fredag 27 februari 2015

Skreifiske

När vi hade åkt en halv timma var det dags att börja fiska. Två valde att fiska med spö (tysken och norrmannen) och två direkt från båtkanten.

R fick första fisken - en torskfisk som vi Sverige kallar Lubb och i Norge heter Brosme. Sen var det de andra två fiskarna som fick napp - två var - och så fick R en andra fisk. Totalt fick vi alltså sex fiskar varav tre var skrei. Jag hade napp flera gånger - rejäla napp. Men jag tappade dem på vägen upp. Förmodligen orkade jag inte dra in tillräckligt fort och då lyckades de smita. Synd för det hade varit roligt om vi också haft med oss skrei hem.

Hela tiden pratade de, som jobbade ombord, om hur mycket fisk man brukade få och hur stora fiskarna kunde vara. Man kunde få upp till 20 ton och genomsnittsvikten var 24 kg. En förklaring till att vi fick så mager fångst kan vara att vi var ute i början på säsongen - årets första tur. 

Vi var ute i fyra timmar. Den första timmen var det soligt och lugnt sen blev det blåsigare och kallare och innan vi hade kommit i land var vi genomblåsta och rejält nedkylda. Eftermiddagen som vi skulle ägnat åt att vandra runt i Solvaer blev i stället ett långt kafébesök för att försöka återfå normal kroppstemperatur.

"Var tycker du att det är bäst fiske - här eller på Västkusten" frågade jag barnbarnet när vi kommit i land och fick svaret "Västkusten är bäst - mer fisk och inte så himla kallt". (Gräset är som bekant inte alltid grönare på andra sidan men ibland måste man ändå få kolla.) Jag tyckte det var kul att pröva på och så fick vi njuta av den storslagna naturen från en annan synvinkel. Till middag blev det både stekt och kokt Lubb.

 
 





torsdag 26 februari 2015

Resans klo

Näst äldsta barnbarnet har i flera år velat åka till Norge och fiska. Nu när moster ska bo på Lofoten i två veckor yppade sig ett utmärkt tillfälle. Perfekt timing - sportlov när skreisäsongen just börjat och gratis bostad. Efter stor tvekan bestämde jag mig för att följa med på resan.

Vi, barbarnet och jag, tog bussen från Kabelvåg (Lofotens äldsta "stad") till Svolvaer, letade reda på XXLofoten (arrangör av fisketuren), betalade resan, rustade oss med överlevnadsdräkter och klev ombord på den fina fiskebåten. Förutom de två besättningsmännen var det en man från Tyskland och en från Sydnorge med på resan.

Sen styrde båten ut på havet. Jag undrar om det, någonstans på jorden, finns en vackrare kust än den längst Lofoten. Höga vassa snöklädda (vintertid) berg som går ända fram till havet.






onsdag 25 februari 2015

Akvariet i Kabelvåg

En av sevärdheterna i Kabelvåg, vid sidan om naturscenerierna, är Lofotsakvariet där man visar det "lokala" fiskbeståndet. Lofotsakvariet i Kabelvåg har (i sin nuvarande skepnad) funnits sedan 1989. Då fick byggnaden (eller var det arkitekten) ett arkitekturpris.



När vi tittat på skrei, piggvar, rödspätta och en massa andra fiskar hade klockan hunnit bli tre och då var det matdax - för sälarna. Man hade fem sälar i en utomhusbassäng och matningen gjordes till ett litet skådespel. Djurskötaren berättade och berättade och vi lyssnade och frågade - jätteintressant.


En säl kan vara under vattnet i 20 minuter utan att andas. Varje säl har sin egen personlighet, precis som vi människor - en del är glupska, några vågar komma nära medan andra är mer reserverade. 


Vi fick också lära oss att skrei är en fisk som leker utefter Norges nordligaste kust. När ugnarna kläckts simmar de i väg till Barents hav där de lever tills de blir könsmogna, tar cirka fem år. Då återvänder de till Norge igen för att sörja för artens fortbestånd.

