måndag 31 augusti 2020

Stugsista

Sommaren är snart slut. I Norrland firar man det med "Stugsista". Man samlas på stränderna och tänder ljus. Det lär vara en sed som spritt sig från Finland till ostkusten. Hoppas seden fortsätter att sprida sig söderut och sen vänder upp utefter Västkusten.  


Jag har upptäckt att jag stortrivs i sommarstugan. Så fritt och härligt liv vi haft i tre månader! Jag tror jag gillar sommarstugelivet dels för att vi haft så fint väder och kunnat vara ute jämt (inget regn sen sommargästerna drog) dels för att vi haft internetuppkoppling hela sommaren.




Nu är det mycket vi gjort för sista gången i år - sista båtturen gjord, sista firren uppdragen, sista naturreservatet besökt (blev bara två). I går åkte vi till Stångehuvud och tittade på havet och de röda granitklipporna.




I dag har vi dragit upp båten. Nu ska den göras ren och in på service. Sen ska den flytta till sin vinterboning och, om några dagar, flyttar vi till vår.


lördag 29 augusti 2020

Ål

Före Nessers sorgsne chaufför lyssnade jag på Ålevangeliet - 2 gånger! Men eftersom vi skulle ge bort boken som present till en före detta ålfiskare (som brukar läsa min blogg) ville jag inte skriva om den, innan födelsedagen.


Patrik Svensson har skrivit en bok om ålar. Trots att han fick Augustpris för boken (garanti för en bra bok) hade jag ingen lust att läsa den. Hur roligt kan det vara att läsa om ålar - tänkte jag. Men så fick jag en personlig rekommendation och bestämde mig för att lära mig lite om just denna konstiga fisk.

Det visade sig vara en bok om världens intressantaste fisk och det visade sig också vara en självbiografisk bok om författaren och hans pappa. Dessutom ett inlägg i debatten om hur vi exploaterar och förstör vår jord. En toppenbok.


Ålen föds i Saragassohavet - havet utan landgränser, nordost om Kuba. På sina ställen är Saragassohavet hela 7000 meter djupt. Här föds den lilla larven (pilträdslövet), som så småningom efter fyra omvandlingen, ska bli det vi kallar blankål. I sitt första stadium är ålen bara några millimeter lång. Leptosephalus-larven kläcks i Saragassohavet och börjar genast sin långa livsresa till Europa genom att driva med golfströmmen. Resan kan ta tre år.


När den når Europas kuster omvandlas den till glasål och anpassar sig omedelbart till ett liv i sötvatten. Där omvandlas den på nytt - denna gång till gulål och kan, i detta stadium av sitt liv, ta sig fram "överallt" - kan förflytta sig 100-tals mil. När den så hittat sitt hem stannar den där - år efter år. Den kan leva på samma plats ända upp till 50 år men det finns ålar som blivit mycket äldre. 


Vid ett givet tillfälle börjar den sen vandra tillbaka till Saragassohavet för att fortplanta sig. Samtidigt genomgår den sin fjärde metamorfos - den blir blankål. En blankål kan simma upp till 5 mil om dagen. När ålen kommit tillbaka till Saragassohavet och fortplantat sig dör den. Snacka om spännande liv. Denna uråldriga och mycket speciella fisk håller vi nu på att utrota.

Ålen har väckt intresse genom alla tider och fortfarande finns det mycket kvar att utforska om denna mytomspunna fisk.

Patrik Svensson och hans pappa hade en gemensam hobby. De tyckte båda om att fiska ål. Pappan gillade dessutom att äta den - antingen stekt eller kokt.

Vi får också veta hur ålen beskrivs i litteraturen. Ålevangeliet är häpnadsväckande intressant med ett oväntat och överraskande slut som jag inte vet hur det ska tolkas.

torsdag 27 augusti 2020

Västkustsfjäll

Jag är ingen van fjällvandrare - har bara varit uppe i fjällvärlden en handfull gånger. Men de gånger jag varit där har jag fängslats av det öppna landskapet, de vida vyerna. Härligt när man kan se hur långt som helst.


I år bor vi kvar i stugan längre än vanligt och har därför fått mer tid till utflykter. Vi är klara med vinterförrådet av makrill, så nu är det bara att ge sig ut när vädret är fint. I dag besökte vi sommarens första naturreservat men inte årets. I våras, när vi var kvar i Stockholm, besökte vi hundratals  - så känns det men så var det nog inte.

