Förändring över tid

Allt förändras men ofta går det långsamt - man märker det knappt. Men förändring på förändring gör efter ett tag stor skillnad. Här om veckan när vi hälsade på våra bridgevänner på Kållands halvö pratade vi om detta.

Jag tycker alltid jag har haft det bra, tycker aldrig jag har saknat något - ändå hade vi så oändligt mycket mindre av allt på 50-talet. Trots att "allt" var bra då också, tror jag det skulle vara svårt för dagens människa att backa till den standard som då rådde. Till och med jag som upplevt 50-talet skulle nog ha vissa svårigheter - man tar allt man har "för givet".

Så står jag i sommarstugan och stryker nytvättade underlakan och ser hur min mamma bytt ut den del av ett lakan som blivit utsliten och ersatt den med tyg från ett annat lakan. 

Minns hur jag hur under hela min barndom gick sova på lakan med en hård söm i mitten. När ett lakan var utslitet klippte min mamma isär det på mitten och sydde ihop yttersidorna. På så vis gav man lakanet dubbelt så lång livslängd.

Dags för återvinning efter ca 80 år?

Tror ingen idag skulle komma på tanken att lägga ned så mycket jobb på ett gammalt lakan. När ett lakan är utslitet övergår det till "trasstadiet" eller så kastas det. Så, trots att vi svärmar så mycker för återvinning, är det långt borta att förlänga ett lakans livslängd - men man vet ju aldrig vart våra små steg på "recycling-banan" kan ha lett oss om 50 år.

I avvaktan på det, besökte jag det stora varuhuset och köpt nya underlakan och nya örngott så att mina besökare kan sova skarvlöst.

Stängt

Som gammal göteborgare tycker jag alltid det är roligt att åka till stan men det är inte alla år vi hinner ta en tur dit. I år, när det inte finns någon makrill i Gullmarn, är läget annorlunda. Ingen makrill - ingen båt - mer tid.

I söndags, när det blåste småspik, satte vi därför kurs mot Eriksberg - den nya stadsdel som vuxit upp i det gamla varvsområdet på Hisingen. Där har man byggt en riktig skyskrapa, 246 meter hög, som jag var väldigt sugen på att åka upp i. Översta våningen är "besöksvåning".

Vi promenerade, i full storm, utefter Eriksbergkajen, tittade på ostindiefararen Göteborg, på konsten de smyckat kajen med och på alla människor. När vi hittade ett läigt kafé slog vi oss ned.

Vindarnas tempel

Pål Svensson

Sen var det dags för utsiktstornet - det som i folkmun kallas Gylfen. Officiellt är huset döpt till Karlatornet men borde hetat "Kålletornet" eller möjligen "Kals torn" - tycker jag. Det var inte utan att det pirrade i magen. Skulle vi verkligen våga oss upp till våning 74 när det var full storm. Det skulle säkert vara svajigt där uppe. Det fick vi dock aldrig veta för översta våningen var stängd, skulle inte öppna förrän till nyår.

"Då åker vi till den nya skyskrapan på Järntorget" sa jag.

Fick en liten sightseeing genom stan innan vi kom fram ett kaosartat Järntorg (blir väl bra så småningom när de byggt färdigt). Så var det dags för "Draken" på Järntorget. Högt det också men inte lika högt (100 m), men tyvärr lika stängt.

Lotte Laserstein mm

"I jämförelse med Berlin, under Weimarrepubliken, kan Sverige inte erbjuda stort mer än kulturell tristess" - säger Lotte Laserstein om livet som konstnär i Sverige.

Jag hade tänkt lyssna på Fredrik Sjöbergs bok om Bruno Liljefors (medan vi åkte till stugan) men boken fanns inte inläst så jag valde istället den som hade "Kväll över Postdam" på försättssidan - "Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent"

Fredrik Sjöberg vill bli fri men vill också stiga åt sidan. Han vill släppa taget och en gång för alla ge upp. Han vill genom andras misslyckanden se sitt eget, gömma ansiktet i händerna och fly. Men helst av allt vill han bli respekterad, berömd och älskad. De två "misslyckade" konstnärer han skriver om är Olof Ågren och Lotte Laserstein.

Olof Ågren är en man, "en bohemiskt utflippad man av jämtländsk lantrast", ett original som spårat ur och döpt sina höns efter en poet från Tangdynastins dagar. Fredrik Sjöberg berättar om Ågrens mycket speciella liv - hans uppgång och förfall. Ågren var inte fattig - han var pank och levde periodvis helt utan kontanter. Men under några år efter 1919 skapar han den konst han blivit ihågkommen för. Det är ett märkligt människoöde och ett besynnerligt konsnärsliv som skildras. När Olof Ågren är på toppen av sin karriär slutar han måla och blir bonde i Småland, en solitär. En småländsk tragedi men Fredrik Sjöberg tycker trots allt inte det är rättvist att Olof Ågren blivit bortglömd.

