Främlingen

Vår lilla filmgrupp har svårt att hitta dagar när vi är lediga samtidigt men i måndags passade det alla. Vi skulle ses utanför biografen Viktoria kvart över två för att se "Främlingen".

Jag var ute i god tid - kom en halvtimma för tidigt. Medan jag väntade gick jag runt och kollade in restauranger där vi kunde sitta och diskutera filmen.

Dagen passade oss alla men det var ingen passande dag för tågåkning - en av oss satt fast. Svårt läge - vi kunde ju inte låta en kompis missa filmen. Det löste vi genom att byta biograf. Åkte in till stan och biografen Zita som också visade "Främlingen". Där satte vi oss med var sitt glas vin och väntade på vår kamrat. När hon kom insåg vi att vi läst fel - det gick ingen "Främling" på Zita. Det blev tunnelbana tillbaka till Viktoria igen och den sena föreställningen.

Men hur var då filmatiseringen av Camus bok. Boken vi alla hade läst. Jag tre gånger.

Jag tyckte om filmen - bokens hela  handling återberättades i långsamt tempo. Gillade också att filmen var i svartvit - tyckte det passade in i tidsandan. Men jag tyckte den var lika svår att  begripa som boken. Huvudpersonen "råkar" skjuta ihjäl en algerier - med fyra skott! Men han bryr sig inte. Är totalt likgiltig. Varför är han så avtrubbad? Är det något fel på honom? Är han själlös eller har han kanske en okänd bokstavskombination?

Det är inte utan att tankarna går till alla unga pojkar som idag skjuter ihjäl folk de inte känner. I Camus bok blir Meursault dömd till döden men inte för att han skjutit ihjäl en namnlös arab utan för att han inte hade känt något när hans mamma dog. Hans likgiltighet inför mammans död straffades med döden.

Allt detta skulle vi ha diskuterat när vi sett filmen men nu hade vi ju redan druckit vårt vin och ätit våra vårrullar så det blev att skiljas och fortsätta fundera på egen hand.

Frankrikes historia

Den här terminen är det Frankrike som är medelpunkten i mitt liv - det land allt ska snurra kring. I alla fall blir det så fram tills vi ska följa upp förra årets kurs om, Sidenvägarna, med en resa till Uzbekistan.

Jag har alltså börjat på ännu en kurs på Birkagården - har tappat bort vilken i ordningen - och ska nu fördjupa mig i fransk nutidshistoria. Det ska bli så trevligt.

Redan innan kursen började skickade vår lärare och tillika bloggare, Tomas Lindbom, brev till oss och tipsade om en ny film om Frankrikes store president Charles de Gaulle. I går tog maken och jag båten till stan och gick till biografen Sture.

Men när jag två och en halv timma senare lämnade biografen kände jag mig besviken. Jag hade inte alls fått se den film jag trodde jag skulle få se. Hade förväntat mig en film om den franske presidentens hela liv men fått se en krigsfilm om andra världskriget.

Filmen handlar om Frankrikes kamp för att åter bli ett fritt land och slippa leva under tyskt förtryck. När Frankrike blir ockuperat flyr de Gaulle till England för att därifrån leda oppositionen. de Gaulle framställs som både uppblåst och självgod och anser sig var synonym med landet Frankrike. Enda gången han visar några känslor är när han får återse sin lilla dotter.

Det är tur att filmen också har en bihistoria som i alla fall antyder att det inne i Frankrike växte fram ett allt starkare motstånd mot det tyska förtrycket. En bihistoria där kärleken spirar och visar människor som är vanliga människor inte stela, fyrkantiga robotar. Tyvärr handlade filmen mest om krig och olika slag, en kamp mellan de goda och de onda - inte alls om de Gaulles inre kamp.

När vi lämnat andra världskriget bakom oss, korsade vi Birger Jarlsgatan och satte oss på en asiatisk restaurang och åt vår söndagsmiddag.

