Nu är vi i Norrland

Vi reste från Stockholm till Lofoten med tåg och buss.

På uppresan bytte vi från sovvagn till sittvagn, i Kiruna. Enkelt - sittvagnen fanns med på tåget. Det var bara att traska över med utrustningen i god tid innan Kiruna, där sovvagnen kopplades loss.

På hemvägen var det lite kinkigare. Då åkte vi sittåg från Narvik till Boden. Där skulle vi byta till sovvagn och fortsätta till Stockholm i ett annat tåg. Enligt tidtabell hade vi knappt tio minuter på oss att förflytta tre resväskor, tre ryggsäckar, en barnvagn, matkasse, blöjpaket, barnvagn, två vuxna, två barn, en baby och en massa lösa prytlar från ett tåg till ett annat. Inte mycket tid att vifta med om tågen skulle stå på olika perronger. Vi stod därför vid dörren packade och klara - 30 minuter innan tåget skulle anlända till Boden.

Tåget mellan Narvik och Boden körde sakta och stannade titt som tätt. Vi åkte genom ett myrlandskap som var ganska enahanda och vi hade svårt att orientera oss. Vi kunde inte se vad stationerna hette och ingen ropade ut namnen. Jag skulle önskat man man en gång i timman talat om var vi befann oss och om vi följde tidtabell. Innan avresan hade dottern kollat upp och fått veta att tåget till Stockholm endast skulle vänta på vårt tåg i 10 minuter.

Förflyttningen gick över förväntan. När konduktörer, på det nya tåget, kom förbi frågade jag vad vi skulle gjort om vi missat anslutningen. "Vi hade väntat på er" blev svaret. "Vi skulle väntat i två timmar. Det där med 10 minuter kanske är något man ägnar sig åt i Stockholm men nu befinner vi oss i Norrland och här går bara två tåg per dygn. Eftersom vi är till för våra passagerare hade vi väntat."

Så ska det låta!

Roadtrip

Utflykten till vikingamuseet i Borg, som stod på programmet den tredje och sista dagen, blev inställd - museet var stängt. Då ändrade vi våra planer och gjorde en bilutflykt genom världens vackraste landskapet, en s.k. roadtrip till Lofotens sydspets - Å. Ett bra val tyckte jag, speciellt som det regnade och var grinigt väder.

Lofoten verkar vara en samlingsplats för vågsurfare och fotografer. Vågorna utefter Lofotens västkust ska vara lika bra som på Nya Zeeland och ljuset är en önskedröm för fotografer.

Vi lämnade Lofoten i regn och blåst för att ta oss tillbaka hem. Skönt att krypa in den varma bussen och bara kunna sitta still och njuta. Efter fyra och en halv timma var vi framme i Narvik eller var det Isstad vi kommit till? Det hade regnat och frusit på - hela den backiga stan var en enda stor isbana. Inte så trevligt. 

Vi bestämde oss för att promenera till huset vi fått låna och sen ge oss ned på stan för att äta middag och proviantera för trippen Narvik - Stockholm. 

Det hade började blåsa alltmer, det regnade och det hade blivit mörkt - då kastade jag in handduken. Hade ingen som helst lust att gå ut. De andra gav sig iväg och lovade ta med lite mat hem. Efter tio minuter kom de tillbaka. Det blåste så att takpannorna flög omkring. De vågade inte fortsätta. Vi beställde hempizza till middag och bestämde oss för att proviantera på väg till tåget - nästa morgon. Det gäller att vara flexibel när man är ute på en äventyrsresa.

Proviantera på en söndag! Hur tänkte vi? Det finns inte en affär som är öppen på söndagarna i Norge.

Nu kommer det lite bilder från vår roadtrip:

Är ett löfte ett löfte?

Åker man ut på skreifisketur är man praktiskt taget garanterad att få med sig skrei hem. Praktiskt taget? Nästan fiskegaranti? Vad betyder sådana löften? Ingenting - visade det sig.

Jag hade sett framför mig att vi skulle gå i land nedtyngda av fisk och hade därför vidtagit vissa mått och steg.

Först hade jag besökt en restaurang och frågat om vi kunde få lämna in vår nyfångade skrei hos dom och sen komma tillbaka och äta den - perfekt tillagad.

Sen hade jag kollat upp hur vi skulle kunna vacumförpacka fisken och ta med den till Stockholm i en fryslåda.

Nu blir det i stället att gå till fiskaffären och köpa hem två portionsbitar skrei och laga till själv.

Skreifiske

När vi hade åkt en halv timma var det dags att börja fiska. Två valde att fiska med spö (tysken och norrmannen) och två direkt från båtkanten.

