar, stack de iväg. Ibland åkte det till Schweiz, ibland till Italien och varje sommar till Spanien och tjurfäktningarna. De stannade borta så länge pengarna räckte. Jag tror de hade några bra år tillsammans innan Hemingway träffade Pauline K. Efter skilsmässa lär Hemingway och Hadley bara ha träffats två gånger. 

 

När jag läst ut den trevliga boken "Åren i Paris", var jag "tvungen" att googla om Hemingway och fick då klart för mig att en av de sista böcker han skrev var "En fest för livet". Boken "En fest för livet"(publicerad efter hans död) är Hemingways egen berättelse om åren i Paris. Både den och "Och livet har sin gång" har kommit ut som nyutgåvor och fanns att låna. Jag började med boken om tiden i Paris.

Hemingway skriver bra men så fick han också nobelpris. Han säger själv att "En fest för livet" är en roman men det är mycket som sammanfaller med vad som stod i "Åren i Paris" - så nog har den verklighetsanknytning. Intressant att läsa samma historia  såväl ur Hadleys som ur Hemingways synvinkel. Tiden i Paris var nog den lyckligaste tiden i Hemingways liv - det tycker jag skymtar fram - men även Hadley var lycklig där. Vad som förundrar mig är dock att de lämnade sonen så mycket som det gjorde. Han fick vara hemma själv när de gick på restaurang och när de reste bort lät de honom ofta stanna kvar i Paris med sin "barnsköterska".


Ett stående resmål var Spanien och tjurfäktningarna i Pamplona. Hadley skriver om en av dessa tjurfäktningsresor i "sin" bok och Hemingway skriver en hel bok om samma resa. Han kallar boken "Och solen har sin gång". Den blev hans genombrott som författare och också den bok som gav honom nobelpriset. Efter att ha läst två böcker om hur "Och solen har sin gång" kommit till, var jag också "tvungen" att läsa den. Det blev mycket Hemingway.

"Och solen har sin gång" har en enkel handling - den handlar bara om Hemingway och fyra av hans kompisar under en vecka i Pamplona. Jag både gillar och ogillar boken. När jag säger att jag ogillar den beror det inte på att den är dåligt skriven - för det tycker jag inte. Jag tycker om hans avskalade och enkla språk och jag tycker om miljöskildringarna och sättet att bygga upp handlingen med dialoger och jag gillar den sorgsna stämningen i boken. Men jag gillar inte hur Hemingway och hans kompisar beskrivs och agerar. Jag tycker boken är fördomsfull, rent av rasistisk. Den hyllar en machokultur och den hyllar alkoholen. Det är ett makalöst drickande. Men man ska väl inte bedöma en bok utifrån att man ogillar det som beskrivs utan hur det beskrivs och då får "Och solen har sin gång" högt betyg.

Vad roligt det skulle varit att kunna kontrollera om Hemingways ord "Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än sedan reser, för Paris är en fest för livet" stämmer - men det är nog en aning sent påtänkt. Hoppas jag däremot kan kontrollera om det är en fest att bo i Paris som pensionär 

lördag 24 september 2016

När jag träffade ministern

Så gott som dagligen pratas det om bostadsbristen. Jag brukar fundera på vad jag själv skulle göra åt den - om jag hade en maktposition? Rätt som det var kom jag på en idé - en enkel men bra lösning. Jag testade min idé på alla i familjen och på en del kompisar. Några tyckte det var en bra tanke medan andra var mer tveksamma och såg en massa problem på vägen. Men det var en idé - ingen färdig lösning.

Hur sprider man en idé och får den att slå rot?

Min första tanke var att jag måste publicera den. Jag börjar med vår största "drake" och publicerar mina tankar på DN debatt - tänkte jag. Nobben! Då testade jag DN opinion. Avslag på nytt.

Jag pratade med en kompis som har viss förankring i politiken. Hon skulle göra ett försök men det har nog inte rönt någon framgång.

Men så i torsdags när vi hade varit inne i stan för att låna en bok om Venedig (dit vi ska resa nästa vecka) och promenerade hem genom Kungsträdgården fick vi se att Ikea hade byggt upp ett litet BoKlok-hus dit ministern skulle komma nästa dag. "Nu har jag min chans att lämna över mitt förslag direkt i ministerns hand" - tänkte jag. Denna möjlighet kan jag inte försitta.