Mrs. Dalloway

Nu kan jag foga ännu en bok till samlingen böcker som har berömda inledningar - boken "Mrs Daloway" som börjar med orden: "Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv".

Bild från filmen Mrs. Dalloway

Det är en evighet sen jag förra gången läste Virginia Woolfs roman "Mrs Dalloway" och  jag minns inte så mycket mer än just det där med blominköpet och att hon var olycklig.

Jag gillade denna annorlunda bok.

Omslag till Mrs. Dalloway

Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag sommaren 1923 - dagen då Clarissa Dalloway ska ha fest. Det blir en stor fest där människor kommer och går. Tror inte det är en middagsbjudning, snarare ett cocktailparty. I Clarissas stora hus finns det tjänstefolk som sköter allt men blommorna ska fru Dalloway köpa själv. Clarissa Dalloway är en snobb men en olycklig snobb. Den enda uppgift hon har i livet är att ordna fester.

Handlingen kretsar kring Clarissa Dalloway och den krigsskadade Septimus Smith men där finns också Clarissas ungdomskärlek Peter Walsh, hennes bästa väninnina från ungdomsåren Sally Seaton och en massa andra personer som har mer underordnade roller som hennes man Mr Dalloway. Personerna möts och skiljs, hela tiden ackompanjerade av klockslagen från Big Ben.

När Peter Walsh dyker upp hemma hos Clarissa på förmiddagen, innan festen börjat, (inte "comme il faut") ställs hennes liv på sin spets. Gjorde hon rätt som valde den trygga, pålitlige, ekonomiskt oberoende men tråkige Mr Dalloway istället för den charmige men strulige Peter som hon älskade? Senare på kvällen dyker även hennes ungdomsvän Sally upp - hennes söta, roliga väninnan som hon älskat när hon var 18 år - men vägrat besöka på 20 år. Båda vännerna får henne att reflektera över sitt liv och de val hon gjort.

Den krigsskadade och olycklige Septimus Smith (som är romanens andra huvudperson) kommer att spela en viktig roll för Clarissa, trots att de aldrig möts.

Alla personerna rör sig runt i London och det hade varit roligt om jag känt till stan bättre så jag vetat hur de förflyttade sig.

Boken skildrar ett engelskt överklassliv på 1920-talet med sitt snobberi och fjäskande. Det speciella med boken är att den är skriven i en enda följd ( kallas "stream of consciusness" eller medvetandeflöde), har mycket långa meningar och att vi får ta del av människornas inre liv. "Och Clarissa lutade sig fram, tog hans hand, drog honom till sig, kysste honom – kände faktiskt hans ansikte mot sitt innan hon lyckades slå ner de silverblixtrande plymerna som svängde likt pampasgräs under en tropisk storm i hennes bröst, och efter att de till slut hade stillat sig satt hon med hans hand i sin, klappade honom på knät och lutade sig tillbaka med en känsla av att vara sällsamt väl till mods, lätt om hjärtat, när det plötsligt slog henne: Om jag hade gift mig med honom skulle jag ha känt sådan glädje varje dag!

Boken är trevlig men lite sorglig läsning där Mrs Dalloway upplever hela sitt liv på en enda dag eller som farbror Melker i Saltkråkan sa "Denna dagen ett liv". Clarissa tänker mycket på ålder och återkommer gång på gång till att hon nu är 52 år - samtidigt fortsätter Big Ben att slå.

När jag hade läst klart boken tittade jag på filmen. En fantastisk film som gjorde boken "Mrs Dalloway" ännu bättre. Det som var underförstått i boken blev tydligare i filmen.  Jag är glad att jag läste boken först och ännu gladare att jag sen såg filmen. Jag gillar verkligen att följa upp en bok med en filmatisering av handlingen.

Jag uppfattade att Viginia Woolf vill säga; Var ärlig mot dig själv och gläds åt det liv som är ditt men boken innehåller så mycket mer bl.a får den oss att fundera kring psykiatrivård, kolonialism, ensamhet, olika former av kärlek, hur klasskillnader påverkar ett samhälle och hur låst en outbildad kvinna är i sitt äktenskap.

