Spring i benen

Vi har haft besök av tre små pojkar i flera veckor och jag är så förbluffad över deras energi.

Minsteman på två år var helt outtröttlig. Han ville hela tiden ut och iväg - ner till bilvägen såväl i regn som i sol. Även om det är en mycket liten väg så kan man inte släppa en tvååring dit. Staketet, som vi satt upp som skydd, blev snabbt nedrivet - inget fick hindra hans framfart.

Ganska snabbt lärde han sig att ordet "sandlåda" var nyckeln till frihet. Men sandlådan var bara ett svepskäl. Det var hela tiden ut och bort som gällde. Hans mamma måste fått en konditionsboost denna sommar så som hon fått springa.

Allt har flugut i luften - mat, leksaker, och stenar. Ja, allt som kommit i hans väg har slängts hit eller dit - en gång till och med på glasbordet (som vi flyttade till lillstugan när det blivit lagat). "Inte kasta!" har blivit ett mantra som jag upprepat gång, på gång, på gång.

Men det är inte bara en tvåårings energi som imponerar. Att ta del av hur lätt barn kan lära sig ett språk är än mer fängslande. Ur en liten, liten mun kommer det hela långa meningar. Nya ord fastnar direkt och råkar man skratta åt det han sagt blev det ännu roligare att upprepa just detta.

I en av böckerna vi läste var det någon som sa "Hällvätte". Direkt hade vi en liten gosse som gick omkring och svor så fort han inte fick som han ville.

Två år är en charmig ålder - men intensiv. Snart är han tre men då har vi glömt hur livat det var ett år tidigare.

Besviken

När jag hade bakat mina Coronawienerbröd, åt maken och jag två var. De var goda och de var frasiga - precis som wienerbröd ska vara. Tror aldrig jag smakat godare.

Dessa delikatesser måste sparas och bara avnjutas i fint sällskap - tänkte jag. Inget hemmafika på dom inte!

Jag bestämde mig därför för att frysa in samtliga som var kvar. Började med att frysa dem styckvis. Sen la jag dom i plastpåsar om fyra och fyra, gjorde påsarna "luftfria" och stoppade tillbaka alla i frysen.

Trots att jag haft finbesök av barn och barnbarn i flera veckor har ingen fått så mycket som en smakbit.

Men idag, när vi skulle bort på 12-kaffe (= 11-kaffe när det råder sommartid), skulle jag lyxa till det. Tog i god tid fram en påse ur frysen. Tyvärr hade wienerbröden inte hunnit tina innan kaffet hälldes i kopparna så en microomgång blev av nöden.

Jag vet inte om det berodde på micron eller infrysningen men direkt när jag tog den första tuggan kände jag det. All frasighet var som bortblåst! Vilken besvikelse!

När jag kom hem och berättade hur misslyckat allt blivit sa alla att felet var att jag värmt dem i micron. "Wienerbröd ska tinas och värmas i vanlig ugn - det vet du väl!"

Samma kväll bestämde jag mig för att testa ugnsteorin. Jag skulle bjuda "hemmafolket" på ett smakprov. Satte ugnen på 100° och stoppade in fyra wienerbröd för upptining - ett halvt till oss var.

Succé - jag kunde återigen bjuda på goda och frasiga wienerbröd.

Chassider

För många år sen läste jag Nina Solomins reportagegebok "Ok, amen". Gillade den verkligen. Boken handlar om chassider i Williamsburg. När vi var i New York 2015 och bodde i Brooklyn var det därför givet att vi skulle åka till Williamsburg och känna in den atmosfär Nina S beskrivit så fint.

Jag har nyligen sett hela tre filmer om ultraortodoxa judar och borde fått nog av denna extrema religion, men inte har jag det inte. När Nina Solomins bok kom ut i nyutgåva och blivit inläst av författaren själv var det ingen tvekan om vad jag skulle ägna några timmar åt, denna regniga sommar. Börjar smått tro att reportageböcker är min favoritgenre.

