Riddarhuset

Riddarhuset är ett palats byggt  för ca 400 år sedan. Huset ligger i Gamla stan alldeles vid Riddarholmen. Ett snyggt, pampigt hus som tyvärr ligger inklämt mellan hårt trafikerade vägar och tunnelbanan.

Huset ägs av ridderskapet och är bara öppet för allmänheten nån timma om dan men ibland får vi, pöbeln, komma in och titta runt -t.ex när det är konsert.

Jag var där härom dagen, tillsammans med en vän som är förtjust i brass, och lyssnade när arméns musikkår framträdde.

Ett pampigt hus och en pampig konsertsal. Väggarna var täckta med minivapensköldar i plåt. Ska, förutom att visa vilka som "hör hemma" i huset, också ge bra akustik.

Innan konserten började fick vi en föreläsning om huset och sköldarna. Om jag kommer ihåg rätt finns det mer än 2.300 sköldar runt om salen. Om man tittar på en sköld ska man förstå vilken ätt den representerar. Den siste som adlades i Sverige var Sven Hedin. Så här ser hans sköld ut.

Barnbarnets sköld, som han målade på Bohus fästning i somras, kommer aldrig att platsa eftersom den inte är gjord av plåt.

"Få se om hundarna är snälla ikväll..."

..är ett citat av Gösta Ekman (G). 

G är opererad och mycket sjuk. Har mardrömmar och hallucinationer. Är nära att dö. Han tror han blir angripen av hundar på nätterna.

Under Gs sjukdom sitter hans fru Marie-Louise Ekman hos honom och för dagbok. Läkarna har bett henne göra det. Kommer att bli till hjälp för G när han blir frisk, eftersom han inte kommer att minnas något från sin sjukdomstid. Perioden  kommer att vara som ett svart hål i hjärnan, en period helt utan minnen.

"Få se om....." var mycket intressant. En gripande, osentimental skildring av ett sjukdomsförlopp. En kärleksbok.

En liten tunn bok som jag plöjde när jag själv var förkyld. Jag tror "Få se om ..." är en bok som kan vara till hjälp och stöd för många anhöriga när en anförvant blir sjuk.

Alberte och friheten

Tänk att få bo i Paris några år - bara leva där, utan krav, få nya vänner, känna atmosfären och sitta på uteserveringar. Låter det inte härligt!

Men att bo högst upp i ett simpelt hotell i ett litet, litet rum, inte få laga sin egen mat, hitta råttor i handfatet när man kommer hem och måste gneta som modell för att få pengar att klara livhanken - låter inte lika förförisk.

I Albertes liv är det det senare alternativet som gäller och det är detta utsatta liv som skildras i månadens bokcirkelbok "Alberte och friheten" av Cora Sandel.

Albertes föräldrar har dött i en olycka. Hon har lämnat Nordnorge (livet i Tromsø skildras i "Alberte och Jacob") och begett sig till Paris. Där lever hon i fattigdom och misär utan fast jobb. Hon låter dagarna flyta på. Känner sig ensam men verkar inte ha vare sig kraft eller vilja att ändra sitt liv.

Detta bohemiska "drömliv" skildrar Cora Sandel på ett fantastiskt sätt.

Om man kan skriva om livet så att läsaren känner de unkna dunsterna i ett vindsrum i augusti, ryser när det kryper i madrassen och känna hungern gnaga och gnaga måste det vara självupplevt.

Alberte skriver minneslappar om sitt liv i Paris på 1910-talet. Jag tror Cora Sandel använder dessa anteckningar som underlag till autofiktionen om Alberte.

Det händer inte mycket i boken. Det gråa, trista livet flyter sakta fram nästan utan dialog men ändå är boken en riktig bladvändare. "Alberte och friheten" 1) har en av de bästa och mest levande miljöbeskrivningar jag läst. En toppenbok.

1) Detta är en länk till SR bokcirkel om Alberte, där avsnitt 3 och 4 under "Läsplan Alberte triologin" handlar om Alberte och friheten.

Aida

För många år sen promenerade maken och jag förbi Metropolitan Operan (Met) i New York. En av oss föreslog att vi skulle kolla om det fanns biljetter. På kvällen satt vi på läktaren förflyttade till Egypten. Grandiost.

I går gick jag i regn och blåst till Stockholmsoperan för att än en gång hälsa på den etiopiska prinsessan Aida.

Inte lika maffigt som på Met, inga levande djur på scenen och ingen förflyttning till Egypten men lika fullt storslaget. Tänk att det finns folk som är födda med stämband som kan åstadkomma så mycket sång.

Det är tveksamt om Stockholms Aida verkligen befann sig i Egypten och det framgick inte heller om hon lever idag, levde för femtio år sedan eller under förkristen tid.

De yttre ramarna var mycket olika i de två föreställningar och frågan är om det inte var till "Aidas" fördel att handlingens placering i tid och rum var så vag som den var i Stockholm.