När jag hade läst Mrs. Dalloway en gång, lyssnat på boken två gånger och slutligen sett filmen två gånger, gav jag mig i kast med Ingels Linds bok "Att ta sig frihet" en andra gång. Sen var den här gångens djupdykning i Virginia Woolf avklarad.

Eftersom det var "min" bokklubbsdag fick jag välja var vi skulle träffas. Jag valde Erstaterassen. Visade sig vara ett dåligt val. När jag kollade in stället var där gott om bord och lite folk men det blev en fullproppad restaurang med pratglada gäster - inte optimalt för en bokcirkelträff men utsikten var fin.

Misslyckat

I snitt går jag på bio varannan månad - har följe med tre "skolkamrater" från Birkagården. Vi går alltid till - Grand, Zita eller Viktoria - dels för att biograferna ligger centralt, dels för att alla filmer de visar är bra.

Förra veckan när alla platser var slutsålda till "Ett privat liv" valde vi i stället Amrum och kunde gå hem nöjda. Tyvärr blev det inte lika bra när vi några dagar senare såg "Ett privat liv", som vi för säkerhets skull hade förbokat biljetter till.

"Ett privat liv" handlar om en psykiatriker (Jodie Foster) vars patient dör. Dödsfallet skruvar till psykiatrikern mentalt och hon flippar ur - precis som hela filmen. Allt blir en enda röra som det är svårt att hänga med i. Sen, måste jag säga, att den också hade sina ljusa ögonblick som när psykiatrikern kommer hem till sin son för att be om förlåtelse och sonen svarar "Jag tror du tagit fel på våning. Min mamma ber aldrig om förlåtelse".

Nej, "Ett privat liv" blev ingen succé. Inte ens Jodie Foster kunde göra den till en bra film och jag måste inse att alla filmer som visas på Grand faktiskt inte är toppenfilmer.

Däremot blev vi mycket nöjda med den asiatiska restaurang där vi åt middag. Bibimbap har blivit en av mina en favoriträtter.

Amrum

Amrum är en liten tysk ö i Nordsjön strax utanför Danmarks västkust.

När vi skulle se den omtalade filmen "Ett privat liv", där Jodie Foster talar franska, möttes vi av det oväntade beskedet att allt var slutsålt. Vi blev så snopna - blev sittande kvar utan att veta vad vi skulle göra.

När vi samlat oss, började vi titta på alla filmaffischer som hängde på väggen framför oss och insåg att det visades många andra filmer som säkert också var bra. Vi bestämde oss för Amrum.

På Amrum bor, i andra världskrigets slutskede, pojken Nanning tillsammans med sin mamma, sina syskon och sin moster. De hade tvingats lämna Hamburg där deras hus blivit sönderbombat. Nannings pappa är hög officer i Hitlers armé och håller till vid fronten. Nanning hör inte längre hemma någonstans - inget hem kvar i Hamburg och platsar inte heller riktig in i på Amrumar eftersom han pratar Hamburgdialekt. Han kläms dessutom mellan sin nazistsympatiserande mamma och de fredslängtande öborna. Samtidigt som vi får "se oss omkring" på vackra Amrum får vi leva oss in i hur det är att inse att ens föräldrar och släktingar, som man tycker så mycket om, har gjort hemska saker. Att vilja vara lojal med sin mamma men innerst inne veta att hon har handlat fel är tufft för en liten kille.

Trots att vi inte fick se den film vi tänkt, fick vi se en, i mitt tycke, fin film med vackert foto, lugnt temp och mycket känslor. En film där allt ses ur ett barns perspektiv.

Dessutom har vi "Ett privat liv" kvar att se - det gör vi på måndag.

Sidenvägarna

En gång i veckan vill jag "gå på kurs" och det är som vanligt Birkagårdens stiftelse som är arrangör när jag väljer vad jag vill fördjupa mig i.

