Sommaravslutning

Sommaren 2026 har varit fin - på västkusten. Visserligen har det blåst mycket men det har varit soligt och varmt både i luften och i vattnet. Så trots att det blir allt mörkare på kvällarna skulle jag gärna stannat kvar några veckor till men stan och Norrland kallade.

När vi hade tagit ett sista farväl av en av våra stockholmsvänner begav vi oss norrut men vi åkte bara till Uppsala. Där stannade vi för att titta på Sean Henrys utställning i domkyrkan.

Konstnären Sean Henry gör människostatyer genom att blanda olika former av keramiskt hantverk med traditionell skulptur. Några människor är stora, andra små. En av hans statyer står alltid och hälsar oss välkomna till Blå Porten. I domkyrkan fanns en hel hoper av hans fina, uttrycksfulla figurer.

Vi lämnade Uppsala efter någon timma och fotsatte till Armsjön, där vi hälsade på några gamla vänner i deras nya sommarstuga. Sen var det dags för kära gamla Alnön.

2026-års "regatta" var förlagd till Alnöns östra sida. Vi ägnade oss åt lekar, prat och god mat men tyvärr blev det inte heller i år någon segling. Kanske nästa år?

Vi hade i alla fall tilltugg i form av segelbåtar

Jag lämnade inte ön när regattan var slut utan stannade ytterligare två dagar hos min "gamla" arbetskamrat - hade ännu ett viktigt åtagande.

På Spikarna, längst ut på Alnön, har man öppnat en ny "restaurang" som vi skulle "proväta" men trots att google lovade att det skulle vara öppet, denna måndag i slutet av augusti, var det inte ett kotte där - vare sig personal eller gäster. Då gjorde vi ett försök med Tunet men med samma nedslående resultat. Det fick bli en lunchmacka.

Mitt Sundsvallsbeök avslutades på bästa sätt - med en rafflande plumpmatch. Sen återstod bara att sätta sig på tåget, som visade sig vara buss till Hudik, och återvända till vardagen och en väntande höst och vinter.

Sakralt kortspel

I höstas, när maken och jag besökte Sigtuna, fann jag det perfekta utflyktsmål för plumpgänget - nästan lika bra som Sandhamn. Så kul att alla hängde på när jag föreslog att vi skulle sammanstråla på Sigtunastiftelsen för en kortspelshelg.

Vi kom från nord och syd och träffades på Stora Gatan mitt i stan. 

Sen promenerade vi i samlad trupp till stiftelsen - tog kanske en kvart att gå. När vi installerat oss på våra rum tittade vi runt i stiftelsens många prång och gångar där man lätt skulle kunna villa bort sig.

Rådssalen

Biblioteket

Halv sex återsamlades vi i matsalen och åt en superb trerätters.

Sen var det dags för det allvarliga - att besegra sina kamrater i en ärofull match. Kände mig osäker på om vi skulle få sitta i de gemensamma utrymmena med spelkort men när jag, efter stor tvekan, frågade så visade det sig inte vara några problem alls. Vi blev hänvisade till mellanrummet - rummet mellan första och andra våningen.

När vi både spelat och snackat klart var det dags att lägga sig på örat. Nästa morgon åt vi en rejäl frukost och tittadet runt i omgivningarna, innan vi begav oss hemåt igen.

Redo för hemförd

.

Lime

Så fort man ska laga en rätt med asiatisk touch ingår det lime. "Pressad saft från två lime" - kan det stå i recepten.

Lime säljs inte sällan till extrapris - om man köper flera stycken. Det ligger därför ofta några "limear" i min grönsakslåda. Att det ingår limesaft i en rätt är alltså inget problem, tvärt om - jag gillar smaken. Problemet är att det är så otroligt svårt att pressa ut saften.

I stugan har jag en elektrisk citruspress och det är möjligt att den skulle funka bättre än den manuella jag har i stan. När jag ska följa ett recept där lime ingår jobbar både maken och jag oss trötta i våra ansträngningar att pressa ut saften ur dess hårda frukter.

Det måste finnas något hjälpmedel som underlättar jobbet tänkte jag och gick in i en välsorterade husgerådsaffär och frågade. "Jo visst har vi en limepress" - blev svaret. Köpte den på direkten (inte särskilt dyr heller).

Några dar senare skulle jag laga Zeinas "Japanska laxsida med chilimajonäs och glasnudelsallad" och då var det en evig tur att jag hade min nya limepress, för det kändes som det ingick "litervis" med limesaft i rätten.