Aida var årets första gemensamma operabesöket med mina kamrater på Birkagården.

Den röda adressboken

Två gånger i veckan går jag till vår brygga och väntar på pendelbåten som ska ta mig mot Birkagården. 

När båten dyker upp ur dimman går jag ombord, sätter mig ned, stoppar lurarna i öronen, börjar lyssna på en bok - just nu "Den röda adressboken" - och förflyttas till Paris (Sofia Lundberg).

Liten flicka utan pappa måste ta jobb hos fin dam när hon är 13 år. Flyttar med sin "madame" till Paris. Hårt liv följer bl.a. med mannekängjobb.

Gammal dam sitter vid köksbordet och tittar i sin adessbok. Den adressbok hon fick av pappan i födelsedagspresent strax innan han förolyckades. Hon sitter och bläddrar i den röda adressboken och tänker på de personer vars namn följs av ordet "död". Hon drömmer sig tillbaka.

Handlingen hoppar mellan den gamla damens ensamma liv i Stockholm och hennes unga liv i framför allt Paris men senare också USA.

"Den röda adressboken" liknar inledningsvis "Alberte och friheten" - två unga kvinnor som lever i Paris - men ju mer jag läser ju mer olika blir böckerna.

Jag skulle kanske ha tyckt mer om "Den röda adressboken" om jag inte hade läst den parallellt med "Alberte och friheten". Nu blev den en mycket blek bok, även om jag tycker upplägget att låta handlingen utgå från namnen i en adressboken är bra.

Mitt slutomdöme blir hårt; trög, enformig, trivial med oändligt många upprepningar. Jolmig. Ett pekoral utan trovärdig handling. En bok jag inte vare sig kan rekommendera eller skulle kunna tänka mig att läsa om.

Utveckling

I bland, några gånger om året, går jag in en trappuppgång i Gröndal och varje gång tycker jag trapphuset är lika fint.

Jag tror att det är den fina uppgången som får mig att gå in i huset utan ångest. En våning upp residerar nämligen den som får mig att oroas - min tandläkare.

Höstens tandläkarbesök var mer oroligt än det vanligtvis brukar vara - hade bitit sönder en hel tand, en tand som redan dessförinnan var i dåligt skick. Jag visste redan innan tandläkaren tittat in i munnen vad som väntade - en krona.

Krona innebär att man måste göra en avgjutning av tanden. Det har jag gjort några gånger och vet hur obehagligt det är. Inget jag trodde jag skulle klara av.

Men tekniken går framåt - bra när det gäller tandläkeri. Jag tror min tandläkare ligger i framkant när det gäller nyheter. "Vi gör inte längre avgjutningar utan tar tredimensionella bilder. Sen skickar vi bilderna till tandteknikerna och så kan du komma tillbaka om två veckor och få en ny fin tandkrona" sa hon och fick mig att dra en suck av lättnad.

Här hade det varit läge för "Varning för obehagliga bilder" om jag inte utelämnat de värsta.

Stoner

William Stoner växte upp på landbygden i Wisconsin på 1920-talet, på den tiden man "ärvde" sina jobb. Det var därför bestämt att Stoner skulle överta och fortsätta driva föräldrarnas lantbruk.

Det visar sig dock att Stoner hade "läshuvud" och får, trots de knappa förutsättningar familjen lever under, möjlighet att studera vid universitetet i Columbia. Han börjar läsa jordbrukskunskap men när han "hittar" engelsk litteraturhistoria överger han jordbruksstudierna. Han älskar sitt ämne. Studerar seriöst och börjar sen jobba som lärare vid universitetet - ett jobb han har hela livet.

På Stoners tid var det bara eliten som fick "ligga" vid universit. Både lärare och elever var otroligt engagerade i sina ämnen. Man imponeras. Stor skillnad mot hur jag uppfattar dagens lärare och elever.

Boken Stoner, författad av John Edward Williams redan 1965, är en bok om moral. Stoner är en man med principer. Anser han att en elev inte klarat studierna kan han inte godkänna honom - trots allt vad det kommer att innebära för honom själv. Tankeväckande - idag när alla verkar så egennyttiga.

Stoners liv blir inte lyckligt men han får ändå uppleva lycka och kärlek. Trots alla de "motgångar" Stoner har i livet, förlikar han sig med hur det blev. Han skyller aldrig ifrån sig utan inser att livet blev som det blev på grund av honom själv, sina egna tillkortakommanden. Han tar inte tag i det som är fel. Ändrar inte det han kan ändra, låter bara allt flyta på.

Jag råkade en gång kalla Stoner för Loser och det var nog inte bara en "lapsus linguae" (tungans slintning) utan visar hur jag uppfattade honom -  en förlorare men en förlorare värd att beundra.

Boken Stoner är gripande och mycket läsvärd med ett fint nyansrikt språk. Det är en bok om moral men också om en man som inte tar ansvar för sitt eget liv, som inte ändrar det han kan ändra. En bok  både om kärlek och avsaknad av kärlek.