Molin

I Vaxholm finns en kulturförening som ordnar aktiviteter av olika slag. Min rumskamrat på resan till Andalusien är aktiv i föreningen och hade skickat en blänkare när de skulle ha Lars Molin-tema.

Eftersom vi är "lediga" på söndagar åkte vi dit. Föreställningen inleddes med att Lars Molins dramaturg berättade om deras samarbete. Hon pratade oavbrutet i en timma utan manus och lyckades få allt att hänga ihop - en prestation.

Sen var det paus. Då serverades vin och petit chouxer. Så var det då äntligen dags för själva filmen - den roliga skrönan "Potatishandlaren".

Efter en kvart stannade filmen - helt stilenligt på en så gammal biograf. Det har nog hänt många gånger förr att filmen gått av i den här lokalen.

Sex timmar efter det vi gett oss iväg var vi tillbaka hemma men då hade vi både sett en 45 minuter lång film och ätit korv i hamnen.

Almudena Grandes

Hela höstterminen läste jag om Spaniens historia inför en förestående resa till Andalusien. När jag så blev rekommenderad att läsa "Pojken som läste Jules Verne" där handlingen är förlagd till just Andalusien - var mitt val i bokcirkeln klart.

Almudena Grandes har skrivit en tjock bok som jag tror kan karaktäriseras som en äventyrsroman vilket naturligtvis ska anspela på de Jules Verne-böcker som bokens huvudperson, Nino, läser. Det spanska inbördeskriget är sedan länge över (1936-39) och 1947-49, när handlingen utspelar sig, är det generalissimo Franco som håller landet i ett järngrepp med hjälp av Guardia Civil. Ninos pappa tillhör det avskydda civilgardet. Han måste lyda order och därmed bli föraktad - till och med av sin son.

På ytan härskar alltså Franco och hans anhängare med i bergen härskar partisanerna - det pågår ett ständigt krig mellan grupperna. Partisanerna för en mycket ädlare kamp och det är hos dem Nino har sitt hjärta - hos dem och hos Pepe Portugisen - bokens andra hjälte. Det är Pepe som ger Nino förståelse för sin pappas situation men han ger även oss läsare förståelse för att det inte alltid är så lätt att välja den väg man egentligen vill gå.

Jag tycker boken ger inblick i hur det är leva ett vanligt liv - om än ett skitliv - samtidigt som det år efter år pågår ett krig. Trots allt våld och elände verkar kärleken blomma som aldrig annars. Men så kanske det är när livet inte är så förutsägbart utan kan sluta med arkebusering i morgon. Genom den lite väl präktige pojken Nino och hans familj får vi förståelse även för de som tillhör civilgardet - hur det är att inte få några vänner, att inte få gå ut och leka, att bo i en kasern där man kan höra skriken från de som torteras. Läsarens sympatier ligger på båda sidor - allt är inte vitt eller svart.

Kvinnorna i boken har en relativt framskjuten position trots att de får stannar kvar i hemmen. De väntar oroligt på sina män och söner och inte sällan får de hänga ut sina svarta kläder på balkongen för att visa sin sorg. Sen ska de själva ordna mat till barnen - ibland säljer de ägg, ibland knyter de mattor  - trots att dessa gamla försörjningsmöjligheter blivit förbjudna.

Boken har ett fint språk och är lättläst men det är aningen svårt att hålla reda på alla människor, speciellt som varje person kan ha flera namn - sitt vanliga namn och diminutiv form av namnet och aliasnamn. Dessutom benämns personerna ibland med förnamn och ibland med efternamn. Jag tycker att "Pojken som läste Jules Verne" kompletterar höstens historielektioner och jag gillar speciellt att den får läsaren att känna sympati även för den dåliga sidan.

Överlag var cirkeldeltagarna positiva till boken även om inte alla gillade den.

Andalusien

Det första vi fick syn på när vi steg av flygbussen i Málaga var apelsinträdet utanför vårt hotell.