I morgon ska vi (äldsta barbarnet och jag) försöka desimera detta.

Makalöst!

Jag visste, innan jag gav mig ut på den långa tågresan till Narvik, att jag inte skulle kunna sova på tåget. Därför hade jag bokat eget rum på vandrarhemmet Kabelvåg. Alternativet, som inte lockade, var att sova på golvet hos yngsta dottern. Det visade sig att jag fixat perfekt bostad (använder inte gärna det knäppa modeordet boende) precis vid vattnet i Kabelvåg.

Men hade inte yngsta dottern (som befann sig på Lofoten sen ett par dagar) tagit tag i saken och letat rätt på vandrarhemmet och hämtat nycklar hade jag aldrig hittat fram när bussen sent om sider anlände till Kabelvåg. Tur att det finns några som tänker efter före.

Jag sov som en prinsessa på vandrarhemmet och när jag på morgonen öppnade dörren för att ge mig ut i Kabelvåg möttes jag av denna syn.



Kommer bussen hit?

Väl framme i Narvik skulle vi fortsätta vår resa med en fyra timmar lång busstur med Lofotsexpressen.

Lofotsexpressen startar på busstationen och ska sedan ev passera järnvägsstationen innan den fortsätter ut till öarna. Den svårtolkade turlistan gav inget klart besked om vår buss skulle passera järnvägsstationen eller inte.

Dottern gav sig iväg med allt sitt pick och pack till busstationen - hon vågade inte lämna kvar något hos mig om jag skulle missa bussen. Jag valde alltså att stanna kvar - glashala gator och dubbarna kvar i Stockholm.

Naturligtvis passerade bussen järnvägsstationen.

Utlåst

Vi hade det trångt i vår kupé men damen, som skulle sova i kupén bredvid vår, råkade värre ut. Hennes nyckel passade inte till låset när hon skulle in och koja. Hon knackade och knackade för att bli insläppt. Men kupékamraterna sov så djupt att de inte hörde hennes bankningar.

Vi försökte hjälpa till så gott vi kunde men hon var "järnvägare" i fjärde generationen och visste hur hon skulle göra få att få  hjälp av personalen. Hon skulle fixa det hela - sa hon.

Nästa morgon, när vi skulle köpa vårt morgonkaffe stötte vi på henne igen. Hon satt i en sittvagn och hade suttit där hela natten. Ingen hade kunnat hjälpa henne att komma in i kupén. Hon hade fått tillbringa hela natten sittande i en vanlig stol. Stackars henne! Tur att vi slapp detta missöde.



Trångt och mysigt

Vi, dottern, tre av hennes grabbar och jag, hade hyrt egen sovvagn och trodde vi skulle få det lite mysigt och skönt med egen "kuppe" på vår Lofotenresa. Och visst var det mysigt men oj, oj, oj så trångt.

Att det bara var tre sovplatser gjorde inget men att det var så dåligt med utrymme till resväskor, ryggsäckar, matkassar, leksaker och barnvagn ställde till mer bekymmer. Vi knölade in, plockade ut och satte in på nytt och till slut hade allt fått plats.

Då kunde vi inte längre röra oss men Narvik var inom räckhåll - bara 20 timmar borta.

måndag 23 februari 2015

Lofoten

Packad och klar för resa till Lofoten - lätt packning men stor matsäck. 

Om den beräknade restid på 26 timmar inte räcker kommer vi i alla fall inte att sakna mat.

söndag 22 februari 2015

15 damer

Efter Louise Bourgeois-utställningen och efterföljande lunch på museet fortsatt vi (några av damerna i franskkursen) till ett fransk café och "En tripp till Paris".

När man står i begrepp att resa till Paris och det finns en film på repertoaren med namnet "En tripp till Paris" måste man helt enkelt se den. Jag trodde inte att den skulle vara så mycket att "hänga i julgranen" men blev överraskad - en söt bagatell. Lite Paris, lite tristess, lite svek, lite förälskelse, lite förlåtelse, rädsla att bli lämnad ensam och så en dos med gammal kärlek som inte rostar.