Sen kunde jag utan muskelvärk i armarna bjuda mina "plumpkompisar" på asiatisk inspirerad mat innan vi började med kvällens allvarstyngda uppgift - att gå hem med seger i plumptävlingen.

Ny staty

Nu har den definitivt brutits - min två omgångar långa segersvit i kortspelet plump. I går, när "plumpgruppen" samlades, var det andra gången på raken som jag kom sist. Man har oflyt när man måste ta stick på en ruter tvåa - inte konstigt att man förlorar.

Men, bortsett från det, har jag haft två trevliga dagar i Sundsvall. Plumpgänget skulle träffas klockan fem på en restaurang mitt i stan för att fira en högtidsdag. Jag kom resande från Stockholm och var framne i god tid. Vågade inte riskera att missa själva firningsmomentet - anlände därför två timmar för tidigt. Hade räknat med en timmes tågförsening och en timmes rundvandring i stan men tåget kom fram på minuten.

På min rundvandring  gick jag förbi den nya staty man rest över stans store "son". Mitt på Esplanaden står han och dirigerar sin kör.

Kjell Lönnå fortsätter dirigera

Sen gick jag vidare till Kulturmagasinet och drack en kopp kaffe innan det var dags för själva firandet. Vi skulle prova vin under professionell ledning. Lämpligt nog fick födelsedagsbarnet, "tekniskt" sett, alla rätt. Själv kunde jag konstatera att jag inte känner vare sig dofter eller smaker längre men tyckte ändå att alla viner och allt tilltugg var gott.

Sen avslutades dagen med kortspel, födelsedagsmiddag och tårta.

Även min hemresa flöt på utan förseningar ända till sista sträckan - då var det kaos. Bussen trasig, reservbussen överfull, dörrarna gick inte att stänga, alla trötta passagerare upprörda. Till slut reste sig en man och talade om hur man ska göra för att stänga dörrarna och då, äntligen, började bussen röra sig hemåt. Slutet gott, allting gott.

Vem vänder man sig till?

I går gjorde jag det igen!

I våras gjorde mina gamla arbetskamrater och jag en "plumpresa" till Sandhamn som naturligtvis avslutades med kortspel. Jag vann och igår hade jag fixat en ny spelträff i Gröndal - i vinsten ingår att ordna nästkommande spelomgång.

Liljeholmens stadshotell fick finbesök

Tyvärr hade jag gjort mig illa i ryggen och var justerad men tyckte ändå vi fixade det bra. Jag mäktade dock inte med att koka kaffe vilket ledde till viss besvikelse - men det är smällar man får ta.

Började träffen med besök på Gröndals egen utställningshall Färgfabriken, där de både hade en arkitekturutställning och ...

...visade en utställningsträdgård.

Vi gick inte in på utställningen direkt utan började med ett glas vin i deras restaurang - dvs alla utom jag. Jag som sträckt mig i ryggen och knaprat massor med tabletter fick nöja mig med äppelmust.

Stärkta av vin och äppelmust gav vi oss i kast med arkitekturutställningen - ingen av oss fattade något. Här skulle man behövt lite förklaringshjälp.

Insåg direkt att jag inte hade något att hämta utan gick vidare till trädgårsutställningen "The Ruderal Garden", som jag klarade av på mindre än en minut.

Jag, som brukar gilla Färgfabrikens utställningar, kände mig så förundrad. Vad var detta? Skräp? När jag slog upp ordet "ruderal" fick jag en viss förståelse. En ruderal växt är en växt som "koloniserar förstörd mark t.ex. efter skogsbränder eller konsekvenserna av  mänskliga aktiviteter". Intressant, men nog borde man kunnat visa detta på ett mycket bättre sätt. Som utställningen nu var utformad tyckte vi, alla fem, att det  var provocerande att kalla detta skräp för en trädgårdsutställning. Ibland undrar man hur folk tänker när de gör utställningar och vem de vänder sig till.

Resten av kvällen blev lyckad och ägnades åt mat, prat och spel. Jag hade lagt upp en ny strategi - att inte ha något högt kort kvar i slutet av varje omgången. Strategin lyckades och jag vann med hela ett poäng - men trots segern blir nästa spelomgång i Sundsvall. Varför blir den det? Jo, om min strategi skulle hålla ännu fler gånger skulle ju fyra damer behövt åka till Stockholm gång, på gång, på gång och så kan vi inte ha det.