Återseenden

Redan i våras bestämde vi och våra bridgekompisar att vi skulle åka till Västanå teater och titta på Liljecronas hem. Vi skulle ses klockan tolv i Rottneros park och äta lunch, se på teater på kvällen och avsluta dan med ostbricka på Ulvsby herrgård. Allt klaffade perfekt - nästan. Den enda missen var att vi inte planerat in tid för sommarens alla vägarbeten.

Jag har alltid trott att Rottneros är den herrgård som varit förebild för Selma Lagerlöfs Ekeby där Gösta Berling och kavaljererna bodde. Men det visade sig vara tvärt om. Det var Rottneros herrgård  som på 1950-talet skapades efter sagans Ekeby.

Lunch i barockträdgården

Rottneros är en stor blomster- och skulpturpark  med många "rum" som har olika teman. Där finns bl.a en barockträdgård, en engelsk trädgård och en rosenträdgård.

Rottneros herrgård

Kavaljersflyglarna

Parken har ett hundratal statyer och till min stora förvåning stötte vi ännu en gång på Sjömanshustrun. Det var tredje gången, på kort tid, hon kom i vår väg. Man börjar bli lite fundersam över hur det står till med denna sjömanshustru. Tror hon verkligen att hon ska finna sin sjöman långt inne i de värmländska skogarna?

Sen väntade teaterladan och Liljecronas hem.

3000 år

Det är svindlande att tänka på vilka otroliga skatter som fått ligga orörda i Tutankhamons grav i nästan 3000 år. Men nu är de upptäckta - även av oss.

Tutankhamon blev bara 19 år (1341-1323 fKr). Han levde i Egypten och tillhörde den artonde dynastin. Han var son till Akhenaton och en av hans bihustrur. Akhenatons första hustru Nefertiti var därför hans styvmor.

Engelsmannen, arkeologen och egyptologen Howard Carter ledde under 15 år sökandet efter Tutankhamons grav i Konungarnas dal, nära Luxor. 1922 fann han dörren till gravkammaren. När han öppnade den lär han ha sagt "Jag ser underbara ting".

Nu kan vi via en "magisk upplevelse", i en gammal lagerlokal i frihamnen, förflytta oss tillbaka till Tutanhkamons tid och liv. Det gjorde vi tillsammans med delar av familjen en kall och blåsigt dag i januari.

Utställningen inleddes med att vi via bilder, föremål och tydliga, lättlästa texter fick lära oss grunderna om Tutanhkamons liv.

Ts tron

När vi lärt oss dessa grunder fick vi gå in ett rum och se ett 30 minuter långt bildspel. Fantastiskt imponerande och roligt. Man kände nästan hur ödlorna, som fanns i bildspelet, sprang uppefter våra ben.

Sen fick vi ta på oss 3d glasögon, sätta oss på en stol och uppleva hur det såg ut inifrån gravkammaren.

I den sista stationen fick vi med 3d glasögon på huvudet gå runt nere i Tutankhamons grav lyfta på kistlock och bära lyktor mm. Ibland kom Mr Carter ivägen för oss. Det betydde att vi höll på att gå på en annan glasögonförsedd människa. Det var första gången jag provade denna typ av glasögon - roligt och lite läskigt.

Sen tog vi självporträtt...

...innan vi gick till Kairo och åt lunch.

5-års eftersläpning

Förr var jag väldigt noga med att vi inte skulle ha TV i stuga. Tyckte vi skulle leva ett enkelt "stugliv".

Om det regnade kunde vi spela spel eller läsa, inte sitta framför TVn. När det skulle spelas avgörande matcher i fotbolls-WM/EM åt vi middag på någon restaurang där det fanns TV så att vi kunde följa matchen. På sommarlovet i stugan hade man å andra sidan kompenserande privilegier. Där fick man dricka O'boy och äta sötmüssli - något som aldrig skulle hända på Alnön. Det skulle vara skillnad mellan vinter- och sommarliv, tyckte jag.