När vi gick in i salongen tittade jag runt på publiken och såg jag att den enbart bestod av kvinnor i min egen ålder - 15 medelålders damer - inte en enda karl och inte en enda under 50. Intressant. Är "En tripp till Paris" en typiskt tantfilm eller är det bara tanter som väljer eftermiddagsföreställningar?

lördag 21 februari 2015

Louise Bourgeois

Äntigen var det så dags att besöka Moderna Museet och den stora Louise Bourgeois-utställningen.

Under veckan som gått sen mitt misslyckade försök att se utställningen, hade jag sett en SVT-dokumentär om hennes liv. Jag tyckte hon var svår, att hon ältade för mycket från sin barndom och att konstverken var i stort sett obegripliga. Det var därför inte som LB-fan jag promenerde till moderna. Men när jag sett utställningen, under vår lärares guidning, hade jag ändrat uppfattning.

Efter rundvandringen tyckte jag Louise Bourgsois var enastående (alltså totalomsvängning) - vilken otrolig bredd och vilken skicklighet. Jag gillade också att hon gav oss betraktare så stora möjlighet att tolka verken fritt. Men, hade jag tittat på utställningen utan guide hade jag nog stått fast vid min första uppfattning. Så trots att jag var förberedd som aldrig förr, var det lärarens ledning som var avgörande för mitt bestående intryck av Louise Bourgeois.

Här kommer några axplock:

Ensamhet


 

Trauma


Bräcklighet


Naturstudier
 

Relationer


 


Balanser


onsdag 18 februari 2015

Långhuset i Viskan

Varje år träffas vi (några gamla Alnöbor) och gör julkorv - en trevlig tradition som vi håller fast vid fastän maken och jag inte längre kan räkna oss som Sundsvallare.

Numera sker inte tillverkningen förrän i februari och julkorven har blivit grillkorv. Passar bra när grillsäsongen känns inom räckhåll. Mycket korv blev det men jag tyckte årets stoppning blev ovanligt god.

När vi stoppat klart gjorde vi en avstickare till Fränsta, ett av samhällena utefter Ljungan. Jag tycker alltid att det känns deprimerande att åka norrut - skog, skog och skog. Men följer man en älvdal hamnar man i ett tilltalande landskap - öppet och vackert. Innan vi gav oss iväg till Fränsta fick vi tips om långhuset i Viskan.


Inklämt mellan järnvägen och älven ligger den 70 meter långa byggnad som kallas "Långhuset i Viskan". Från början var det tre separata hus men någon gång på 1800-talet byggdes de ihop och blev ett "långhus". I huset har det samtidigt funnits plats för affär, post, bank, telegraf och hotell och huset var en gång i tiden nav i det lilla samhället Viskan. I idag är huset slitet och trött men eftersom några fönster var ersatta kanske nya och bättre tider väntar även för det gamla långhuset.



måndag 16 februari 2015

Nästan som i Frankrike

Mina "Pariskamrater" och jag har hållit på och lärt oss fransk historia, fransk kultur och det franska språket i närmare ett år, så vi har förberett oss väl inför stundande Parisresa. En lektion ägnade vi åt ostar. Ostar som är så franskt. I Paris finns det till och med en osthandlare som har fått medalj. Men dit behöver vi inte åka för vi har ju en sån härlig ostbutik på Kungsholmen - tyckte någon.


Till vår gemensamma middag efter årets försenade julkorvstillverkningsdag hade jag lovat att bidra med ostar och vad passade då bättre än att åka till den fransk ostbutiken på Kungsholmen - och den var verkligen jättetrevlig. Det kändes som vi var i  "lilla Paris" fastän vi bara hade åkt till Kungsholmen. Bra tips.

lördag 14 februari 2015

I god tid

Efter min lilla svacka kände jag mig i fin form för ett museibesök. Hela "min klass" skulle till Moderna museet och titta på Louise Bourgeois-utställningen. Vi hade förberett oss grundligt - film och föreläsning. Dessutom hade jag själv läst en tidningsartikel som hade publicerats inför utställningen.