På fredag förmiddag tog vi båten in till stan. Vi var framme i god tid innan seminariet skulle börja men ministern var ännu tidigare. Jag frågade om jag fick komma in och lämna över mitt förslag men det gick inte. "Antingen får du komma hit efter seminariet eller så får jag lämna över papperet" - sa vakten. Men det går ju inte att lämna över något så viktigt till en springpojke. Jag hovrade runt och rätt som det var kom han, ministern, ut ur huset. Då gick jag fram till honom lämnade över mitt papper och uppmanade honom att läsa igenom det personligen och sen återkomma till mig med ett svar. Tufft, va!

Jag kände mig nöjd. Nu har jag gjort vad som kan förväntas av mig för att förbättra bostadssituationen i Sverige. Efter förrättat värv lämnade vi Kungsträdgården och promenerade till Blå Porten på Djurgården. Tänk, den 23 september kunde jag både fixa bostadssituationen (förhoppningsvis) och sitta i Blå Portens fina innergården och tro att jag redan befann mig i Italien.


torsdag 22 september 2016

Satyagraha och Trollflöjten

Två operaföreställningar på en och samma vecka - nästan så man platsar i gruppen kulturtant.

Jag tittade på Trollflöjten tillsammans med några av mina gamla klasskamrater från Birka. Det var inte första gången jag såg/hörde Trollflöjten -  senast var det i parkteatern regi i början på sommaren. Operans föreställning var lite speciell - jag förstod mig inte på scenografin men Mozarts musik är alltid vacker.


Tre dagar senare gick maken och jag till folkoperan såg deras föreställning Satyagraha. Otroligt bra. Handlingen, som var underordnad musik och akrobatik, ville återge Gandis liv i Sydafrika. Vacker musik och fantastiska akrobater från Cirkus Cirkör. En enastående föreställning som avslutades med stående ovationer från publiken.
   

tisdag 20 september 2016

Otidsenligt beteende

Om ett par veckor ska vi åka till norra Italien. En dag är avsatt för Venedig. Då skulle det passa bra att besöka Peggy Guggenheims palats och titta på all den fantastiska konst som lär finnas där.

Jag har varit på Guggenheimmuseet i New York och i Billbao men jag kände inte ens till att det fanns ett i Venedig. Det fick jag kläm på när jag hörde talas om den kritikerrosade filmen Peggy Guggenheim. Tyvärr fick jag inte sett filmen då den visades på bio men än fanns det tid. För att hyra filmen som DVD gav vi oss iväg till Kungsholmen, där "min" videobutik ligger. Tog tunnelbanan till Fridhemsplan och gick gatan upp till det ställe butiken ligger - ingen videobutik. Här fick skrytet om mitt goda minne sig en lätt knäck. Jag måste missminna mig. Vi vände och gick tillbaka till utgångsläget och fortsatte sedan gå åt motsatt håll - ingen videobutik. Efter koll i telefonen visade det sig att butiken "tagit ned skylten" i början på sommaren.


Då bestämde vi oss för att köpa filmen och gick till den stora bokhandeln vid Odenplan, där jag "brukar" köpa DVDer. Men de hade slutat sälja film. "Det finns ingen som köper filmer längre. Alla laddar ned från nätet. Jag tror inte det finns en enda DVD-butik kvar i hela stan" - sa mannen i butiken. Hej och Hå - här ligger man efter! Jag kände mig verkligen inte i takt med tiden. Nu gäller det att lära sig ytterligare en ny teknik.

Jag började leta på nätet. Det var ingen konst att hitta filmen men är man två blir det lite knöligt att titta på film på en pc. Vi får väl titta i tur och ordning - tänkte jag - men innan jag laddade ned filmen "surfade" jag runt lite på vår "gammel-TV" med bredbandsuppkoppling. Lätt som en plätt hittade jag filmen och kunde på nolltid ladda ned den till TVn till det facila priset av 29 kr. Toppen! Nu har jag lärt mig något nytt! Och så otroligt enkelt det var! Än en gång fick jag erfara att man inte ska vara rädd för att testa nya saker. Nu kan jag ladda ned filmer för glatta livet. Vad ska man med videobutiker till när man kan sitta hemma i soffan och få hem filmen direkt till den kära gamla TV-apparaten. Plötsligt förstod jag varför all uthyrning och försäljning av DVD var helt otidsenlig.


