måndag 28 november 2022

Äntligen

Brukar läsa en del bloggar - förr mer än nu. Ganska trevligt men ofta, för ofta innehåller de reklam för olika produkter jag inte är intresserad av.

Bloggarna får fina paket skickade till sig. De öppnar paketen och berättar om de fantastiska krämer eller strumpor som ligger i kartongerna.

Min Tidlösablogg innehåller aldrig reklaminslag - får ju inga paket med innehåll att göra reklam för.

Men plötsligt händer det!


Vad var detta?

Insåg direkt att det blivit fel någonstans. Sanningen var nog att varorna hade hamnat två våningar för långt ned i huset. Träffade min grannen som tyckte jag kunde tillämpa "Karl Bertil Jonsson-jul" - den som bäst behövde ett paket skulle få det.

Trots att det med 100 procents säkerhet var jag som behövde de förmodade antirynkkrämerna mer än någon annan i huset tog jag hissen upp och satte alla fyra paketen utanför en annan dörr.

Frågan är om jag agerade korrekt. Hade jag tagit förebilder, använt de förmodade krämerna, tagit efterbilder och sen lagt ut allt på Tidlösa kanske företaget skulle fått stora försäljningsframgångar - tusen rynkorna borta i ett nafs, vem kan motstå sådana produkter?

fredag 25 november 2022

Färgfabriken

I Gröndal, på promenadavstånd från mig, ligger ett gammalt industriområde där det funnits en kolsyrefabrik, en industri som tillverkat cement och en färgfabrik. Hela området håller på att rivas och saneras - ska ge plats åt bostadshus.


Lite trist, tycker jag, eftersom detta udda område ger Gröndal en "Berlinsk" touch. Men nu är det som det är och den ena byggnaden efter den andra jämnas med marken. Alla gillar inte allt och många (också jag) vill att man behåller så många som möjligt av industribyggnaderna och låter dem ge karaktär åt området.


Vi får se hur det går när alla kvarnar malt klart men en sak är redan bestämd; den del av färgfabriken som numera stavas med stort F och används som utställningslokal ska inte rivas.


I Färgfabriken visas ofta intressanta utställningar. Det tycker också vår lärare i konst på Birkagården och ville dra med oss dit en lördag (stängt på onsdagar när vi har konstlektion). Min lördag var emellertid reserverad för Matteuskyrkan och Stockholms gosskör.

Jag tog i stället följe med min gamla skolkamrat och gick dit en dag senare. Utställningen "Hästen, roboten och det omätbara" var jätteintressant med många fina konstverk. Towe Kjellmark gör sin konst med hjälp av 3D scanning och ritrobotar.



Det var glest med folk - tror inte man vill åka till orten ens för att titta på intressanta utställningar. Vi fick gå runt nästan själva. Sen åt vi en "tysk lunch" (passar bra i "Lilla Berlin") som jag inte riktigt gillade. 


Tur att jag bad om en doggybag och kunde ta med halva portionen hem till maken, som gillar korv.



När vi ätit klart gick vi tillbaka till utställningen och fick en personlig guidning! Kunde inte varit bättre!



tisdag 22 november 2022

Kaos

Nu är det julkonserternas tid.

Två gånger varje vecka övar våra 8-åringar och vår 15-åring sång i Stockholms gosskör resp målbrottskör och i lördags var det dags att visa vad de lärt sig. Jag gick därför upp tidigt och åkte till fina S:t Matteuskyrkan i Vasastan för att lyssna när pojkarna sjöng in julen. Så fint.


På hemvägen handlade jag mat och satte mig att vänta på bussen. Eftersom det snöade var jag inte ensam om att vänta - i alla fall inte i början. Men när jag efter en stund lyfte blicken från telefonen hade det blivit näst intill tomt i väntsalen. Då såg jag det - meddelandet till resenärerna "All busstrafik inställd".


Det var vara bara att knalla och gå med den tunga matkassen för när det kommit en dryg centimeter snö kan bussarna i Stockholm inte längre köra!!

Sen blev det värre men då satt jag mjukt och skönt i lilla soffan.

fredag 18 november 2022

Syskonen

Sällan, för att inte säga aldrig, har jag läst en bok med så många miljöbeskrivningar som i Tessa Hadleys bok "Syskonen"  - nya bokcirkelns tredje bok.

