Hemma igen

Trots att det är roligt och spännande att resa bort är det skönt att komma hem igen. Så skönt att få sitta i soffan en hel dag utan dåligt samvete - man har ju en hel veckas promenerande i bagaget.

Samtidigt känner man sig lite ledsen för att "semestern" är slut och att ha behövt lämna härliga Frankrike. Vad göra?

Jo, man hyr de fina filmerna "Nyckeln till Provence 1 och 2" och kan fortsätta att njuta två kvällar till av livet i Sydfrankrike - och det hemma i soffan.

Jag har sett filmerna om "Den lyckliga familjen", som i början av 1900-talet hyr ett hus uppe bland bergen, flera gånger och tycker alltid de är lika bra. Familjens vistelse bland de timjansdoftande bergen påverkar huvudpersonen Marcel Pagnos fortsatta liv. Marcel Pagno blev med tiden en känd författare och filmare. Filmerna "Nyckeln till Provence" bygger på hans självbiografi.

Menton

På torsdagen skulle vi fortsätta promenera runt i Nice. Vi skulle börja i hamnen gå runt udden för att sen ta hissen upp till toppen av kullen Mount Boron, titta på utsikten och sen gå vidare till Libération och äta ostron men  när duggregnet, som mött oss när vi gick ut genom porten, blev kraftigare och kraftigare vände vi tillbaka.

Vi ställde i stället kosan mot busshållplatsen och tog bussen till Menton. Det blev en lång och intressant resa för 25 kr. Det tog en dryg timma att komma till Menton.

Praktiskt taget hela sträckan Nice-Menton är bebyggd med stora lyxvillor. Många ligger högt uppe i bergen, långt från havet. Eftersom man vill få plats med så många hus som möjligt är det mycket tättbebyggt. Men i Monaco har marken uppenbarligen tagit slut, så där bygger man på höjden - 30-våningshusen ligger praktiskr taget vägg i vägg. Förstår inte varför man vill bo så.

Om jag skulle skaffa bostad utefter Côte d'Azur för det fina vädrets skull, skulle jag aldrig välja Monaco. De som har för mycket pengar och väljer Monaco för de låga skatternas skull missar vitsen med att ha mycket pengar - tror jag.

När vi efter en timma anlände till Menton spöregnade det och maken ville, tros att vi var försedda med regnrockar, inte gå någonstans. Så vi satte oss på caféet vid busshållplatsen, åt en liten lunch förstärkt med en eclaire. En och en halv timma senare tog vi bussen tillbaka till Nice - när vi kom fram sken solen.

Sen gick vi en lång omväg och handlade för ännu en hemmasupé.

> 14 000

När vi stigit av tåget i Cagnes-Sur-Mer åkte vi vidare med buss nio - enl min telefons rekommendation. Bussen körde oss dock inte till rätt ställe men väl till ruttens ändstationen, där vi blev tillsagda att gå av. Då befann vi oss vid ett stort affärscentrum men vi kunde inte se den skylt vi ville se "Fondation Maeght". Insåg då att det var hög tid att äta lunch och få upp blodsockernivån.

Passade på att fråga kyparen efter vårt resmål. Han hade ingen aning men sa att vi kunde boka en Uber så skulle vi komma rätt. Tänk att herr Thiel haft sån framgång att hans Uber har ersatt det gamla vedertagna begreppet taxi!!

Vi fick ta bussen tillbaka till järnvägsstationen och börja om men den här gången valde vi buss 655, som makens telefon rekommenderade. Då kom vi rätt men inte fram. Det återstod en gigantisk uppförsbacke - den största och längsta backe jag gått uppför sen jag fick ont i ryggen. Men när vi flåsat färdigt hade vi nått målet!

Efter 14 000 steg var vi framme

1 kilometer

I Nice finns eller fanns två floder, Var och Paillon, men Paillon ser man inte längre eftersom den löper i en kulvert. Ovanpå kulverten har man  anlagt en lång trädgård med grönområden, soffor, lekparker och, inte minst, massor med fontäner, där barn springer in och ut och har väldigt roligt. Suveränt med en park/promenadstråk (och en lång strand) mitt i stan.

I min guidebok står att det tidigare låg en busstation här. Fontänparken är avgjort trevligare men nån typ av busstation borde nog ändå finnas - så svårt som vi har haft att få grepp om busstrafiken.

Att hyra lägenhet är toppen - särskilt när den ligger så bra som vår. Rue Bonapart är en riktig innegata och vi bor på en tvärgata till den. Napoleon har fått ge namn åt gatan eftersom han bodde där några månader 1794.

Runt hörnet finns det barer och restauranger i "långa baner" men  också affärer och inte minst boulangerier dit maken varje morgon går och köper "pain rich" och croissanter till våra balkongfrukostar.

Sista kvällen gick vi till Entrecôte - var "favvo" i Paris. I Paris är det lång kö utanför ingången. Här var det nästan tomt men så var Entrecôte i Nice helt nyöppnad - hade öppnat samma vecka.

En "tiodagarssemester" i Nice går inte av för hackor men nu är den slut. På måndag väntar nya utmaningar - tuff fight med gamla arbetskamrater i det ädla spelet "plump".

Trompe l'oeil

I går tittade vi på ännu ett bländverk.

De två sista dagarna i Nice skulle vi stanna kvar i stan. Vi började med gamla stan - strövade runt, tittade på fisk- och blomstermarknader, åt lunch och följde guideboken till ännu ett bländverk. Roligt att man försöker lura oss så ofta. Vi har sett fyra. Undrar hur många vi missat.