Hur var då filmen? Jo, mycket bra. "Peggy Guggenheim Art Addict" var en dokumentär om Peggy Guggenheims ovanliga och speciella men inte särskilt lyckliga liv (tror jag). Men hade hon som mål att blir en världskändis så får man säga att hon lyckades. Hennes gamla hem (palatset!) har gjorts om till museum och innehåller en unik samling av modern konst. Förutom att samla ihop all denna konst lär hon ha hjälpt många konstnärer i början av deras konstnärsliv.

ps Peggy Guggenheim var brorsdotter till Solomon Guggenheim - han med museerna i New York och Billbao.

lördag 17 september 2016

Snowden - en hjälte

I går, på premiärdagen, tog vi en promenad till Bio Rio, satte oss utanför biografen i det fina vädret och tog en öl tillsammans med alla andra som också väntade på att den viktiga filmen om visselblåsaren Edward Snowden skulle börja. Men när vi kom in i salongen var den konstigt nog näst intill tom - synd för det var en riktigt bra film.


Den supersmarte Ed Snowden jobbade med IT för den amerikanska staten. Han fick viktigare och viktigare uppdrag och han ställde upp till hundra procent men undan för undan inser han vad han håller på med. Han börjar vackla och får samvetskval som bryter ned honom. Men han klarar av sina samvetsbetänkligheter och gör vad inte många andra skulle våga göra. Han berättar sanningen om USAs övervakning av civila och tvingas lämna allt - sin familj, sina vänner, sitt jobb, sitt land. Nu lever han i Ryssland med ett uppehållstillstånd som varat i tre år.

Det är väldigt svårt att förstå hur övervakade vi är. När Snowden insåg att det var många fler amerikaner än "fiender" som kontrollerades, hur kretsen av personer hela tiden vidgades och hur ingående folks privatliv kartlades förstod han vilka proportioner kartläggningen hade tagit. Program han själv konstruerat för ett visst ändamål användes helt skrupelfritt för andra syften bl.a. övervakning.


Själv brukar jag tänka att jag inte har något att dölja - det gör därför inte så mycket om jag skulle vara övervakad. Men det är inte det det gäller. Man ska ha rätt till sitt eget liv och sitt eget privata område utan att vara kontrollerad. Staten kan och får inte samla in uppgifter om folk. Man måste kunna lita på att ett lands lagar följs och att dess ledare talar sanning - inte står och blåljuger för oss.

När jag lägger mig på kvällen stoppar jag in hörlurarna till min Ipod i öronen. I morse, när jag vaknade, fick jag för mig att snart kan man väl gå in i mitt huvud via mina hörlurar och avläsa mina tankar.

Jag vet att Snowden brutit mot amerikansk lag men hur skulle han ha burit sig åt för att få ut sitt budskap om han inte gjort som han gjorde? Det var ju trots allt för att visa hur ruttet staten betedde sig som han kände sig tvingad att agera. Benåda Snowden! Han ska inte straffas mer än han redan blivit straffad för att CIA och andra myndigheter överskrider sina befogenheter. Hoppas filmen kan hjälpa honom att få rättvisa. Om inte Obama vill benåda honom tycker jag vi i Sverige ska ge honom uppehållstillstånd.

fredag 16 september 2016

Boken i örat

Jag har lyssnat poddar i flera år - enkelt och roligt. Att lyssna på böcker tycker jag däremot har varit knöligt - komplicerat att läsa in, man tappar lätt bort sig och får lyssna om långa stycken - att lyssna till böcker på en hörbokssida är något helt annat. Det är lätt att välja bok och det finns många att välja bland. Man kan sätta in bokmärken och säga hur länge man vill lyssna. Har man råkat somna dessförinnan kan man påbörja nästa lyssningspass genom att höra om t.ex. tio minuter. Man kan också kombinera de båda sätten - läsa vissa delar och lyssna på andra. Det ät toppen med hörböcker med ett undantag - alldeles för dyrt!