Miljöskildringarna är vackra och detaljrika men på tok för många och för långa -  ibland till och med svåra att förstå eller vad sägs om "Två gamla hästar lunkade fram till ett stängsel för att betrakta henne, spetsade öronen inför ljudet av hennes röst vilken måste framstå som en fånig, glänsande tråd dragen över deras dags stumma yta". Vackert men vad betyder det?

Boken "Sykonen" handlar om fyra syskon som träffas i sina morföräldrars gamla hus för att bestämma om de ska behålla huset och rusta upp det eller sälja det. De har satt av tre veckor för att bestämma sig och det är väl oundvikligt att det blir konflikter från och till när de bor under samma tak men i det stora hela fungerar det ändå hyfsat.

Semestern (=boken) mal på, ganska mycket går på tomgång men på slutet förändras allt och boken blir riktigt bra. Då, under de sista trettio sidorna, händer det mer än det gjort på de tidigare 270. Att boken avslutas så förträffligt  gör att slutomdömet blir bra.

Författaren har tidsmäsdigt delat upp texten i nutid, dåtid och nutid - bra och intresant grepp. Det man funderar på i "nutid" får delvis sin förklaring i "dåtid". Jag gillar också att så mycket lämnas över till läsaren att fundera på. Vad jag däremot inte gillar är de konstiga ord som finns här och där. Ta t.ex. ordet "bukolisk". Inte många som vet vad bukolisk betyder och förmodligen inte en själ som använder det idag och vem vet vad ordet "selkoller" står för - inte jag och inte Wikipedia. Varför använder översättaren sådana ord?

Sammanfattningsvis var det en helt okej bok med en bra avslutning.

tisdag 15 november 2022

En persikolund i Katalonien

När jag såg affischen till filmen "En persikolund i Katalonien" trodde jag vi skulle se en "feelgood" film. Så var det inte och det blev jag glad för.

Under spanska inbördeskriget gömde en familj en jordägande bonde på sin gård och som tack skulle familjen i all framtid få odla på bondens mark. Ett löfte som skulle visa sig betydelselöst när marken blev mer lönsam som solcellspark och det inte fanns "papper" på löftet.

I filmen får vi följa en katalansk familjs liv och se hur de sliter med sina persikoodlingar. Det är ett tungt liv men också ett fritt liv, ett normalt familjeliv med normala konflikter. En realistisk skildring hur livet kan vara på den katalanska landsbygden.


Men så börjar det mullra i fjärran. Grävskoporna kommer allt närmare. Hur man än letar hittar man inget papper och hur mycket man än protesterar hjälper det inte. Deras liv som persikoodlare är över. Några generationer efter krigets slut anser sig bondens arvingar ha betalt skulden.

Man känner verkligen för familjen och samtidigt vet man att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Just nu är det solcellsparker och vindkraftverk som gäller. Vi måste ha el - till vilket pris som helst!

Fräsig ridå på Zita av C J de Geer

När kustkommunerna i södra Sverige stoppar utbyggnaden av vindkraft tycker vi som bor norrut att de inte tar sitt ansvar, att de parasiterar på Norrland. Samtidigt vet vi att de bara vill bevara sin närnatur, inte förstöra den med bullrande och fula vindkraftverk.

Jag är glad att vår filmklubb så ofta lyckas hitta intressanta, tänkvärda filmer - långsamma filmer som man inte skulle orka tittat på hemma men får oss att tänka efter.

fredag 11 november 2022

Franskt

I min nya bokcirkel "Bok5an" ska vi läsa Tessa Hadleys bok "Syskononen" till nästa gång. Jag lånade boken på hemväg från bokträffen och började genast läsa. Verkade intressant men kände ändå att jag måste lösa en mordgåta innan jag kunde ge mig i kast med "Syskonen".

När jag fick tips om att den franske författaren Olivier Norek är läsvärd, var saken avgjord.

Oliver Noreks bok "Ytspänning" var både spännande och fängslande. Boken börjar med att polisen Noémie Chastain blir skjuten i ansiktet men trots otroligt svåra skador är hon efter bara några månader tillbaka på jobbet. Sen tar det stopp. Hon får inte komma tillbaka till sitt gamla arbete på narkotikaroteln i Paris utan blir förflyttad till en liten landsordshåla. 

Noémie blir både arg och besviken men har knappt hunnit börja på sitt nya jobba förrän en tunna påträffas i en sjö. I tunnan ligger ett barnlik - resterna av ett barn som varit försvunnet i 25 år.