R fick första fisken - en torskfisk som vi Sverige kallar Lubb och i Norge heter Brosme. Sen var det de andra två fiskarna som fick napp - två var - och så fick R en andra fisk. Totalt fick vi alltså sex fiskar varav tre var skrei. Jag hade napp flera gånger - rejäla napp. Men jag tappade dem på vägen upp. Förmodligen orkade jag inte dra in tillräckligt fort och då lyckades de smita. Synd för det hade varit roligt om vi också haft med oss skrei hem.

Hela tiden pratade de, som jobbade ombord, om hur mycket fisk man brukade få och hur stora fiskarna kunde vara. Man kunde få upp till 20 ton och genomsnittsvikten var 24 kg. En förklaring till att vi fick så mager fångst kan vara att vi var ute i början på säsongen - årets första tur. 

Vi var ute i fyra timmar. Den första timmen var det soligt och lugnt sen blev det blåsigare och kallare och innan vi hade kommit i land var vi genomblåsta och rejält nedkylda. Eftermiddagen som vi skulle ägnat åt att vandra runt i Solvaer blev i stället ett långt kafébesök för att försöka återfå normal kroppstemperatur.

"Var tycker du att det är bäst fiske - här eller på Västkusten" frågade jag barnbarnet när vi kommit i land och fick svaret "Västkusten är bäst - mer fisk och inte så himla kallt". (Gräset är som bekant inte alltid grönare på andra sidan men ibland måste man ändå få kolla.) Jag tyckte det var kul att pröva på och så fick vi njuta av den storslagna naturen från en annan synvinkel. Till middag blev det både stekt och kokt Lubb.

 

 

Resans klo

Näst äldsta barnbarnet har i flera år velat åka till Norge och fiska. Nu när moster ska bo på Lofoten i två veckor yppade sig ett utmärkt tillfälle. Perfekt timing - sportlov när skreisäsongen just börjat och gratis bostad. Efter stor tvekan bestämde jag mig för att följa med på resan.

Vi, barbarnet och jag, tog bussen från Kabelvåg (Lofotens äldsta "stad") till Svolvaer, letade reda på XXLofoten (arrangör av fisketuren), betalade resan, rustade oss med överlevnadsdräkter och klev ombord på den fina fiskebåten. Förutom de två besättningsmännen var det en man från Tyskland och en från Sydnorge med på resan.

Sen styrde båten ut på havet. Jag undrar om det, någonstans på jorden, finns en vackrare kust än den längst Lofoten. Höga vassa snöklädda (vintertid) berg som går ända fram till havet.

Akvariet i Kabelvåg

En av sevärdheterna i Kabelvåg, vid sidan om naturscenerierna, är Lofotsakvariet där man visar det "lokala" fiskbeståndet. Lofotsakvariet i Kabelvåg har (i sin nuvarande skepnad) funnits sedan 1989. Då fick byggnaden (eller var det arkitekten) ett arkitekturpris.

När vi tittat på skrei, piggvar, rödspätta och en massa andra fiskar hade klockan hunnit bli tre och då var det matdax - för sälarna. Man hade fem sälar i en utomhusbassäng och matningen gjordes till ett litet skådespel. Djurskötaren berättade och berättade och vi lyssnade och frågade - jätteintressant.

En säl kan vara under vattnet i 20 minuter utan att andas. Varje säl har sin egen personlighet, precis som vi människor - en del är glupska, några vågar komma nära medan andra är mer reserverade. 

Vi fick också lära oss att skrei är en fisk som leker utefter Norges nordligaste kust. När ugnarna kläckts simmar de i väg till Barents hav där de lever tills de blir könsmogna, tar cirka fem år. Då återvänder de till Norge igen för att sörja för artens fortbestånd.

I morgon ska vi (äldsta barbarnet och jag) försöka desimera detta.

Makalöst!

Jag visste, innan jag gav mig ut på den långa tågresan till Narvik, att jag inte skulle kunna sova på tåget. Därför hade jag bokat eget rum på vandrarhemmet Kabelvåg. Alternativet, som inte lockade, var att sova på golvet hos yngsta dottern. Det visade sig att jag fixat perfekt bostad (använder inte gärna det knäppa modeordet boende) precis vid vattnet i Kabelvåg.

Men hade inte yngsta dottern (som befann sig på Lofoten sen ett par dagar) tagit tag i saken och letat rätt på vandrarhemmet och hämtat nycklar hade jag aldrig hittat fram när bussen sent om sider anlände till Kabelvåg. Tur att det finns några som tänker efter före.

Jag sov som en prinsessa på vandrarhemmet och när jag på morgonen öppnade dörren för att ge mig ut i Kabelvåg möttes jag av denna syn.

Kommer bussen hit?