Så fort jag var färdig med Buddenbrooks började jag lyssna på Håkan Nessers bok "Eugen Kallmans ögon". Jag har alltid gillat Nesser och boken om magister Kallman var inget undantag. I lugnt tempo och mättad stämning försöker man få klarhet i om det har begåtts ett mord, vem det i så fall är som har mördats och som kan ha gjort det. Nesser skriver bra och har fina miljö- och personbeskrivningar. Handlingen, som var förlagd till skolmiljö, var intressant - till och med upplösningen fick godkänt även om jag ganska tidigt hade mina aningar. Speciellt roligt för en Buddenbrookslyssnare var att bokens svensklärare hade Thomas Manns "Bergtagen" liggande på nattduksbordet. Kanske något att ge sig i kast med så småningom - om den finns som ljudbok vill säga.


Fråga är om jag kan säga att jag läst "Eugen Kallmans ögon" - det har jag ju egentligen inte gjort - men att säga att jag hört "Eugen Kallmans ögon" låter knäppt. Jag tycker vår nusvenska ska kompletteras med ett nytt ord som innefattar både läst och hört - lärt (rt + hört) går inte och höst (rt + läst) går inte eftersom dessa ord redan finns - men vad sägs om lört (läst + hört)?

torsdag 15 september 2016

Ta ned skylten

En förmiddag när vi skulle ta båten in till stan, med vår "egen" båtlinje, fanns det en stege vid skylten och överst på stegen stod en man och lyfte ned själva tavlan. Aj, aj, aj - skulle vår båtlinje "ta ned skylten" efter bara några veckor.

 

Nej, det kunde inte vara möjligt och det var det inte heller. Vi skulle få en ny och bättre skylt -  en elektronisk.

 
Så nu, när vi står och väntar på båten, kan vi till och med se om den är försenad. Suveränt! Jag frågade skyltuppsättaren om han inte kunde lägga in några extra turer, när han ändå var i farten, men så långt sträckte sig tyvärr inte hans befogenhet.

När vi gått på båten kan vi för en ringa slant äta frukost om bord. Dubbelt suveränt.

måndag 12 september 2016

Buddenbrooks

Bokcirkelns höstterminstema är tysk litteratur och som första bok hade vi valt en av Tysklands största författare och boken han fick nobelpris för 1929.


Thomas Mann började skriva "Buddenbrooks - en familjs förfall" när han var 23 år. Boken publicerades 1901. Det tog honom tre år att skriva klart detta mästerverk. Ja, jag gillade verkligen boken. Den hade allt. Boken handlar om familjen Buddenbrooks liv i Lübäck på 1700-talet. Vi får följa familjen under flera generationer och genom dess medlemmar fick vi en känsla för hur livet kunde vara i en adlig (?) familj för nästan 300 år sedan. Mycket, för att inte säga det mesta, kretsade kring familjeföretaget och pengar - hemgift och arv - med personskildringarna som är "outstanding" och en detaljrikedom, vars motstycke saknas.

Jag såg fram emot att läsa boken men när familjen Buddenbrook efter si så där 50 sidor fortfarande höll på att äta middag blev jag tveksam - skulle jag orka med ytterligare 600 sidor detaljbeskrivningar av maträtter, inredning, klädsel och personer.

Då, när jag var i valet och kvalet om jag skulle fortsätta eller lägga boken åt sidan, råkade jag få ett "prova på" erbjudande till en hörbokssida. Resten av sommaren blev ren njutning. Så fort vi satt oss tillrätta i bilen knäpptes radion på och familjen Buddenbrook fick ta plats i baksätet.

Buddenbrooks är en bok som ska avnjutas i örat. Den blir för lång (660 sidor) och seg att läsa men den är utomordentligt trevlig att ha som förströelse under bilfärder. Den gör till med så att man ser fram emot att sätta sig i bilen några timmar.

fredag 9 september 2016

Ett års konsumtion

Trots den evinnerliga blåsten lyckades vi åka ut på sjön så många gånger att vinterns behov av makrill blev tillgodosett. Vi (maken) filear sedan firrarna och fryser in dem i vatten i plastpåsar, två filéer i varje påse. 

I och med att vi fryser in dem i vatten kan de förvaras länge - hela vintern. En lunch i veckan är fixad. Men bara en veckolunch - för makrill kan man föräta sig på.

En period, när fiskelyckan varit ovanligt god, förslog maken att vi skulle äta makrill till frukost och låta det vara pålägg på pizzan. Men då var det någon som la in sitt veto.