Återseenden

Redan i våras bestämde vi och våra bridgekompisar att vi skulle åka till Västanå teater och titta på Liljecronas hem. Vi skulle ses klockan tolv i Rottneros park och äta lunch, se på teater på kvällen och avsluta dan med ostbricka på Ulvsby herrgård. Allt klaffade perfekt - nästan. Den enda missen var att vi inte planerat in tid för sommarens alla vägarbeten.

Jag har alltid trott att Rottneros är den herrgård som varit förebild för Selma Lagerlöfs Ekeby där Gösta Berling och kavaljererna bodde. Men det visade sig vara tvärt om. Det var Rottneros herrgård  som på 1950-talet skapades efter sagans Ekeby.

Lunch i barockträdgården

Rottneros är en stor blomster- och skulpturpark  med många "rum" som har olika teman. Där finns bl.a en barockträdgård, en engelsk trädgård och en rosenträdgård.

Rottneros herrgård

Kavaljersflyglarna

Parken har ett hundratal statyer och till min stora förvåning stötte vi ännu en gång på Sjömanshustrun. Det var tredje gången, på kort tid, hon kom i vår väg. Man börjar bli lite fundersam över hur det står till med denna sjömanshustru. Tror hon verkligen att hon ska finna sin sjöman långt inne i de värmländska skogarna?

Sen väntade teaterladan och Liljecronas hem.

Sysslolös men inte idélös

I mitten av juni tog jag tåget till Göteborg för att vara med när gymnasieklassen firade 55-års jubileum. Passade också på att stanna kvar och följa med på barnbarnets skolavslutning. Sen var det ingen idé att åka tillbaka för sommarlovet var bara en dag bort. Men vad skulle jag göra denna "tomma" dag?

Funderade hit och dit men så kom jag på det! Vad kunde passa bättre på en helledig dag i Göteborg än att åka till Botaniska.

Det finns flera stora, fina parker i Göteborg. Störst är Slottsskogen, centralast är Trädgårdföreningen (Tädår'n kallad) men finaste är Botaniska trädgården som tyvärr ligger lite "vid sidan om".

I perfekt väder gav jag mig iväg med buss och spårvagn till trädgårdarnas trädgård och stannade där en hela dag och njöt av allt vackert.

Klosterlilja

Vi har haft sommarstuga på Västkusten ända sen det strålande året 1986. När allt gick överstyr i Tjernobyl och cesium spreds med vindarna från Ukraina ända till norrland, befann vi oss för första gången i vår sommarstuga. Sen har vi fortsatt att åka dit minst tre gånger om året.

Svågerns brygga i Gullmaren 

Även om resorna förkortats rejält sen vi flyttade till Stockholm, tar det ändå många timmar att förflytta sig 50 mil. Timmar som vi fördriver med att lyssna på böcker - 2022 kommer vi att ägna åt Gösta Berling. Vi kör alltid samma väg och stannar alltid på samma vägkrog där vi alltid delar på en portion rårakor med fläsk. Inkörda(!) rutiner som man inte gärna ruckar på.

Vadstena

Det kom därför som en chock för maken när jag föreslog att vi den här gången skulle åka på östra sidan av Vättern. Men efter lite övertalning fick jag med honom på "tåget".

Idén att åka till Vadstena fick jag från sista numret (1/2022) av tidningen Trädgårdsliv, där det fanns ett reportage om klosterliljan. Vi åkte alltså en ganska lång omväg bara för att titta på en liten blomma.

Så fort vi kom in i stan såg vi det gigantiska klostret. Så stort! Inte konstigt att Vadstena kloster är omtalat.

Vi var båda häpna över att man hade byggt ett sånt enormt kloster för att hysa 60 nunnor och 25 bröder. Till slut insåg vi att det inte var ett kloster vi tittade på utan en Vasaborg.

Vi fick fortsätta en bit till för att komma till klostret.

Vadstena ligger vackert precis vid Vättern. När vi promenerat utefter strandpromenaden hittade vi klostret. Det var som en hel liten by med flera byggnader och en klosterkyrka i mitten och där, i munkträdgården, hittade vi den - klosterliljan!

Hoppande

Det är så skönt att sommaren inte tar slut för att vi lämnar sommarstugan. I går t.ex. var det 23⁰ varmt och sol - kändes som en julidag.

Tog som vanligt båten till stan där jag möttes av min "gamla" skolkamrat. Från centralen fortsatte vi med spårvagn till Waldemarsudde och promenerade sedan vidare utefter vattnet till Blockhusudden (nästan 10 000 steg). Vi ville se hur Tsunamimonumentet tog sig ut idag.

Dagen efter invigningen av monumentet, den 5 juni 2018, tittade vi på det för första gången. Jag tyckte då det var väldigt fint - jordvallar klädda med blå blommor kring en lutande platta med offrens namn. Jag tolkade det som att de blå blommande vallarna symboliserade tsunamivågorna. I går fanns det inte spår av blå blommor men det var ändå fint. När jag googlade stod det heller inget om vågor däremot fick jag veta att spiralerna runt minnesplattan var formade efter den gyllene spiralen.

Sen var det dags för lunch i Thielska galleriets trädgård. Vi delade på en sallad men lyxade till det med ett glas vin - mitt på dan. Allt var så perfekt så vi blev sittande kvar både länge och väl - så länge att vi fick hoppa konsten inne i galleriet.

I stället hoppade vi på båten som tog oss till Nybroviken och Karin Mamma Anderssons utställning på Svenskt Tenn.

Vargaslätten

Jag tog "ledigt" i tre dagar för att med buss, bil och tåg resa och besöka en trädgård i  Simlångsdalen utanför Halmstad. 

Första anhalt (efter Masthuggskyrkan) var Varberg där sov jag över.

Andra anhalt var Falkenberg. Där, i stans stadshus, träffade vi på en gammal bekant - en dam som bar Hertha Hillfons signatur.

Tredje anhalt var en härlig sommarstuga, norr om Halmstad, där blev vi bjudna på lunch.

Fjärde anhalt, resans mål, var trädgården Vargaslätten i Simlångsdalen.

Vargaslätten är en gigantiskt stor privat trädgård. Sigfrid Ericson började anlägga den 1917 men det är först i år man tar emot besökare.

Pergolan

Vi gick runt i två timmar. Trädgårdsmästaren berättade om trädgårdens historia, vad de gjort för förändringar (återställt i ursprungligt skick) och vad de har för planer. Gruppen lyssnade, tittade och imponerades. Hur kan man som privatperson skapa något som Vargaslätten?

Den japanska klippträdgården

Sigfrid Ericson hade ca 50 arbetare, de flesta från trakten kring Simlångsdalen, till sin hjälp när han byggde upp trädgården och gjorde den till en kulturell samlingsplats. Men trädgården förblev privat. Från 1917 fram till idag har den bara haft tre ägare. Dess nuvarande ägare, en it-entreprenär, har tagit som sin uppgift att återskapa trädgården så som den en gång såg ut (det tar bara tre år för en trädgård att växa igen). Han har anställt en trädgårdsmästare, byggt ett litet museum och öppnat härligheten för allmänheten - men bara för små grupper i ordnade former. Trädgården ska leva vidare och förbli så som Sigfrid Ericson skapade den - den får inte slitas ned av alltför många besökare.

Köksträdgården

Jag tycker Sigfrid Ericson uppnådde sitt mål. Han lyckades skapa en trädgård som blev ett konstverk och vi lyckades pricka in rätt tid för vårt besök - en strålande fin dag när rhodondendronen blommade.