Sen tog vi hissen upp till berget Le Château. En stor park högt ovan stan med fantastisk utsikt, lekpark, kaffé och två kyrkogårdar. I "Mitt Nice" skriver Kristina Svensson att det är när hon besöker kyrkogårdar hon riktigt får känslan av att befinna sig utomlands. Och nog skiljer sig dessa två kyrkogårdar från Skogskyrkogården som var vår sista lektion i min Stockholmskurs.

När vi stod på toppen av berget och tittade ut kom tre cyklister dit. Två turister som hade hyrt elcyklar och egen guide för visning av stan. När vi var i Kuba hade vi också hyrt egna guider men vi missade det där med elcyklar (om det nu finns på Kuba). Guiden berättade om alla kändisar som hade hus i Nice och pekade ut Elton Johns på kullen mittimot Le Châtau.

Lyft blicken, sir Johns
ligger höger om masten

Jonston

Min favorittidning (vid sidan av Vi-tidningen) heter Trädgårdsliv. Den kommer ut med fyra nummer per år. Jag köper och sparar alla. Inför Niceresan tittade jag igenom dem med blicken inriktad på rivieran. Vi bestämde oss för att åka till Lawrence Jonstons trädgård Serre de la Madone i Menton, ungefär en timmas bussresa från Nice.

Buss 100 går till Menton. Vi visste varifrån 100 gick och hade turen att komma iväg direkt. Efter en stund började jag fundera på om bussen verkligen skulle gå till Menton eftersom det stått Monaco på skylten. Mycket befogad oro - bussen stannade i Monaco. Där fick vi invänta nästa 100 och betala ny avgift. Sista biten upp till trädgården tog vi taxi - vågade inte chansa.

Serre de la Madone är 90 år gammal och Lawrece Jonstons version av ett

förlorat paradis - bekostad av hans stormrika mamma. Det är ofattbart att det går att skapa en sån här jätteträdgård.

Serre de la Madone är fylld med olivträd, cypresser, johannesbröd och pinjeträd. Den ligger i en sluttning, uppbyggd på terrasser med en otrolig grönska.

När L Jonston dog 1958 förföll trädgården men blev skyddad 1990 och sköts nu om av en fransk organisation.

Födelsedagskalas

Vi hade tagit bussen till Antibes dels för att besöka det Picassomuseum som finns där dels för att se hur denna "jetsethåla" såg ut.

Vi gick direkt till turistbyrån för att få en karta. Döm om vår förvåning när den (turistbyrån) var stängd på grund av födelsedagskalas. Får man göra så?

Men vi hittade Picassomuseet utan karta, fanns inrymt i den gamla Grimaldiborgen. 

Museet innehöll många verk (ordet tavlor ska inte användas om konst har jag nyss lärt mig) av Picasso från 1946-47 när han bodde i stan. Där fanns också en stor fotosamling med foton på konstnären - bl.a. när han jobbade.

Staden Antibes var fin. Folk solade och badade mitt i stan. Men vi fick inte titta på de stora pojkarnas stora leksaker (=båtar). 

Hela hamnområdet var stängt eftersom det var Cannefestival. Vi såg den ena cateringbilen efter den andra köra in i hamnområdet men till den festen var inte vi välkomna.

Resesällskap

När man är ute och reser gäller det att ha trevligt sällskap.

Jag tog med mig Birgitta Edlunds och Lennart Aschenbrenners bok "Från vårt kvarter i Nice". Mycket trevliga berättelser. Började, genom Birgitta E, bekanta mig med stan redan hemma.

Varje morgon lyssnar jag på Per Hagmans bok "Allas älskare, ingens älskling" där han berättar om sitt liv i Nice. Jag lyssnade igenom boken hemma. Nu reprislyssnar jag i rätt miljö. Vi har naturligtvis varit i hans kvarter, Libération, men vi  hoppade barerna. Också en riktigt bra bok.

Båda böckerna handlar om hur det är att som svensk leva i Nice. Jag gillar att läsa kåserande böcker om platser men naturligtvis måste man också inkludera en och annan reseguide i sällskapet. Jag tog med  en vanlig tunn och en med lite utförligare beskrivningar "Mitt Nice" av Kristina Svensson.

Och så följde naturligtvis "mon chèr" med - ett riktigt bra resesällskap.

La Prom

Det som "gör" Nice är att stan ligger vid havet. Änglabuken sträcker sig från hamnen, där det finns stora (och då menar jag stora) båtar och små färgglada fiskebåtar, ända till flygplatsen.

Längs hela strandlinjen löper ett promenadstråk - en gång anlagt av engelsmännen. På andra sidan promenaden ligger stora mangifika villor från en annan tid och mindre vackra hus byggda betydligt senare. Mitt emellan promenaden och husen löper en bred flerfilig väg. Det sägs att vägen ska bort. Frågan är när.

På den breda stranden solar man och badar. Man träffar sina vänner och har pic-nic eller tar en drink på någon av serveringarna. En del  övernattar till och med på stranden - men det lär inte vara ok.

Undrar om han "mansplainar"?

Några försöker skaffa sitt levebröd från havet - har trots idogt tittande ännu inte sett någon fångst.

Vi ha promenerat på La Prom på morgonen och på kvällen - alltid lika intressant. Tänk så härligt för Niceborna (?) att ha ett stort gemensamt vardagsrum mitt i stan.