Betydligt intressenter än Olof Ågren (som jag aldrig hört talas om tidigare) tyckte jag det var att lyssna på de partier som handlar om Lotte Laserstein.

Det var inte lätt att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan. På fruntimrens utställning på Liljevalchs 1921 fick de följande omdömen av Albert Engström: "Det är en skam för hela kvinnokönet att ställa ut sådan vidrig talanglöshet. Smutsigt till färg, ointelligent, pretentiöst, härmigt, idioti...osv ... Gå ut och älska små gryn det passar er bättre". På utställningen deltog bland andra Siri Derket och Sigrid Hjertén.

Lotte Lasetstein kommer från Ostpreussein. Där utbildade hon sig på konstskola i fem år. Hon blev sin lärares mönsterelev och fick en bra start som fri konstnär. Runt 1930 deltog hon i flera utställningar, hade även separatutställningar. Hon målade fantastiskt men kunde som judinna inte bo kvar i Tyskland. 1937 kom hon till Sverige. Med sig hade hon sin konstsamling. Tack vare ett skenäktenskap blev hon svensk medborgare och kom att stanna kvar i Sverige resten av livet.

Efter kriget etablerade hon sig som porträttmålare. Sen gick det snabbt utför med hennes målande. Det blir en konstnärlig kräftgång. Lotte var själv mycket medveten om detta men vad gör man inte för brödfödan.

Av en ren tillfällighet fick Lotte L, när hon närmade sig 60, kontakter i Kalmar. Efter ett tag flyttade hon dit och blev en celebriteter i stan men där härskade amatörismen. Klimatet var hårt, kritiken saknade udd. Hon blev en kopia av de förväntningar man hade på henne. Sakta glömdes hon bort, försvann ur konsthistorien.

Men sommaren 1986, när Lotte L var 87 år,  kom en kvinna på besök. Hon kom från ett galleri i London och sökte information om Lotte Ls läromästare. När galleristen besökte Lotte L och fick se hennes tavlor från tiden i Berlin var saken avgjord - utställningen om hennes lärare fick vänta. En bortglömd konstskatt var upptäckt.  

2005 ordnade man en dubbelutställning för Lotte L i London. Senare hade man en retrospektiv utställning i Stockholm och 2024 hade man en stor utställning på Moderna museet, som jag besökte två gånger och verkligen gillade.

"Ge upp idag - i morgon kan det vara för sent" är en mycket speciell bok. Den skildrar två konstnärsliv som inte har annat gemensamt än tiden de levde i men den var fängslande. Rubriken är svår att förstå - menar Fredrik Sjöberg att Lotte Laserstein skulle slutat måla när hon kom till Sverige - när hon var som bäst?

Sveriges vackraste?

Vi hade två fina dagar framför oss - två dagar utan vare sig regn eller blåst. Då passade vi på att hälsa på våra bridgevänner i deras "sommarstuga" vid Vänerns strand - två timmars bliresa från vår stuga.

De hade planerat att vi skulle göra en tur på det som räknas som Sveriges vackraste järnvägssträcka. "Järnvägssträckan Lidköping-Mariestad över Kinnekulle är Sveriges vackraste järnväg. Det slår SJ fast efter en webbomröstning.

Klockan halv fyra stod vi framför det gamla sockerbruket i Lidköping och väntade. Tre av oss stod där, den fjärde personen tog bilen för att möta upp rälsbussen i Hällekis.

Förvånar mig att man kan kalla denna sträcka för Sveriges vackraste - utsikten var begränsad till träden som växte runt spåret. Om man på något ställe kunde skymta Vänerns blå vatten missade jag det. En av de vackraste tågresor jag gjort var mellan Kiruna och Narvik men den sträckan kom bara på andra plats - enl SJ. Undrar om de som röstade verkligen hade åkt båda sträckorna. Nu kan jag, i alla fall, skryta med att ha "gjort" Sveriges två finaste tågresor.

Kinnekulle är ett 300 meter högt platåberg, uppbyggt av sedimentära bergarter, avlagrade mellan kambrium och silur. Den kalksten man bröt i Kinnekulle användes för att bl.a. tillverka cement och en stor industri växte fram i Hällekis. Tillverkningen fortsatte fram till 1979.

Vi klev av rälsbussen (oelektrifierad järnväg) i Hällekis och tittade runt bland alla små affärer och museer i den gamla bruksorten. 

I de fina husen, där man nu säljer konsthantverk, bodde det en gång i tiden åtta familjer i var sitt rum och kök. Vi  stötte på Erik Johansson, en känd fotograf från trakten som haft utställningar på Fotografiska.

När vi tittat klart i alla bodar och museer fortsatte vi vår utfärd med bil och tittade först på själva Kinnekulle ...

... innan vi åkte vidare till Munkängarna där ramslöken växer vild.

Kvällen ägnade vi naturligtvis åt spel men innan vi åkte hem besökte vi det lilla fiskeläget Spiken och åt lunch på friterad gös från Vänern.