Nina S bodde i Williamsburg under ett år och lyckades under detta år få flera vänner bland de ultraortotodoxa judarna - att hon själv är judinna underlättade säkert hennes närmanden. Chassiderna lever i sin egen värld. En värld omgiven av höga osynliga murar. En värld som det är mycket svår att tränga in i. Fantastiskt att hon lyckades "komma innanför murarna". Hon får flera vänner, får följa med på bröllop och fester. Hon blir till och med hembjuden till folk. Det är detta år hon skrivit om i boken "Ok, amen".

Bokens styrka ligger i att den är så personlig. Hon berättar om sina vänner och hon gör det fint och fördomsfritt.

En mycket intressant bok. Nina S gör dessa, i mitt tycke, "konstiga" människor mänskliga. Vi får inblick i en främmande värld. Böcker som den här tror jag hjälper till att "riva murar" (men jag vet inte, kan ju också ha motsatt effekt). Det är bara att hoppas att de ger ökad förståelse för människor som ser annorlunda ut och har andra värderingar.

Hokus pokus filiokus

När glasbordet kraschade började jakten efter ett substitut.

Vi startade med att leta på nätloppisar men trots att jag lärt mig använda DM (direktmeddelande) fick vi inte napp.

När vi åkte till Lysekil för att handla och göra oss av med skräp råkade vi, helt oförhappandes, stöta på ett s.k. popuploppis. I gamla Konsum, granne med återvinningen, hade man för en dag anordnat en storloppis. Stor lokal, lite folk, alltså helt Coronasäkert. Jag gick in. Hittade vad jag sökte - ett rottingbord med glasskiva. När jag rådfrågade maken fick jag dock ett blankt "Nej". "Vi ska ha ett runt bord inte ett avlångt" blev utlåtandet.

Medan vi var i Lysekil hade "ungdomarna" tagit bort glasbordet i stugan. I stället hade de satt fram ett gammalt sidobord. De tyckte det var för riskabelt att ha ett bord med spräckt glasskiva stående framme när huset var fullt med livliga ungar - sa dom. Ersättningsbordet var avlångt och plötsligt var det någon som insåg att man visst kunde ha ett bord som inte var runt. Men då var det så dags. Loppisbordet var redan sålt.

Svärdottern och jag gjorde ytterligare ett försök. Tog bilen och åkte på en fysisk loppisrunda men är det Coronatider så är det - inte ett enda loppis var öppet.

Efter några dar dök rottingbordet upp igen. Den trasiga skivan var nu täckt av en duk. Blev aningen förvånad; "Var det inte längre farligt med en spräckt glasskiva bland barnen?"

Dottern tog då en pinne i handen och vispade med den över bordet och sa: "Hokus pokus filiokus", ryckte undan duken och upp dök det gamla trasiga rottingbordet - helt och oförstört.

Medan vi var i Lysekil hade hon åkt iväg till en glasmästare och ordnat med en ersättningsskiva. Nu var bordet som nytt. Jag hade inte anat något och har sällan känt mig så totalöverraskad. Bra jobbat!

Hallontårta

Regn var eviga dag. Till slut insåg vi att vi var tvugna att hitta på något. Det gick inte att sitta inne längre. Vi måste ut!

Svampar gilla regn. Då brukar de sticka upp sina hattar ur marken. Alltså klädde vi oss i regnmundering och gav oss ut på svampjakt. 

Det var så mysigt och härligt att gå i den fina skogen med ögon inställda på gult. Efter en stund hittade vi verkligen några små kantareller - med betoning på små - och trodde att kvällsmackan i princip var fixad.

Härligt att vara ute och gå i lugnt strilande regn. Lär också vara bra för hyn. Men efter det första fyndet var det slut på svamparna.

Då dök nästa "guldgruva" upp - ett stort hallonsnår. Sååå mycket hallon. Vi plockade och plockade. Sen gick vi hem och bakade hallontårta.

Tre på raken

Fick tips om att Maria Adolfssons deckare skulle vara bra. Jag gav mig därför i kast med de tre hon hittills skrivit. Passade bra när man befinner sig på minimalt utrymma och regnmolnen fastnat över just den lilla stugan vi sitter i.