Idag var det alltså dags. Jag googlade på naturreservat i mellersta Bohuslän och så valde vi det som fått flest stjärnor - Ramsvikslandet.


Ramsvikslandet ligger ungefär en timmas bilresa från vår stuga, lite norr om Kungshamn. Det lär vara ganska tufft att segla den här sträckan av kusten (Soteskären) så därför byggde man på 1920-talet, när det var stor arbetslöshet, Sotenkanalen som sk AK-arbete. Nu kan de som inte vill segla på öppet hav ta det lilla lugna och åka genom kanalen.

När vi passerat kanalen, parkerade vi vid Haby. Därifrån utgick flera utmärkta leder. Precis som i fjällen var lederna tydligt markerade och precis som i fjällen var de lite tuffa. 




Vi följde den brandgula markeringen "Sote Huvud 2,2" men stigen var så oerhört svårgången så vi stannade när vi kom till en fin plats och plockde upp vår lunch ..

En något medtagen man 

...och njöt av utsikten.





Vi tittade på hav och sten, inte snö och fjäll. Båda naturupplevelserna är härliga men ett ligger betydligt närmare.

onsdag 26 augusti 2020

Färg

Alla vill vi nog vara en aning kreativa - inte alltför förutsägbara. Men vanans makt är stor.

En sak som man dock kan upprepa i det oändliga utan att vara regid är frukostens sammansättning.

Vi äter en liten tallrik yoghurt med skivat äpple och valnötter, en macka med ost, juice och kaffe varje förmiddag hela sommaren. Smakar alltid lika gott. Dessutom håller man sig mätt länge.

Men så började jag tycka illa om yoghurten. Tyckte den smakade surt. "Nu har jag förätit mig" tänkte jag "nu är det för evigt slut med yoghurt för min del". Jag gör så ibland, äter samma sak gång på gång och plötsligt börjar jag tycka illa om det som nyss var gott. Så blev det för ett tag sedan när jag ätit makrill för många gånger. Det blev för mycket av det goda. 

Synd, för yoghurt är en sån perfekt frukostmat på sommaren. På vintern gäller gröt - då kan jag nästan inte få ned yoghurt.

Men så råkade jag få syn på yoghurt-paketet. Där stod det "Yoghurt med syrlig karaktär". 

Om man ska sälja yoghurt med specialkaraktär kan de väl (för tusan) markera det med avvikande färg och tydliga skyltar. Det var på vippen att jag för alltid hade gett upp mina goda sommarfrukostar.

Någon som däremot visar sin egenart med annorlunda färg är näbbgäddan - gröna ben - och näbbgädda kommer jag inte att kunna föräta mig på eftersom vi bara får en vart tionde år.

tisdag 25 augusti 2020

Guppigt

Utefter hela Bohuskusten ligger det ett pärlband med små fina fiskesamhällen. Ett heter Hunnebostrand. Där hittar man både skulpturutställning och fiskrestaurang. Naturligtvis skulle vi ta en tur dit, så här i sommarens elfte timme. 


Det konstiga var att jag, som varit där åtskilliga gånger, guidade fel. Vi hamnade i Hamburgsund - har sällan känt mig mer snopen. Men vi hade stämt träff i Hunnebo så det var bara att vända och åka tillbaka igen och hålla bättre koll på vägskyltarna.


Vi började med lunch. Jag valde laxburgare med räksallad och pommes (= pommes frites på gammelsvenska). Mycket gott.


Efter lunchen promenerade vi runt i det gamla fiskesamhället som numera har omvandlats till ett sommarstugesamhälle med välskötta hus och små butiker och båtar, båtar, båtar.


Sist blev det skulpturutställningen på Udden. "En utställning med 30 verk som gör den till den största manifestationen av skulptur i Sverige för närvarande".

Skulpturparken 

The Four-Legged #3' av Kimmo Schroderus

"Gråt inte mitt elskede barn; Ørntoft

'Air pockets'; Isabella Martin
'Air pockets'; Isabella Martin


En jättefin dag men ack så blåsig. Jag har aldrig förr kännt av sjögång på färjan som tar oss över Gullmarn och jag har säkert åkt den 100-tals gånger. 