Överallt fanns dessa vackra träd dignande av apelsiner. Men ingen plockade frukterna - de fick hänga kvar som julgranskulor. Jag tror apelsinerna är sura och bara odlas för att pryda gatubilden. Vi såg enstaka träd, vi såg träd planterade i rader och på sina ställen såg vi hela apelsinlundar.

Apelsinlund med inbyggd bevattning

Trots att vi var ute och åkte i december såg vi bougainvillea och rosor som blommade men också många andra blommande växter som jag inte kan namnen på. Det skulle vara roligt att se den blomsterprakt som juni kan uppvisa.

Palmer växte överallt och i trädgårdarna fanns häckar av buxbom och myrten. Ett karaktäristiskt inslag i landskapet var de pampiga cypresserna.

Om vi såg många apelsinträd såg vi än fler olivträd. Genom bussfönstret, på vår resa från Màlaga via Sevilla och Cordóba och tillbaka till Málaga, såg vi stor fält med olivträd i olika storlek. Vår chaufför berättade att i Andalusien låter man inte olivträden bli mer än 15 år - sen ersätts de med nya plantor. Vid ett tillfälle stannade vi och tittade på gamla redskap för olivpressning och för att köpa olivolja. Jag som åkte med lätt packning fick dock avstå - får gå till Konsum i stället.

¨

I och med att Andalusienresan är gjord är också min kurs på Birkagården slut - sorgligt. Nu har jag bara min Stockholmskurs på onsdagar kvar som inbokad aktivitet. Vad ska jag göra nästa år?

"Morens sista suck"

Resans höjdpunkt var besöket i Alhambra.

När Ferdinand och Isabella intagit Granada 1492 var hela den Iberiska halvön under kristen överhöghet och Spanien hade blivit ett enat land.

Uttrycket "Morens sista suck" lär syfta på det vemod och den sorg den siste moriske härskaren Boabdil kände när han vände sig om och såg det vackra palatset Alhambra för sista gången. Hans mor lär ha sagt: "Här står du och gråter som en kvinna för det du inte kunde försvara som en man". (Sexism på 1400-talet.) Allt detta och mycket mer fick vi lära oss på vår studieresa i Andalusien. 

Vi ägnade hela den sista dagen åt just Alhambra - en borg och ett palatsområde på en höjd utanför Granada. Alhambra, som också finns med på Unescos världsarvslista, uppfördes från mitten av 1200-talet till slutet av 1300 talet och består bl.a. av borgen Alcazaba, Nasridiska palatsen och Karl V palats - uppfört senare, i helt annan stil.

Vi började vandra runt i Alcazaba ...

  

.... fortsatte till  Nasridernas palats...

 

 

... och avslutade vårt Alhambra besök med att titta in i Karl Vs palats - som var fint även det, om än helt annorlunda. 

I anslutning till KarlVs palats fanns en badanläggning, hamam.

 I fjärran reste sig det snöklädda Sierra Nevada.

Morernas inflytande

Morerna kom intågande från Afrika på 700-talet och intog undan för undan den Iberiska halvön, som inte blev "återerövrad" förrän i slutet av 1400-talet. De byggde borgar och de byggde moskéer med enastående arkitektur och utsökta utsmyckningar.

Utanför Cordoba fanns en gång en hel stad som dock erövrades och förstördes efter relativt kort tid.

Den mest fantastiska av alla moskéer, Mezquita, finns i Còrdoba. Moskén är ett mästerverk men när staden återerövrats av de kristna gav Karl V order om att bygga en kyrka inne i själva moskén. Sen lär han inte ha varit helt nöjd med resultatet. Jag tycker det har ett symboliskt värde att man bygger en kyrkan inne i en moské även om det, som han själv tyckte, delvis tog bort rymden i byggnaden.

Minareten har omvandlats till kyrktor

När vi tittat färdigt på moskén med inbyggd kyrka vandrade vi ned till floden och följde stadsmuren runt stan. Sen gick vi tillbaka in i stan och tittde på fina Cordoba. Efter ett par timmar återvände vi - då var det dags för  ännu en sen spansk middag.