Varje måndag beger jag mig därför till Karlbergsvägen för att inhämta ny kunskap - i år är det "Sidenvägarna" som står på schemat.

Årets kurs, som egentligen är en studiecirkel, är svår att greppa men mycket intressant. Vi följer Peter Frankopans ganska ogenomträngliga bok "Sidenvägarna en ny världshistori" . Vi läser ett eller två kapitel sen träffas vi och diskuterar innehållet. Jag får lära mig massor men begriper, trots våra diskussioner, inte alltid hur olika skeden i historien hänger ihop.

Så här står det i kursbeskrivningen: "När västvärldens inflytande minskar och Asien åter kommer att utgöra världens centrum, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan. Det var i öst den mänskliga civilisationen tog sin början. Det var där världens stora religioner föddes och fick fäste, varor utväxlades, språk och idéer började spridas. Det var där imperier byggdes upp och gick under".

När vi pratade om vad som hände i Mellanöstern kring sekelskiftet 1800-1900 och tiden före och efter första världskriget fick vi tips om två filmer som hade koppling till perioden - "Lawrens av Arabien" och "Queen of the desert". Eftersom båda filmerna gick att hyra, lätt som en plätt, fick vi två trevliga kvällar.

Vi började med den gamla klassikern "Lawrens of Arabia" med Peter O"Toole i huvudrollen. Trots att jag sett filmen förut tyckte jag den var intressant och bra - gav liv åt det vi läst om. Vi hade fått tips om att lägga märke till den järnväg som hade så stor betydelse för handeln österut.

Några dagar senare var det dags för "Queen of the desert"  där Nicole Kidman spelade rollen som Gertrude Bell.

Gertrude Bell hade mycket stort inflytande i samband med tillblivelse av staterna Irak och Jordanien. Mycket intressant och helt nytt för mig - kände inte ens till att Gertrude Bell existerat.

Den stora frågan är - kommer vi att kunna göra en resa till Uzbekistan när kursen är slut, för att på plats få en känsla för Sidenvägen.

Svårbegriplig

För några år sen gav jag mig i kast med Michael Bulgakovs bok "Mästaren och Margarita" men jag rörde ihop personerna och glömde bort handlingen  - till slut gav jag upp.

Nu har jag fått hjälp. Tack vare en nyinspelad film har jag lyckats ta mig igenom hela "boken". 

När jag fick höra att filmen var mer än två och en halv timma lång blev jag dock tveksam men biogruppen bestämde sig för att hålla fast vid sitt val och träffades, som vanligt, utanför Grand på Sveavägen för att se filmen baserad på den bok ingen av oss kommit igenom.

Mästaren och Margarita är en märklig film. Mästararen är författaren som blir utsatt för censur. Margarita är han älskade och musa. Mästaren skriver en roman om Pontius Pilatus, ståthållaren i Jerusalem som ger Barabbas fri men dömer Jesus till döden.

Boken börjar med att Berlioz, ordföranden i litterära föreningen och poeten Ivan Bezdomnyj, promenerar på Moskvas gator och diskuterar om Gud existerar eller inte. Bägge är överens. De håller med om det som den kommunistsovjetiska staten bestämt - allt övernaturligt är en myt för att trycka ned proletariatet. Då dyker en tredje person upp - djävulen förklädd till artist. Han presenterar sig som Woland och säger att Berlioz, innan kvällen är över, kommer att bli av med sitt huvud.

Så håller det på. De märkligaste saker händer oupphörligen och man förstår  ingenting. Vad man däremot förstår är att den som inte håller med om det staten påbjudit hamnar på mentalsjukhus, vilket Mästaren gör efter det att teaterns uppsättning av hans pjäs stängts ned.