Men livet förändras och rätt som det var skulle jag bo i stugan alldeles själv. Hade ingen att spela monopol eller kinaschack med och kunde inte sitta och läsa både dag och kväll. Då var det läge för TVn att göra entré.

Fortfarande gällde dock "tablåtittande". Skulle jag titta på Ernst fick jag göra det klockan åtta på torsdagar oavsett om det sammanföll med middagen eller inte. Det betydde att Ernst fick "stryka på foten" nästan varje vecka.

I år har vi tagit ytterligare ett steg på den elektroniska vägen. Vi har skaffat trådlöst nät med obegränsad surf!

Det betyder att vi nu, när det börjar skymma ute, kan sätta oss i fåtöljerna och binge-titta en hel serie. Först ut var den lite kufiska "Dubblin murders". Riktigt mysigt med detta binge-tittande. Ser fram emot det när solen börjar dala.

Binge-tittade blev på modet för ca fem år sedan men först nu har jag lärt mig både ordet och dess tillämpning - att titta på en hel serie i ett svep.

Ligger alltså fem år efter. Undrar om det också gäller för riskgrupps-tillhörighet? I så fall tillhör vi inte längre gruppen äldre-äldre och borde ha mycket större frihet - ja, till och med slippa Coronakarantänen.

Tekniskt under

Ibland har man tekniken med sig, ibland har man den mot sig och ibland fattar man ingenting.

Denna coronavår har vår kontakt med barnen mestadels skett via en applikation i våra telefoner. Fungerade perfekt ända tills det tog tvärstopp.

Familjens minste lilla kille har ett gott öga till sin morfar och vill ofta ringa till just honom. En dag kunde dock inte morfar svara honom. De kunde se varandra men kommunikationen var, så att säga, envägs. Mycket irriterande.

Alla engagerades men ingen lösning stod att finna. Till slut återstod bara ett alternativ - ny telefon! Sen kunde morfadern och hans barnbarn återigen börja ha sina intelligenta utbyten om tekniska prylar.

Någon vecka senare när lilleman ännu en gång skulle ringa till sin morfar började det konstigt nog ringa i den gamla telefonen - den utan simkort! Jag tipsade maken att det ringde i hans gamla telefon. "Omöjligt, jag håller ju i telefonen (den med simkort) och det ringer inte" fick jag till svar. När det ringde i den gamla telefonen för tredje gången var det till slut någon som kände sig manad att svara (dock inte jag).

Det var lilleman som ringde - ville ånyo diskutera hur dammsugarslangen fungerade - och under över alla under, nu kunde morfar prata med sitt barnbarn i den gamla telefonen.

Hur detta gick till är fortfarande en olöst gåta. Att det ringde i den gamla telefonen kan förklaras av att ljudet var avstängt på den nya och samtalet gick över internet (inget simkort krävs) men att det plötsligt gick att prata med lillkille igen tror jag måste betrakras som ett tekniskt under.

Katastrofer

Vad är det värsta som kan hända i ett civilsamhället om man bortser från pandemier, sjukdomar, olyckor, död, brand och egendomsbrott? Om man bortser från det mesta som att bli arbetslös, inte komma in på den skola man helst vill gå på, inte ha några kamrater, bli mobbad eller ha artros i knäna tror jag det är att inte komma ut på "nätet".

Själv parkerade jag för någon vecka sedan bilen och trodde mig ha betalt parkeringsavgiften med en app. Öppnade appen och skrev in alla uppgifter om plats, regnumner och hur länge parkeringen skulle gälla. Sen tryckte jag på knappen "Starta parkering", stängde av telefonen och gick på promenad. När jag kom tillbaka hade jag fått en bot på 900 kr. I det ögonblicket tyckte jag detta var det värsta jag kunde råka ut för - att behöva betala 900 kr för en parkering jag redan betalt.

Det hela kan förklaras av långsam nätuppkoppling, alltså dåligt internet, och ett dåligt s.k. användargränssnitt. Felet jag gjorde och som kostade mig 900 spänn var att jag inte väntade ca 5 sekunder tills jag blivit uppkopplad och fått uppmaning att ange bankid. Jag var enfaldig nog att tro att allt var klart när jag klickade på "Starta parkering". Ingenstans kunde jag läsa att jag skulle skriva in bankid för att parkeringen skulle bli giltig och med långsam internetuppkoppling kom inte denna uppmaning medan jag hade telefonen i handen.