Jag var ute i god tid, mycket god tid. För att inte behöva stå ute och vänta promenerade jag "halva vägen" men kom ändå tjugo minuter för tidigt och hade gott om tid att titta på "mama" - jättespindeln som jag senast såg i Bilbao.

Det samlades fler och fler besökare utanför ingången men inte en enda från mig klass. Till slut bestämde jag mig för att ta en kopp kaffe medan jag väntade.

Men jag blev inte insläppt! Utställningen var endast öppen för pressvisning - inte för vanliga besökare. Först då insåg jag att jag hade kommit mycket mer än tjugo minuter för tidigt.


fredag 13 februari 2015

Mer från Yttre Hebriderna

Huvudvärk och lätt illamående - lika bra att tillbringa dagen i horisontalläge och mentalt förflytta mig till Yttre Hebriderna.

Yttre Hebriderna - de vindpinade och regniga öarna utanför Skottlands västkust tror jag är värda ett besök. Det har Peter Mays böcker Svarthusen och Lewismannen gjort mig övertygad om. Måste läggas in i långtidsplaneringen.

Lewismannen (***) handlar om hur livet kan gestalta sig för utsatta barn, hur tufft det är att bli gammal och dement och så förstås ett gammalt ouppklarat mord. Jag gillar Peter Mays böcker. Hans story är intressant och han skriver på ett engagerat sätt med fina miljöskildringar - eller vad sägs om: "Det var ett riktigt skitväder. Kraftiga kastvindar blåste in över land så att det färska gräset lade sig platt på marken Men han klagade inte. Han var uppvuxen med det här vädret. Det var det normala."? Jag tror ingen göteborgare kan motstå sådant väder.


onsdag 11 februari 2015

Per Albin hus

När jag åker till dottern passerar jag ibland (det finns olika vägar) ett öppet fält ned mot Mälaren - Ålstensängen. Det är alltid folk där, på väg mot vattnet som ser så inbjudande ut. Här finns säkert fina promenader längs stranden, måste åka dit - brukar jag tänka.

Och i går gjorde vi det. Dottern, hennes lille kille och jag tog med oss fika och började gå längs den fina promenaden. Men vi upptäckte direkt att det inte var ett ställe för barnvagnspromenader, särskilt inte när det är isigt. Vi fick i stället ta oss en promenad i det närliggande bostadsområdet och där kunde vi titta på de s.k. Per Albin husen.

Läckra radhus från trettiotalet, byggda av Olle Engkvist - byggmästaren som också uppfört stjärnhusen och terasshusen i Gröndal. I min bok om Stockholms arkitektur läste jag, till min förvåning, att husen från början var svårsålda!




måndag 9 februari 2015

Ingen Trenter precis

På baksidan av Lars Bill Lundolms bok "Östermalmsmorden" (**) stod det "Bäst är Lars Bill Lundholm som Stockholmsskildrare och han går i föregångaren Stieg Trenters litterära fotspår". Denna baksidestext gjorde att boken låg i min väska när jag lämnade stadsmissiones affär, trots att jag borde vetat bättre - har tidigare läst Södermalmsmorden och Kungsholmsmorden av samme författare.

Visst var det lite Stockholms (Östermalm) fakta men inte särskilt mycket och inte särskilt nyanserad. Jag tyckte snarare att mina fördomar om Östermalm förstärktes. Inte heller som deckare betraktat tyckte jag att boken var särskilt lysande - knappt spännande. Men språket då? Var inte det bra? Nja - enkelt och trivialt med lättläst.

Östermalmsmorden" är ingen bok jag kan rekommendera men den var rolig för stunden och så fick jag lära mig att Stockholms vackraste gata heter Villagatan - och den ligger naturligtvis på Östermalm.

onsdag 4 februari 2015

Mr Turner**

När äldsta barnbarnet var ett och ett halvt år började jag spela konstmemory med honom och redan när han var två kände han igen Turner och sa "solrosor av van Gogh" när han fick se en affisch med det kända van Goghmotivet. Därför var det självklart att jag frågade honom om vi skulle gå på bio när filmen "Mr Turner" fanns på repertoaren.