Filmen är pampigt, påkostat och med underbart skruvad dekor där ett 30-tals-Moskva under renovering möter ett slags föråldrad futurism - som det stod i en recension

När vi efter två och en halv timma lämnade biografen gick vi, på mitt förslag, till Leoparden och pratade igenom vad vi sett - slutsatsen blev "En fängslande men halvt obegriplig film med en dekor som inte gick av för hackor". De två och en halv timmarna, som vi ägnat filmen, hade gått förvånansvärt fort.

Nästa gång kommer vi nog att återgå till våra valiga gamla tapas igen - Leoparden var inget för oss.

Leopadern vaktar porten och har
gjort så ända sen apotekets tid

Vermiglio

"Vermiglio, en släktkrönika från alperna" hette den film som biogruppen såg i veckan.

Filmen Vermiglio var med sitt långsamma tempo en perfekt film att se på en biograf. Hade jag sett den på TV skulle jag nog uppfattat den som seg och inte kunnat ta till mig allt som hände. Vermiglio hade två huvudteman - familjen och naturen - med naturscenerier som var otroligt vackra såväl vintertid som på sommaren.

Långt uppe bland bergen eller alperna i norra Italien bor skolläraren och hans stora familj. Skolläraren bestämmer både hemma och i skolan men han är ingen diktator. Familjen lever i ett fattigt men rent och propert hem, där barnen sover tre och tre i varje säng.

Till denna by, högt uppe bland bergen, kommer i andra världskrigets slutskede en dessertör från Sicilien.

Trots eller kanske tack vare att filmen är så  långsam och det inte verkan hända något, får vi vara med om mycket av det som verkligen händer i det "lilla" livet - barn dör, barn föds och barn överges, kärlek blomstrar på flera plan och leder till svek och besvikelse, rivalitet uppstår mellan en pappa och hans vuxne son. Vi får följa med in i en skola där det är ordning och reda trots att alla årskullar går i samma klass och vi för möta en lärare som på sin fritid lär gamla människor läsa. Allt detta, och mycket mer, händer i den vackraste av miljöer - de italienska alperna.

När vi efter filmens slut slagit oss ned för att äta våra vanliga tapas - lammracks och räkor i vitlökssås - var vi alla fyra överens om att Vermiglio var en toppenfilm.

Hemma igen

Trots att det är roligt och spännande att resa bort är det skönt att komma hem igen. Så skönt att få sitta i soffan en hel dag utan dåligt samvete - man har ju en hel veckas promenerande i bagaget.

Samtidigt känner man sig lite ledsen för att "semestern" är slut och att ha behövt lämna härliga Frankrike. Vad göra?

Jo, man hyr de fina filmerna "Nyckeln till Provence 1 och 2" och kan fortsätta att njuta två kvällar till av livet i Sydfrankrike - och det hemma i soffan.

Jag har sett filmerna om "Den lyckliga familjen", som i början av 1900-talet hyr ett hus uppe bland bergen, flera gånger och tycker alltid de är lika bra. Familjens vistelse bland de timjansdoftande bergen påverkar huvudpersonen Marcel Pagnos fortsatta liv. Marcel Pagno blev med tiden en känd författare och filmare. Filmerna "Nyckeln till Provence" bygger på hans självbiografi.

Samma rutiner varje gång

När biogruppen träffas för att titta på film blir det oftast på biografen Grand. Efteråt äter vi tapas medan vi  pratar om filmen vi sett. Jag väljer alltid lammkotletter och vitlöksmarinerade tigerräkor. I går delade vi också på ett fat pilgrimsmusslor och efterrätten "Crema Catalana" - en spansk variant av crème brulleéglass. Allt var jättegott men frågan är: "Hur var filmen?"

Jo, filmen var, precis som maten, mycket bra. Vi hade valt "Sentimenal Value" eftersom den hade fått lovord både av folk jag känner och i tidningar. Filmen var också riktigt bra.

Ridån på biografen Grand

Stellan Skarsgård spelar en pappa som för länge sen övergett sina barn. Nu har "herr Borg" blivit gammal och då vill han rätta till det som en gång gick fel. Men det är inte så lätt. Hans flickor sörjer forfarande den pappa de förlorade och kan inte glömma hans svek.

