söndag 29 april 2018

Cinemateket

I flera större städer, bl.a. Stockholm och Göteborg, finns ett cinematek. Där visar man lite udda filmer, som vanliga biografer nobbar, och så visar man gamla klassiker. Jag har aldrig varit där och tittat på film men däremot har jag flera gånger lånat filmer på deras "bibliotek". Om man inte kan hitta den film man vill se, på annat sätt, är det alltid värt att försöka på cinemateket - som också har en trevlig  lunchrestaurang.

Inför besöket på Bloomsbury Spirit, åkte jag dit och lånade "Carrington". Nackdelen med cinemateket är att det ligger så långt bort - i Filmhuset på Gärdet. Om man väl tagit sig ända dit är det lika bra att låna två filmer. Det blev därför både Carrington och Amour.

Amour är en fransk kärleksfilm. En sån där härligt fransk film som man inte kan låta bli att tycka om.


Ett äldre, kultiverat par i 80-års åldern kommer hem efter ett konsertbesök. De kommer hem till sin stora, fina, gammaldags våning mitt i Paris. När mannen hjälper sin fru av med kappan säger han att hon är vacker. Allt är så fint och harmoniskt. Nästa dag drabbas frun av en stroke och livet förändras totalt.

Vad händer med oss människor när grundförutsättningarna för våra liv ställs på ända? Vad händer med vår kärlek? Vad händer med våra löften? Hur mycket orkar vi med? Det är temat i denna fina, nyanserade och inkännande film som jag tyckte mycket om att se.

lördag 28 april 2018

Bloomsbury Spirit

Det är mycket roligare när man är förberedd.


I tisdags skulle bokcirkeln åka till Artipelag och titta på utställningen Bloomsbury Spirit. Men innan jag åkte dit hade jag förberett mig och "lärt känna" Bloomsburygruppens medlemmar.

Jag började med Ingela Linds bok "Leka med modernismen" som jag läste från pärm till pärm. Fortsatte med Angelica Garnetts (Vanessa Bells dotter) självbiografiska bok "I all välmening" - som jag dock inte hann läsa klart och, slutligen, tittade jag på filmen "Carrington".

Interiör från Dora Carringtons hem,
där filmen visades i "öppna spisen"

Filmen handlade om Dora Carrington, hennes vän Lytton Stratchey och deras liv i och kring Bloomsburygruppen. Bra film som gav en känsla för hur de levde.

Målning förställande Lytton Stratchey
På Artipelag hade man byggt upp en fantastisk utställning som återspeglade både tidsandan (1905-1930) och miljön. Man presenterade också de enskilda medlemmarna på olika sätt.


Där fanns hela interiörer från deras hem i Charleston Farmhouse många konstverk som medlemmarna målat, kläder från tiden, fotografier, Virginia Woolfs böcker med orginalomslag ritade av hennes syster Vanessa och mycket mer.


"Mot fyren" läst i bokcirkeln

Pressen man använde för att
trycka Virginia Woolfs böck


En fin och påkostad utställning.











Vi fick en trevlig folder när vi besökte utställning. Där presenterades medlemmarna, deras tankar och filosofi. De trodde på ett associativt tänkande. De kritiserades och betraktades som bortskämda esteter men var inga hycklare och inte heller lyxlirare. De har framställts som lättjefulla drönare eftersom de inte såg lönearbete som livets mening. Även medlemmarnas vapenvägran kritiserades hårt. Men de uppskattade skönhet och vänskap. De lyssnade på varandra - lyssnandet som är en av demokratins glömda grundpelare. Socialt var de fel för de kom från en liten upplyst krets och, utan att förneka sin borgerliga bakgrund, sympatiserade de ofta med socialismen och arbetarklassen. De var inte materialister utan idealister. Bertrand Russells studie "Till lättjans lov", där han drev idén om allmän (kort) samhällstjänst och kritiserade tesen att lönearbete är livets mening är lika aktuell idag som 1937.

fredag 27 april 2018

Passar inte ihop

Idag gick tåget ända till Gävle. 

På hemväg från spelkväll i Sundsvall blev det ett oplanerat reseavbrott i Gävle, där jag skulle byta tåg. Vi var väldigt många resenärer som skulle söderut. För att "få med alla på tåget" skulle man koppla samman två tåg. Men det var lättare sagt än gjort - tågen passade inte ihop. 



Då körde de iväg med halva tåget,  kopplade in det på ett annat spår, körde tillbaka och närmade sig den andra halvan av tåget bakifrån.



Sen försökte man koppla ihop tågen på nytt (fast från motsatt håll). Det gick naturligtvis inte. 