Ännu värre olycka, fortfarande av det mildare formatet, är att bli av med sin internetuppkoppling p.g.a. att en sladd råkat komma in bland växtrötter och kunde uppfattas som något som skulle städas bort. Detta råkade dottern ut för när hon med sekatören i högsta hugg rensade rabatterna runt huset där hon bor. Jag inser vilket familjetrauma denna fadäs ledde till. Ingen, i hela det sex personer stora hushållet av "datafreaks", hade längre tillgång till internet. Vilken frustration! Till och med värre elände än min parkeringsbot.

Tur att det fortfarande finns brädspel.

Chernobyl/Harrisburg

1979, 1986, och 2011 skedde det kärnkraftsolyckor i Harrisburg, Tjernobyl resp Fukushima.

Olyckan i Tjernobyl har legat till underlag för filmen/serien Chernobyl som vi ägnat två kvällar åt att titta på. Mycket fängslande och tankeväckande film. Blev helt tagen och förutsätter att faktauppgifterna är riktiga.

Bild från filmen 

Alla tre olyckorna har etsat sig fast hos mig och jag har starka minnen från speciellt de två första. Den tredje kom inte att påverka oss i Sverige lika mycket.

Olyckan i Harriburg ledde till att vi fick folkomröstning - för eller emot kärnkraft. Vi fick välja ett av tre alternativ - kärnkraft, avveckling på 20 år eller ingen kärnkraft alls. Olof Palme var statsminister och företrädde linje 2 (lite grand) medan Tage Danielsson (underhållare och miljöaktivist) förespråkade linje 3, total avveckling. Den monolog Tage D skrev om sannolikheter tror jag kan ges epitetet episk. Senare träffades Palme och Tage D och samtalade om kärnkraftens vara eller inte vara - även detta samtal blev klassiskt.

Själv var jag en ivrig förespråkare för linje 3 och jag måste ha tänkt igenom mitt ställningstagande för jag har fortfarande samma åsikt. Jag till och med indoktrinerade den då tvåårige sonen att säga "Nej tack" så fort jag sa ordet "Atomkraft".

Linje två vann men trots att det har gått mer än 40 år sen olyckan skedde har vi fortfarande kärnkraftverk i Sverige. Till råga på allt har det återigen börjat pratas om utbyggnad av mer kärnkraft trots att man vet vilka konsekvenser en olycka får.

Korvgubbe

På vår gata, inte långt hemifrån, började man lägga ut stora plåtplattor. Vad var nu på gång?

Förklaringen stod att läsa i stadsdelstidningen - man skulle installera en ny transformator i Bredäng. Transformatorn skulle komma sjövägen från Västerås. Den skulle alltså transporteras på Mälaren fram till Ekensberg med båt. Där skulle den lyftas i land och köras med "bil" till slutdestinationen.

För att gatan skulle klara den tunga transporten hade man förstärkt vägen på känsliga ställen ända från oss till Bredäng. Vilket jobb!

Så kom då kvällen när transformatorn skulle lyftas i land. Maken följde transporten över Mälaren på sin dator. Själv var jag mer intresserad av att titta på själva lyftet. Hur skulle man klara att lyfta ca 400 ton (om jag minns saken rätt)?

Jag var inte ensam om att vilja vara delaktig i detta stora ögonblick i Ekensbergs historia. Tror nästan hälften av alla Ekensbergsbor hade gått man ur huse. Dessutom hade det kommit en hel hoper människor som skulle sköta om själva jobbet.

Roligt att få ta del av detta "evenemang" men synd att man inte hade anlitat en korvgubbe för att högtidlighålla tilldragelsen. Så roligt det skulle varit om alla hade samlats kring en korvkiosken i väntan på det stora lyfter - det skulle tagit händelsen till oanade höjder, kanske till och med högre än själva transformatorlyftet.