Pappan vill spela in en film om sin egen mamma och i den ska hans äldsta dotter ha huvudrollen - men vill hon det? Stellan Skarsgård spelar en, i mitt tycke, lite stukad och ensam man vars högsta önskan är att återigen få bli pappa åt sina flickor. Filmen hade ett långsamt tempo och passade därför bra att se på bio - en metafilm, uppdelad i scener. Jag tyckte alla skådespelarinsatserna var bra - inte bara Stellan Ss utan av hela gängets.

En bra och fängslande film.

Svält

När jag hade hört någon på "Babel" berömma Knut Hamsuns bok "Svält", som något alldeles extra, föreslog jag att den skulle bli bokcirkelns septemberbok. Det var att gå emot mina principer. Jag har aldrig velat läsa något av Hamsun p.g.a. hans nazistsympatier.

Jag beställde boken och hämtade ut den tunnaste boken i bokcirkels historia. Blev än mer förvånad när jag öppnade den och såg de gigantiska bokstäverna. Insåg att jag fått en bok i serien "lättläst" men när jag nu fått hem den, fick jag vackert läsa den och det var snabbt gjort. En riktig bladvändare. Trodde inte "Läsa lättboken" gav författaren rättvisa så jag beställde en "riktig" bok.

Svält börjar med orden "Det fanns en tid när jag gick omkring och svalt i Kristiania denna underliga stad, som ingen lämnar förrän han har fått märken av den. Inledningen avslöjar bokens hela handling.

Huvudpersonen i Svält har inga pengar, inget jobb och ingen bostad. Han lever på de honnorar han får för artiklar han skriver och det är inte många kronor. Mellan varje utbetalning är han luspank men har ändå sin stolthet kvar. Det går utför. Till slut, när han utan framgång, till och med försökt panta knapparna i sin rock ser han ingen annan utväg än att tigga för när han försöker äta sågspån tar det stopp. Efter flera dagars svält blir han omtöcknad och kan inte vare sig tänka eller uppträda normalt. Han börjar hallucinera.

Vi får följa vår fattige och utsvultne "vän" när han vandrar omkring på Kristianias gator och får leva oss in i hans nöd. Trots att han förödmjukar sig vill nästan ingen hjälpa honom. Men vi får inte veta så mycket om den hungrande mannen - inte vad han heter, inte hur gammal han är och inte varför det gått så illa för honom. Han verkar vara bildad och de artiklar han skriver är ofta bra. Vad kan ha hänt? (Det är inte utan att associationerna går västerut där det också verkar lätt att tappa fotfästet och snabbt hamna i förfall).

Svält är en annorlunda bok. Den skildrar en ensam, fattig mans kamp för livet och har ett vackert språk. Det händer inte mycket men boken än ändå fängslande och trots allt elände har den komiska detaljer.

"Det är höstens tid, mitt i förgängelsens karneval. Det har blivit inflammation i rosornas rodnad" - så kan bara en riktig författare skriva.

Eftersom det var jag som föreslagit "Svält" ingår det också att berätta lite om författaren. Kvällen innan vi skulle träffas tittade jag därför på Jan Troells film "Hamsun". En mycket fin och nyanserad film om författaren, hans äktenskap och hans åsikter. Hamsun gillade inte England och det drev honom att bli Tysklandsvän. Han trodde att Tyskland var ett bra land som skulle ge Norge goda förutsättningar. Han hade inga antipatier mot judar och kunde inte förlika sig med hur tyskarna behandlade motståndsmännen i Norge men han gillade Hitler och trodde på Tyskland. Efter kriget ställdes han inför rätta och dömdes för landsföräderi. Filmen Hamsun var bra och gav mig en mer nyanserad bild av författaren till "Svält".

Vi satt i Himlen och åt en flådig lunch när vi skulle diskutera "Svält".