Extra stressigt blev det för tågpersonalen när hela perrongen var full med folk - människor som ville komma iväg till väntande flyg eller hade andra tåg att passa.

Till slut kom man på en kreativ lösning. Alla passagerarna fick "knö" in sig i halva tåget. 

Jag hade dubbeltur - fick sittplats på det överfulla tåget och hade ingen tid att passa. Till det ska läggas att jag hade vunnit  plumptävlingen kvällen före. 

Trots allt blev vi bara en timma försenade - varför klaga.

söndag 22 april 2018

Förortens Östermalm

"Förortens Östermalm" - så kallas Västertorp. Det kunde vi läsa på en upplysningsskylt vid Västertorps torg.

Efter allt firande kom det en lugn, seg söndag med frukost på balkongen, helt utan program. När vi återhämtat oss bestämde oss för att åka till en (av oss) obesedd närförort - det blev till Västertorp.

"Efter badet"

Utanför simhallen i Västertorp finns Pye Engströms berömda soffa. Där kan man slå sig ned i knät på Elise Ottosen-Jensen eller Sara Lidman om man inte föredrar Mao eller någon av de andra personerna som var högaktuella i 70-talets politiska debatt (som det står på skylten). Pye Engström och hennes man är (var) goda vänner med Sven Lindqvist och jag "lärde känna dem" när vi (i bokcirkeln) läste hans "En gift mans dagbok". Redan då bestämde jag mig för att åka och provsitta soffan och nu är det gjort. Jag kan säga att den var bekväm men hård och framför allt otroligt kall.


Västertorp verkar vara en trevlig 50-tals förort - huvudsakligen trevåningshus, ett och annat höghus och många grönområden. 



En vänlig och "mänsklig" stadsdel - en sån stadsdel jag själv flyttade till 1954 och gillade att bo i. Uttrycket "Förortens Östermalm" är,  i mitt tycke, ingen överdrift - men Västertorp känns som en mysigare stadsdel än Östermalm.

Västertorp är också lite speciell för sin konst - massor med offentlig utsmyckning. Här kommer några exempel.





70

Dottern och jag hade spånat hur vi skulle fira en annalkande högtidsdag.


Vi tyckte båda att det skulle vara kul att göra det med en hisstur upp genom Eiffeltornet - dock aningen svårarrangerat. Det fick bli Stockholms eget Eiffeltorn även kallat Kaknästornet. Det blev förvånansvärt bra - fin utsikt, god lunch och toppenväder (!).


Det var föselsedagsbarnet, yngsta dottern, de två yngsta barnbarnen och jag som tog hissen upp i det blå - till de vida vyerna och en väntande lunch.


Småkillarna skulle dela en portion pannkakor men bara en av dem åt (den andre föredrog det han "älskar mest" - mackor). Men grabben som åt, åt med stor förtjusning upp allt och fortsatte sedan tömma skålarna med sylt och vispgrädde.


Hela familjens uppvaktning startade klockan sex - fördrink på Strandvägen (bland jetsetarna) och middagskryssning i skärgården.

Långt efter alla andra
fick veganen sin kålrot

Så avslappnat och bra det blev. Maten kom lite hipp som happ. Några fick det de hade förbeställt, andra något annat. Vi kunde röra oss fritt - sitta inne och prata eller stå ute och njuta av Stockholms vackra arkipelag. De som föredrog att spela dataspel kunde göra det.


Trötta och nöjda gick vi hem denna årets första försommarkväll och var så glada att vi kunde lämna jetsetlivet bakom oss. Det var roligt så länge det varade men det går ju ändå inte upp mot soffan och balkongen i förorten.

tisdag 17 april 2018

Bloomsbury

"They lived in squares, wrote in circles och loved in triangels - så sammanfattade författaren Dorothy Parker Bloomsburygruppen".

När vi, i bokcirkeln, läste Virginia Woolfs "Mot fyren" bestämde vi oss för att besöka vårens utställning på Artipelag. Passade bra eftersom den handlade om  Bloomsburygruppen där Virginia Woolf var en central person.

Jag har alltid varit lite fascinerad av Bloomsburygruppen för dess kreativitet, skapande, öppenhet, bohemiska liv och frisläppthet men någon djupare kunskap eller kännedom om gruppen har jag inte. 

Kollade på bibblans hemsida och fann två böcker att låna - allt annat var utlånat (säkert på grund av utställningen). Så det blev att ta en tur till Vällingbys bibliotek (där böckerna fanns).