Höjdpunkt

Är Midsommarafton sommarens höjdpunkt? Nej, jag skulle snarare säga - sommarens inledning.

Förmiddagen ägnas åt matlagning, sen kommer våra "gäster" - barnbarn med föräldrar. Klockan tre är det dans på Bolins äng. Då barnbarnet vägrar följa med går maken och jag dit själva (försedda med fällstolar) och pratar med grannarna.

När vi kommer hem igen är det dags för midsommarmiddag med en massa god mat och dryck. Sen måste även vi leka något! Det hör ju liksom till.

Fastän vi i år hade ovanligt fint väder blir det ändå kallt framåt kvällskvisten och ingen vill stanna kvar utomhus och ingen vill heller, innerst inne, leka.

Jordgubbsfröjd

Vi skapade därför en ny tradition. Satte oss inomhus runt bordet och spelade "Varulvsspelet". Alla blev nöjda. De frusna fick vara inomhus, de som ville leka fick sitt lystmäte och barnbarnet fick göra det han helst ville - spela spel. Tror han tyckte detta var dagens höjdpunkt.

Fråga AI!

1969, när jag och en kurskamrat hade praktiktermin i Halmstad, tog vi ofta tåget till Göteborg på fredagskvällarna. Vid en av dessa resor köpte min kompis en påse Bridgeblandning för att smaska på under färden. Måste säga att jag blev aningen förvånad - skulle hon äta upp en hel påse godis själv! Skulle aldrig ha kommit på tanken att köpa så mycket snask. Min kamrat bjöd frikostigt men efter ett tag var jag tvungen att tacka nej.Trots att påsens innehåll var så gott hade jag inte "mage" att äta fler.

Så var det då - för 50 år sen. Idag händer det, inte alltför sällan, att jag köper en påse godis när jag blir sugen. Brukade oftast välja "Engelsk lakritskonfekt" eller "Bridgeblandning" men så sa "min" doktor "Lakrits är det sämsta du kan äta. Det ger högt blodtryck". Kvar fanns bara Bridgeblandning!

Tyvärr säljs "Bridgeblandning" inte längre i vår Konsumbutik och inte heller på Ica där jag bor men den har funnits i vår närbutik - utom sista gången jag var där.

När jag skulle titta på "Putin filmen" tyckte jag det var dags för en påse. Då fick jag veta att blandningen inte längre ingick i biografens sortiment. Sen fanns de inte heller hos 7-Eleven och inte hos Lidl och inte hos pressbyrån! Konstigt! Vad var nu detta? "Jag ska fråga AI" - sa maken.

Vips fick jag förklaring. Tillverkningen av Bridgeblandning upphörde 2023! Sen talade AI om i vilka affärer den fortfarande finns i lager. Hade tur - än finns den i Konsum nära stugan. Sommaren är räddad men frågan är "Vad ska jag nu köpa när suget sätter in framåt höstkanten?"

Mr Nobody against Putin

"Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare" - säger Putin och sätter igång att indoktrinera ryska skolbarn. Alla Rysslands barn och ungdomar får dagligen marschera och ära flaggan. Läroplanen skrivs om och lärarnas uppgift ändras. Den en gång så beryktade Wagnergruppen reser runt i skolor och lär barn kasta handgranater.

Allt dokumenterar läraren Pavel Talankin i sin videodagbok. Pavel lever och jobbar i den lilla staden Karabash (10 000 inv) i Uralbergen och protesterar på sitt sätt mot Putin. Hans liv i staden blir allt mer riskabelt. Att sätta sig upp mot Putin och hans indoktrineringskampanjer ger fängelse i 25 år.

Stadens stora industri är ett kopparsmältverk. Smältverket skapar extremt stora mängder föroreningar och allvarliga hälsoproblem för invånarna. Men trots det och trots att allt är så bedrövligt och så illa underhållet älskar Pavel och barnen sin stad och sitt Ryssland. 

Till slut inser Pavel dock att han måste lämna landet. Han smugglar ut sina filmer och ser till att vi får ett titthål in i en för oss okänd värld - en värld som Putin förstört för generationer framåt.

Vi var bara två i biogruppen som hade tid att sätta av en försommardag till denna mycket sevärda film. Efter bion delade vi på en bagel och var rörande överens om det mesta. 

När vi lämnade "bagelriet" hade det börja regna och jag bestämde mig för att ta bussen som gick precis utanför dörren. Bussen skulle komma 22 minuter över och det gjorde den men på "fel" sida gatan. 

Så länge jag har bott i Stockholm har jag tyckt att det är svårt att veta på vilken sida av gatan jag ska stå för att bussen ska ta mig dit jag vill. Här finns förbättrinspotensial för SL. Man kan t.ex. sätta upp kartor vid varje hållplats som visar vilken rutt bussen har. Alla som åker buss är ju , trots allt, inte Stockholmare.