Men denna vackra, soliga söndag tog jag av mig säkerhetsbältet på överfarten och kollade upp var livvästar och livflottar fanns. Mitt handlande kan tyckas försiktigt i överkant och det var det nog också för vi kom över utan problem. Oron jag kände på den guppiga överfarten fick mig dock att tänka på alla som försöker ta sig över Medelhavet i gummiflottar. Hur hemska måste inte dessa resor vara?


söndag 23 augusti 2020

Karantän

Vi lever, vad vi tycker, ett tryggt isolerat coronaliv - bor i stugan, sitter på altanen, cyklar i skrubben (där jag fått havsutsikt sedan vi klippt ned syrenhäcken).


Men nu, när det börjat blåsa och regna och vi måst flytta inomhus ganska ofta, har det börjat rycka i "Jag-måste-göra-något-nerven".

När vi här om dagen promenerade runt i Göteborg köpte jag en ny bakkorg. Mitt första inköp på ett halvår om man undantar mat och annat som livets nödtorft kräver (viss överdrift).


Sen satte jag igång med långbak. Degen skulle jäsa i tre omgångar - två i oljade plastpåsar, en i bakkorgen.

 


Sen, efter ett helt dygn, kunde vi sätta tänderna i detta stora bröd av råg.


Men sen då! Vad skulle vi mer hitta på? Är man två personer som bor i en stuga, med liten frys, kan man inte baka särskilt ofta.

Vi bestämde oss för att göra en utflykt till fina Fiskebäckskil i halvdåligt vädret.






 

fredag 21 augusti 2020

400 år

1971 tältade vi på Gotland samtidigt som Göteborg firade 350 års jubileum. Hur hade jag kunnat resa bort när min stad jubilerade? Skulle tro att jag helt enkelt missat att det skulle jubileras. Fick nog inte klart för mig vad som var i görningen förrän vi satt i vårt tält i Visby och lyssnade på transistorn vi släpat med oss.

Nu är det snart dags igen. 2021 firar Göteborg 400 år! Ska inte missa jubileet den här gången. Tyvärr sa svärdottern (som jobbar med jubileumsparken) att jubileet kanske kommer att skjutas upp till 2023. Man hinner förmodligen inte bli klar med förberedelserna till nästa år. Det gjorde man inte när det var 300 års jubileum heller utan valde i stället att fira Göteborgs grundande två år för sent, 1923.

Nu har vi snart varit i stugan i 3 månader och i går var det äntligen dags för ett stadsbesök. Vi började med att fika i Haga och strosade sen runt i stan. När vi kom till Stora Teatern stötte vi på roliga "bilder" från Göteborg. Inför jubileet hade 10 konstnärer fått rita 10 bilder var, från "sitt" Göteborg.




Många av motiven visade inte bara deras Göteborg utan också mitt. Blickfånget i samlingsaffischen var husen där vi hade vår första gemensamma bostad. Husen som i folkmun kallades lösgommarna.


När vi lämnade lösgommarna flyttade vi till Älvborgsplan, där plaskdammen finns.



När jag var liten bodde vi i Annedal och då promenerade vi ofta till Järntorget. Medan vi väntade på 1ans spårvagn, tittade vi på fontänen mitt på torget (nu har fontänen blivit förpassad till ena hörnet för att ge plats åt att bilar och spårvagnar!) Pappa berättade att jorden hade fem världsdelar (nu lär det ha blivit sju) och att statyn föreställde jorden och att kvinnorna symboliserade var sin världsdel. Vi spekulerade alltid om vilken tant som kom från vilken världsdel. Överst seglade ett skepp på de fem haven.



Järntorgsbrunnen "De fem världsdelarna"

I tredje och fjärde klass gick jag i skola i Högsbotorp. Då gick jag dagligdags till Axel Dahlströms torg och knatade upp för trappan (som gick utanför huset) till biblan där jag kunde låna mina favoritböcker gång på gång på gång.


I väntan på jubileet var detta en mycket rolig och trevlig utställning med 100 olika motiv från städernas stad. Roligt att jag, som lämnade stan 1978, kunde förknippa så många minnen med bilder som dagens unga konstnärer gjort om Göteborg.