Tog böckerna i tur och ordning; först "Felsteg", sen "Stormvarning" och sist "Mellan djävulen och havet". Jag blev inte lika förtjust som tipsaren men tyckte ändå de var hyfsat bra.

I (på) den fiktiva önationen Doggerland, som ligger mellan England och Danmark (ungefär vid Doggers bankar), jobbar polisen Karen Eiken Hornby med att lösa det ena mordet efter det andra. Hon är duktig och kreativ men omges av "knäppisar" - dryg, överlägsen chef och enfaldiga kollegor. Tur att hon har en vapenbroder som stöttar henne.

Det är roligt med böcker där handlingen utspelar sig på udda avgränsade platser. Man blir sugen på att åka dit men den här gången (som de flesta andra) får det bli en resa i fantasin. Öarna är bra beskrivna - man känner hur kargt, blåsigt och utsatt livet är men jag får ingen uppfattning om hur många som bor där. Platsen känns ödslig men verkar ändå relativt tättbefolkad.

Morden känns hyfsat realistiska men däremot tycker jag Karens liv och hur hon behandlas och blir bemött är lite väl i överkant. Hur kan man behandla sina kollegor på detta sätt och kan verkligen alla chefer vara veritabla svin? Jag tycker dessutom att människorna framställs så "fyrkantiga". Det blir för mycket av allt - speciellt när man kör tre böcker på raken.

Om böckerna har något mer syfte än att roa för stunden måste det vara som inlägg i organisationsdebatten - att se till att varje organisation har bra chefer, att man lyssnar på sina medarbetare och visar förtroende. Men det är ju inget som jag behöver ägna mig åt eller ens bry mig om längre.

Blev många timmars trevlig läsning i gäststugan medan regnet öste ned utanför fönstren. I går, när det var uppehåll en stund, gjorde jag dock avbrott i min mördarjakt. Då passade vi på att åka vi till Fiskebäckskil och spela minigolf - ett välkommet avbrott.

Coronasäkert

Jaume Plensa

Om man befinner sig i en sommarstuga ute i ingenstans och får finbesök (som testats positivt för antikroppar) från Stockholm, samtidigt som man ska hålla armlängds avstånd till sina medmänniskor, finns det inte mycket att erbjuda i kulturväg. Är man i vår stuga i Bohuslän kan man dock bege sig till skulpturparken Pilane på Tjörn. 

Vi var fem vuxna och tre barn som var "sugna" på lite kultur men vi var inte ensamma om detta sug. Samma dag som vi åkte till Tjörn hade hälften av Bohusläns turister gjort samma sak. Men trots att där var fler besökare än någonsin, kändes det ändå Coronasäkert.

Ingela Palmertz

Pilane ligger mitt på Tjörn, långt från det mesta men har trots det blivit berömt (i alla fall i södra Bohuslän) och har varje år ca 200 000 besökare. De första gångerna vi var där visade man skulpturer mitt ute i grönskan. Det gör man fortfarande men undan för undan har området blivit allt mer anpassat och tillrättalagt för oss besökare.

Eldsjälen, som driver Pilane, måste ha goda kontakter inom konstvärlden för det är mycket hög klass på det mesta, för att inte säga allt, som visas.  Eller vad sägs om....

Charlotte Gyllenhammar 

Tony Cragg

Ida Koitila

...och många fler.

Tyvärr erbjöds inget kaffe på Pilane utan vi fick åka till Sundby säteri för att kunna stärka oss lekamligt.

Även Sundby var Coronaanpassat. Vi fick beställa vårt fika utomhus och sen slå oss ned vid något av de glest utplacerade borden och vänta på att bli serverade. Vi väntade och vi vänta.

När vi väntat både länge och väl gick brandlarmet. Efter en stund kom två brandbilar farande för att rädda vad som räddas kunde. Det visade sig dock vara en helt onödig utryckning - det var bara såsen som bränt vid. Vi satt kvar och väntade på vårt efterlängtade kaffe. Två gånger gick vi in och frågade om de glömt bort oss. Sen fortsatte vi att vänta. Men den som väntar på något gott....