Jag började med Ingela Linds "Leka med modernismen". En mycket trevlig läsupplevelse. I text och bild berättade Ingela L om gruppen som sådan och i tur och ordning om dess medlemmar - även de i utkanten. Ett kapitel ägnades åt deras inbördes relationer - många var homo, en del bi men det fanns även några (4) helt vanliga hetro. De levde ett liv så helt skilt från mitt, så olikt och annorlunda. Det är kanske deras annorlunda liv, vid sidan av deras kreativitet, som är orsak till att de fortfarande, efter 100 år, är så levande och ägnas så mycket uppmärksamhet.

Det fanns en inre kärna i denna grupp av författare, konstnärer, filosofer och ekonomer och så fanns det många, många som ville höra dit och nog önskade sig en mer central position i kvadraten och kanske även i en triangel. Huvudperson  är Virginia Woolf, hennes man Leonard, hennes syster Vanessa, Vanessas man Clive Bell (som även Virginia hade ett förhållande med) och Vanessas älskare (och far till hennes dotter Angelica) Duncan Grant, Roger Fry, ekonomen J M Keynes och filosofen Lytton Stratchey.

Den andra boken jag lånade var en självbiografisk bok av Vanessas dotter Angelica. Angelica växte upp i Vanessas och Duncans gård Charleston Farmhouse och gifte sig med pappans före detta älskare.


Man kan inte annat än häpna och fascineras! Ska bli roligt att besöka utställningen.

söndag 15 april 2018

Mig äger ingen

I år har vintern varit ovanligt seg -inte ens under mina 35 norrlandsår väntade jag på våren som i år. Beror nog på att det kom en lång köldknäpp ganska sent i mars.


Men nu är den nästan här (våren alltså) - plusgrader och loppis i Hornstull (två säkra tecken). Vi tog tunnelbanan över bron och vips var vi där - mitt i folkhavet. Har aldrig sett så mycket folk på en loppis. Det var packat - man kom varken fram eller bak. Intressant att så många människor helt oberoende av varandra agerar på samma sätt. "Härligt att solen skiner. Vi måste ut. Vi åker till årets första loppis i Hornstull" - så tänker vi tydligen lite till mans/kvinns.


Men innan vi gav oss i väg lyssna jag på radiointervjun i P1 med Åsa Linderborg. Åsa Linderborg är kulturchef på aftonbladet och skrev i höstas en kritisk artikel om  kulturhusets ledning. En artikeln som i sin tur blivit mycket kritiserad. Denna artikel och hennes "skuld" i vad som sedan hände pratade man om i programmet men man pratade också om hennes självbiografiska bok "Mig äger ingen".  Lät så intressant att jag genast kastade mig över den.


Vilken bra bok! Åsa L skriver om sin uppväxt som skilsmässobarn. När hon är fyra år lämnar mamman familjen och Åsa får växa upp med sin alkoholiserade pappan (pappan skulle blivit så ensam om inte Åsa stannat kvar). Pappan är alkoholist men han älskar sin dotter och hon växer därför inte bara upp i ett alkoholisthem utan också i ett kärleksfullt hem - i alla fall till dess att alkoholen tar överhanden. Boken är mycket engagerat skrivet och mycket intressant. Jag kände med författaren och jag kände med hennes rolige, fyndige och slagfärdige pappa.


Titeln "Mig äger ingen" är ett Gunnar Ekelöfvcitat. Gunnar Ekelöf är en person som det ofta refereras till och som ofta citeras och ändå är Gunnar Ekelöf en författare jag aldrig läst - inte ens i skolan. Och det värsta är att jag nog inte kommer att göra det heller!

fredag 13 april 2018

Kultur

Tack vare Birkagården kommer jag ut ibland. Jag "tvingas" lämna TV soffan och får ta del av "riktig" kultur.

Den här veckan har jag dels varit på Bio Rio och sett filmen "Hitler och konsten" dels gjort ett operabesök.

I "Hitler versus Picasso" visas hur nazisterna roffade åt sig det de ville ha. De satt hemma och prickade för vilka konstverk de ville äga och bokstavligt talat stal dem även om de gav sken av att ha köpt dem. Vissa verk har långt senare återlämnats till de riktiga ägarna men långt ifrån allt. Jag gillar dessa konstfilmer som ofta visas på den lilla biografen Bio Rio i Hornstull.


Sen gick halva klassen till operan och tittade på Henrik Dorsins "Glada Änkan".


En trevlig, ironisk föreställning med känd musik och angrepp åt alla håll - kändes dock lite för lång med tanke på hur dåligt vi satt på våra billiga platser. Här fick Trump sig en känga liksom privatiseringsvågen. Allt kan fås för pengar - även om  världen står i brand kan man skapa en glittertillvaro bara det är lönsamt.

En ovanligt intensiv vecka med stort inflöde.