Tyvärr blev vi båda besvikna. Visst var filmen vacker och intressant men jag hade förväntat mig mer. Den var lång och seg, ingen action precis, och så var inte Turner särskilt sympatisk - men måla kunde han.


Den utmärkta filmen Två dagar och en natt, som jag såg i höstas fick Guldbagge för "Bästa utländska film".

tisdag 3 februari 2015

Wild****

Jag markerade övergången från yrkesliv till pensionärsliv med en lång vandring - 55 mil. Efteråt skrev jag en bok om min vandring.

Cheryl Strayed gjorde också en lång vandring för att markera övergången från ett destruktivt liv till ett "normalt".  När hennes vandring var klar skrev hon boken Wild

Cheryls bok blev en bästsäljare - min blev refuserad. Nu har Cheryls vandring filmatiserats och i går var min vandringskompis och jag och tittade på den. Sen drack vi te och jämförde våra vandringar.

Och nog fanns det skillnader. Cheryl vandrade helt ensam i ren vildmark. Hon följde leden the Pacific Crest Trail (PCT) som sträcker sig från Mexico till Kanada. Vi vandrade "tillsammans" med flera hundra andra i en väl utmärkt led på stigar och vägar längs el Camino i norra Spanien. Vi hade minimal packning på ca 6 kg medan Cheryl bar över 20. Vi gick i väl ingångna skor och klarade oss utan skavsår, Cheryl gick i nya hårda kängor och fick fruktansvärda skavsår. Vi var ute i 5 veckor, Cheryl i 3 månader.Vi gick 55 mil, Cheryl mer än det dubbla men våra dagsetapper var ungefär lika långa.

Jag tyckte mycket om Wild. Bilder från vandringen blandades med minnesbilder från Cheryls liv och hon lyckades verkligen bearbeta sitt liv och när vandringen var klar var hon också redo att gå vidare i livet. Jag är full av beundran för Cheryl som lyckades klara denna tuffa utmaning. 

måndag 2 februari 2015

Överdrifter

I bland tycker jag folk överdriver - här kommer två exempel.

Vi var inne på Konsum och handlade mjölk. När vi skulle betala vårt stora inköp hamnade vi efter en dam i kassakön. Damen skulle köpa en bukett tulpaner men när hon skulle betala sina blommor märkte hon att hon inte hade sitt Coopkort med sig (i Konsum får man poäng på alla inköp, om man är medlem i Coop). Inget problem bara du säger ditt personnummer sa flickan i kassan. Då började damen titta sig omkring - hon tittade på mig och på maken och bestämde sig sedan för att lämna tillbaka buketten. Du kan ju skriva upp personnumret på en lapp så slipper du säga det högt - sa jag. Efter viss tvekan gjorde hon så men då skulle ju ändå kassörskan se hennes nummer. När hon passerat kassan stannade hon och väntade in mig och gav mig rådet att aldrig lämna ut mitt personnummer - inte i dagens samhälle.

När vi lämnat Konsum tog vi bussen för att åka hem. Bussen var inte mer än halvfull. När jag kom in var det en ung kvinna som ville resa sig för mig - trots att det fanns lediga platser mitt emot. De lediga platserna var placerade lite högre än där hon satt och förmodligen var väl hennes plats avsedd för gamla och handikappade - alltså för sådana som jag - trodde kvinnan. Visserligen jobbar jag inte längre men jag känner mig mycket vital och kraftfull och kan med lätthet sätta mig på en plats som är två decimeter över golvet.

Jag fick ytterligare en gång verifierat att stockholmare inte är oartiga - för det kan väl inte uppfattas som oartigt att tro att jag inte själv begriper när jag ska lämna ut mitt personnummer eller att jag inte klarar att sätta mig på en vanlig plats på bussen?

Foto från resa till Holland, våren 2012