Hårfärg

I Dublin är var och varannan människa rödhårig och där finns massor med nunnor.


Är det O´Connar eller en enhörning
som idag står på O´Connar street?

ådan var min minnesbild. Men det var då det. Nu är det annorlunda. Nu fanns där bara några enstaka individer med rött hår men massor med mörkt. Och där fanns bara en enda nunna!

Det är uppenbart att det hänt mycket på 40 år och förändringen blir tydlig när det gått så många år mellan besöken. Själva Dublin - atmosfären, trängseln, de lite halvruffiga husen, de mysiga pubarna och hjälpsamheten tyckte jag mig dock känna igen.

Ni missade Hurlingfinalen!

Första kvällen i Dublin, när vi slunkit in på "vår" pub, kom det fram en pubgäst och pratade med oss. Han frågade bl.a. när vi kommit och hur länge vi skulle stanna. När han fick reda på att vi kommit samma dag, tyckte han att vår timing var dålig för finalen i Hurling hade ju varit kvällen innan. Vilken otur vi hade som missade den!

Vi förstod ingenting. Vad pratade han om? Jo, han pratade om Hurling - världens snabbaste sport - och den stora finalen där man gjorde upp om vem som skulle bli irländsk mästare 2012. När servitören förstod att vi inte hade en susning om vad Hurling var tog han med oss in i ett annat rum och visade hur klubborna ser ut och förklarade hur spelet går till. Av beskrivningen drog vi slutsatsen att det var som att spela innebandy utomhus på en gräsplan.

Senare på kvällen läste jag i min guidebok: "Att kontrollera den supersnabba bollen (sliothar) med klubban av ask är ytterst krävande. Hurling är Europas äldsta lagsport och tillika värdens snabbaste."

I Irland är nog Hurling stort för det finns inramade klubbor på varenda pub och det finns bilder med lagupställningar sedan anno datzumal.

Tänk att jag aldrig hade hört talas om Europas äldsta lagsport och vilken himla otur att vi missade finalen!!

Poste restante

Det enda jag kände igen från mitt förra besök i Dublin - för si så där 44-45 år sedan - var postkontoret.

När vi gick förbi den pampiga byggnad, som är Dublins postkontor, tittade vi på kulhålen som uppstod vid  påskupproret. Då passade jag också på att kika in genom fönstret och mindes att jag varit där en gång förut - för att hämta brev Poste Restante. För att ha någon kontakt med mina föräldrar under resan runt Irland 1969 -70 skickade de brev, Poste Restante till huvudpostkontoret i Dublin, dit jag gick och hämtade dem.

 

Poste Restante??? Finns det något som idag vet vad begreppet står för? Ungdomar under 60, har nog aldrig hört ordet. Även om begreppet och företeelsen finns kvar, tror jag inte att någon längre kommunicerar på detta ålderdomliga sätt - men ett roligt minne är det.

Äntligen fria

Dottern tycker att vi (mannen och jag) har blivit riktiga glidare, sen vi slutade jobba - bara för att vi kvistade över till Dublin några dagar. Det tycker jag är en lite orättvis beskyllning. Vi kan väl inte hjälpa att samhället anser att vi blivit för gamla för att kunna arbeta!

Vi har alltså tillbringat några dagar i Dublin. Första dagen började vi med en bussrundtur och besök på "vår" lokala pub.  Puben kändes genuin - elva karlar drack öl, snackade och kastade pil och en kvinna drack något annat. Vi frågade servitören vad han tyckte vi skulle titta på och utan att tveka rekommenderade han fängelset Kilmainham Gaol.

Dag två började vi alltså med en busstur till fängelset och rundvandring innanför murarna. Samtidigt som vi gick runt och tittade, fick vi en lektion i Irlands nutidshistoria - den stora svälten, upproret mot England (påskupproret) och inbördeskriget. Dessa "händelser" återkom gång på gång under våra dagar i Dublin, oavsett vad vi tittade på. Det är tydligt att dessa perioder fortfarande är mycket levande för dagens irländare. "Vår" servitör sa att alla har kopplingar till såväl påskupproret som till inbördeskriget. Alla har en morfar eller annan släkting, som varit med under upproret eller kriget. Kilmainham var en förskräcklig plats, där folk tvingades leva under gräsliga förhållanden - kyla, fukt, överbeläggning mm.

  

 

När vi vandrade runt i fängelset tänkte vi naturligtvis på de två svenska journalisterna som satt fångna i Etiopien under  lika hemska förhållanden som de som en gång rådde i Kilmainham. Det var därför extra roligt att vi, när vi kom tillbaka "hem", fick reda på (svt/play) att de blivi frisläppta - äntligen. Skönt att Johan och Martin är fria igen men alla de andra som sitta kvar - vem hjälper och stöttar dem. Egentligen borde en glidare som jag kunna engagera sig i Amnesty och dra sitt lilla strå till stacken!

 

Under den värsta hungersnöden på Irland begick folk brott bara för att hamna i fängelse och i alla fall slippa att svälta ihjäl. Samma kväll, som jag varit på Kilmainham, läste jag att det är precis vad som fortfarande sker i Etiopien. Folk begår brott för att hamna i fängelse och ha en chans att överleva.

Vissa delar av fängelset byggdes senare än det ursprungliga fängelset och efter "moderna" metoden. Bl.a. byggde man en ljusgård för att få ljus, tystnad och överblick. Denna ljusgård blev mycket vacker och har använts vid ett flertal filminspelningar.