Det är detta "cold case" den skadade polisen Noémie få ta sig an och det är ett fall med flera bottnar. En helt otrolig historia. Insåg direkt att det inte bara var fallet som måste lösas snabbt boken måste också "läsas" snabbt eftersom det var så många personer inblandade och så många namn att hålla reda på. Om jag lämnade boken en enda dag skulle jag ha tappat tråden. Enda chansen att hänga med var att praktiskt taget läste boken i ett svep för det var inte bara många namn utan det var också krångliga franska namn.

Ytspänning kan sammanfattas som en ganska bra och spännande bok där man häpnar över hur duktig fransk poliskår och i synnerhet vår polis, Noémie, är.

Sen, när jag ändå var i farten, lyssnade jag på den trevliga och roliga "må bra" boken "Je m'appele Agneta" av Emma Hamberg. En bok jag kan rekommendera om man vill ha roligt några timmar och förflyttas till Frankrike.

måndag 7 november 2022

Vart tog han vägen?

En av "Plumparna" fyllde jämnt och vi skulle gratta med att gemensamt laga middag under ledning av en inhyrd kock.

Allt var klart - dag, klockslag, mat och inbjudan. Kocken skulle återkomma med inköpslista.

Tiden gick men inköpslistan lyste med sin frånvaro. Jag ringde och messade, gång på gång, men fick ingen kontakt. Googlade på kockens namn och fick veta att abonnenten saknades. Till slut insåg vi att vi måste ha en plan B i bakfickan ifall, ifall.

En vecka innan kalaset, medan jag stod i incheckningskön för att åka till Paris ringde så äntligen kocken och lämnade besked: "Tyvärr, jag har inte tid att komma!!" Får man göra så - ringa och ställa in ett jobb med en veckas varsel? Tur att jag var mentalt förberedd och tur att vi hade plan B att luta oss emot.


Allt blev jättebra med plan B men det hade varit roligt att få laga mat handledd av en riktig kock.

lördag 5 november 2022

Bågen

I somras, när jag var i stugan, läste jag att den kinesiske konstnären Ai Weiwei hade fått placera en stor "staty" framför Nationalmuseum. Statyn, som inte ska stå kvar permanent, såg så häftig ut att jag fick lust att åka och titta på den. Men det var omöjligt (vi var ju i stugan) - fick hoppas att den skulle stå kvar till hösten. Jag har gillat Ai Weiwei sen jag besökte hans utställning på Galleri 3 i april 2012.

I månadsskiftet augusti/september åkte vi tillbaka till stan men då var Ai Weiwei bortglömd. Det var inte förrän min Birkagårdskurs besökte Millesgården, för att titta på glas från Murano och jag såg dessa provocerande händer av Ai Weiwei, som jag kom ihåg vad jag glömt!


I veckan, när jag ändå var inne i stan passade jag på att titta på skulpturen "Bågen" (The Arch) ur olika vinklar. 
Nog är den häftig!








Och så några bilder från glasutställningen
 
Vik Munitz

Koen van Mechelen

Ai Weiwei

Marie-Louise Ekman

Ernst  Billgren

onsdag 2 november 2022

Nora

I Västmanland ligger det en stad med det fina namnet Nora, dit åkte hela storfamiljen på besök i helgen.

Maken är född och uppvuxen på denna lilla pittoreska plats och så länge hans föräldrar levde åkte vi dit varje år. Den här gången skulle vi vandra i hans fotspår.

Redan i juli, när vi hade sommarkalas,  bestämde vi datum för nostalgiresan och i lördags träffades vi alla (22 st) utanför Stadshotellet för att lyssna på föredrag om stan och titta på 100-tals bilder. Sen gav vi oss ut på vandring under ledning av en lokal guide. Vi lärde oss bl a. att stan fått sitt namn efter ordet "nor" - ett gammalt ord som ofta förkommer i korsord.

Det kändes nästan som vi också gick runt i mina fotspår, så hemma känner jag mig i stan som jag besökt i mer än 50 år. Tyckte det var jätteroligt att komma dit igen. Det enda trista var att så många småbutiker "tagit ned skylten". Nora har blivit mycket ödsligare och folktommare än jag mindes.


Det blev en jättetrevlig helg med sång och musikunderhållning av barnbarn, quiz om Nora (mitt bidrag), gemensam middag och rundvandring till gamla skolor, lekplatser och huset som förr var centrum i makens liv. Allt blev lika bra som vi hoppats.