Väl framme i Narvik skulle vi fortsätta vår resa med en fyra timmar lång busstur med Lofotsexpressen.

Lofotsexpressen startar på busstationen och ska sedan ev passera järnvägsstationen innan den fortsätter ut till öarna. Den svårtolkade turlistan gav inget klart besked om vår buss skulle passera järnvägsstationen eller inte.

Dottern gav sig iväg med allt sitt pick och pack till busstationen - hon vågade inte lämna kvar något hos mig om jag skulle missa bussen. Jag valde alltså att stanna kvar - glashala gator och dubbarna kvar i Stockholm.

Naturligtvis passerade bussen järnvägsstationen.

Utlåst

Vi hade det trångt i vår kupé men damen, som skulle sova i kupén bredvid vår, råkade värre ut. Hennes nyckel passade inte till låset när hon skulle in och koja. Hon knackade och knackade för att bli insläppt. Men kupékamraterna sov så djupt att de inte hörde hennes bankningar.

Vi försökte hjälpa till så gott vi kunde men hon var "järnvägare" i fjärde generationen och visste hur hon skulle göra få att få  hjälp av personalen. Hon skulle fixa det hela - sa hon.

Nästa morgon, när vi skulle köpa vårt morgonkaffe stötte vi på henne igen. Hon satt i en sittvagn och hade suttit där hela natten. Ingen hade kunnat hjälpa henne att komma in i kupén. Hon hade fått tillbringa hela natten sittande i en vanlig stol. Stackars henne! Tur att vi slapp detta missöde.

Trångt och mysigt

Vi, dottern, tre av hennes grabbar och jag, hade hyrt egen sovvagn och trodde vi skulle få det lite mysigt och skönt med egen "kuppe" på vår Lofotenresa. Och visst var det mysigt men oj, oj, oj så trångt.

Att det bara var tre sovplatser gjorde inget men att det var så dåligt med utrymme till resväskor, ryggsäckar, matkassar, leksaker och barnvagn ställde till mer bekymmer. Vi knölade in, plockade ut och satte in på nytt och till slut hade allt fått plats.

Då kunde vi inte längre röra oss men Narvik var inom räckhåll - bara 20 timmar borta.

Lofoten

Packad och klar för resa till Lofoten - lätt packning men stor matsäck. 

Om den beräknade restid på 26 timmar inte räcker kommer vi i alla fall inte att sakna mat.

Hemresa

När vi lämnat "Dotter & Co" i Narvik, fortsatte vi mot Kiruna för att åka vidare söderut - med tåg.

Vårt tåg skulle gå 05.51, så vi hade bokat övernattning på hotellet närmast stationen - endast 300 meter att gå. När vi kom fram till hotellet fick vi veta att stationen hade flyttats och låg nu 5 km bort. Förmodligen en följd av att hela Kiruna ska flyttas men det borde stått på hemsidan.

Väl på tåget visade det sig att maken och en annan resenär fått samma sittplatsbokningar. Konstigt. Jag frågade konduktören hur det hade kunde bli så och fick till svar att det hände ibland men det gjorde inte så mycket för det fanns alltid lediga platser. En härligt avslappnad (norrländsk?) inställning. Men jag kunde inte låta bli att fundera på om konduktören gjort någon fel- och ändringsanmälan till systemförvaltaren.

Så lämnade vi Kiruna och anlände tre timmar senare till ett öde Boden. 

Efter en timma fortsatte vi i "rask takt" förbi Älvsbyn, Jörn och Bastuträsk till Umeå - fyra timmars resa med samma enformiga utsikt. Sen var det bara två och en halv timma kvar till Sundsvall. Tur att vi inte skulle vidare till Stockholm för då skulle det blivit fem timmars resa till. Söder om Gävle höll man på med banarbete och tågt skulle ta en liten extra runda på en och en halv timma.

Örnar

Vi har sett havsörn inte mindre än tre gånger!

Tredje gången skyndade jag mig att ta fram min kamera. Men att först ta fram kameran och sedan byta till teleobjektiv tar sin tid. När kameran var klar spejade jag upp mot skyn och knäppte ett kort där jag såg något som rörde sig.

Frågan är vad det var jag fotade. Kan det ha varit en vit havsörn?

Fiske

När vi kommit tillbaka från rundturen på Andöya promenerade vi runt i ett blåsigt Andenes och tittade på när fiskarna kom hem med sin dagsfångst. Fiskebåtarna hade alltså gett sig ut till havs trots att det blåste styv kuling.

Man hade gett sig ut vid femtiden på morgonen och kom tillbaka sex på kvällen. Den båt vi tittade på hade en besättning på sex man (inga kvinnor inom synhåll) och förde i land en fångst på 2,5 ton - men det var man inte riktigt nöjd med.

Uer