Ostbricka och kaffe med avec

Sen kom ostbrickorna in och så avslutades "sittningen" med kaffe och tårta.

Vilka var det då som var med på festen föutom föräldrar, barn, syskon, syskonbarn och andra släktingar? Toastmastern hade presenterat oss alla i sitt hälsningstal och om jag minns rätt var det fem klasskamrater från gymnasiet, några kursare från högskolor, arbetskamrater och grannar såväl från stan som våra resp sommarstugor. Flera brädspelsvänner hade kommit liksom kamrater från "aktivisttiden" och andra som jubilarerna lärt känna genom åren.

50-års kalas är ett sätt att återknyta kontakter. Då, när det vankas något extra, tar folk sig tid att resa från både Göteborg och Sundsvall, ja till och med ända från USA.

Innan dansen började underhöll näst äldste sonen och hans kamrater från Lunnevads folkhögskola oss.

Men när dansen började tackade maken och jag för en trevlig kväll. Trots att vi avstod från både dans och "nattamat" gick vi inte till sängs förrän klockan var halv tre. Vilken fantastisk 100-års fest det blev.

Huvudrätt

Så blev det då dags för 100-års kalasets huvudrätt. Det bjöds på inget mindre än "Entrecôte de Veau Grillée au Gremolata et Fromage à la Crème avec ses Pommes Fondantes".

Om man ska ha stort kalas där alla ska få varm huvudrätt har man inte gjort det lätt för sig. Något värmeskåp fanns inte på Spångafolkan. Tanken att laga maten i förväg och hålla den varm, tills det var dags för servering, var därför omöjlig att  genomföra. Att låta umgdomarna både servera och fixa middag skulle vara en oöverstiglig uppgift. Lösningen blev att anlita ett cateringföretag.

De kom med grillar och utomhuskök och ställde upp sitt pick och pack utomhus. Där stod de i duggregnet och lagade maten undan för undan. Sen hämtade "personalen" två tallrikar i taget och fyllde bord efter bord. På så vis fick alla nygrillad, varm mat. Till det drack vi ett italienskt nebiolovin.

Men vad är egentligen Pommes Fondantes som det stod på menyn? Jag har bara gjort det en gång och då gjorde jag det i ugnen. Enligt grundreceptet ska potatisen skäras i cylindrar och ändarna brynas. Sedan ska potatisen sakta sjuda i smör och fond, vilket gör att den blir full med goda smaker.

När alla tallrikar var tomma blev det många tal och musikunderhållning. Yngsta dottern höll t.ex. ett roligt tal om det hårda men danande livet att vara lillasyster till en av jubilarerna.

Förrätt

Klockan fem började det stora kalaset.

Då öppnades dörrarna till 50+50-års festen på Spångafolkan. Det dracks champagne, åts snacks och minglades. Dottern hade gjort iordning en lek där gästerna fick gå runt och lära känna varandra men i köket jobbades det intensivt in i det sista.

Så var allt klart och äldsta barnbarnet, kvällens toastmaster, hälsade alla välkomna.

Gästerna letade rätt på sina platser, slog sig ned och började njuta av förrätten "Rêve Scandinave de Saumon Mariné Pommes de Terre du Terroir avec sa Beurre Monté (ungefär lax och potatis med monterat smör).

Här hade det dock uppstått ett litet fel! Det skulle varit två potatisar med monterat smör på varje tallrik men då ska man inte koka 100 potatisar till 100 gäster utan 200! Detta lilla räknefel löste vi genom att komplettera potatisen med en skiva bröd. Tror inte någon tänkte eller överhuvudtaget noterade missödet.

Toastmastern fick fullt upp med att annonsera alla talare. När värdparet gjort sitt, höll dottern tal till sin 50-årige man. Själv hade jag bett att få säga mina ord i början av kvällen så jag skulle slippa vara nervös så länge. Mitt lilla tal knöt an till min uppgift att skriva placeringskort och handlade om hur frekventa olika namn är. Några namn står sig över tid medan andra blir hopplöst omoderna. Ofta kan man säga hur gammal en person är bara man hör dess namn. På det här kalaset lystrade fem av gästerna till ett och samma namn - ett typiskt  70-tals namn som inga barn döps till längre.

Serveringspersonalens sång

Ungdomarna som skötte serveringen var så duktiga - nästan proffs. De inte bara serverade mat, dukade ut, ställde fram vin  utan gick också upp på scenen och sjöng i stämmor. De går alla på Kungsholmens gymnasiums musikklasser och är vana att uppträda - nyss såg jag dem i Stockholms stadshus.

Sen var det dags att duka ut förrättstallrikarna och komma in med huvudrätten....

Vi bara förbereder oss

Dottern och hennes man skulle fira sin "gemensamma" 100-års dag med stor fest - närmare 100 personer skulle bjudas in. Lokal skulle bokas, inbjudningar skickas ut, mat bestämmas, serveringspersonal angageras och så skulle ju gästerna underhållas. På min lott föll att fixa dukningen.

Tog min uppgift på största allvar. Började med att leta fina festbordsdukningar på "nätet".

På Waldemarsudde hämtade jag inspiration till blombukett.

Sen valde jag papper till placeringskorten med stor omsorg. 

Maken köpte en "skärmaskin" och skar till alla kort och menyer. Jag köpte hem kalligrafipenna och skrev med min finaste handstil ett namn på varje kort. 

Skrivstil eller textning?

Att skriva menyerna för hand (som jag tänkt från början) var ogörligt. De blev betydligt mer lättlästa när maken tog sig an uppgiften.

Sex klasskamrater till ett av barnbarnen skulle sköta serveringen och jag gjorde förslag på arbetsschema. Vis av erfarenhet från gamla 50-års kalas visste jag att de måste vara såväl detaljerade som repeterade.

Slutligen bestämdes det att vi skulle ha vita dukar, vita servetter, rosa placeringskort och menyer samt vårbuketter på borden.

Dagen före den stora dagen hämtade vi servetterna och "vek" hela kvällen åt solfjädrar.

Klockan ringde tidigt på "100-års dagen". Trodde jag skulle fixa dukningen på två timmar för att sen kunna åka hem, vila och göra mig kvällsfin. Skulle ha samma klänning som "alltid" - den jag fixade till till en annan fest genom att sy in en kil i sidan.

Inte så festligt!

Börjar ta form

Efter fyra timmar var jag ett vrak. Trots att allt inte var klart åkte jag ändå hem och vilade mig. För min del återstod bara att arrangera blommorna - 24 små buketter går fort att ordna när blommorna är plockade.

Sen var allt allt klart.

Festen kan börja!