fredag 16 februari 2018

Nya perspektiv

Jag hade tänkt börja dagen med att gå (=ta bussen) till gymmet men först måste jag få en kopp te. Sen måste jag ägna lite tid åt min telefon och så måste jag Wordfueda en stund. Så har jag min nya bokcirkelbok (Alice Munros "Kärlek, vänner och hat") som kräver uppmärksamhet. Det första ger det andra och strax är det tid att göra sig iordning för eftermiddagens aktivitet - föreläsning på Birkagården.

Vi (både maken och jag) har anmält oss till en föreläsningsserie (6 ggr) på temat "Media och demokrati". Vi har varit där en gång och tyckte båda att det var intressant. Vi fick bl.a. reda på att man kan vara fem användare på samma Netflix abonnemang. Utmärkt.

Elisabeth och Margret
Direkt kontaktade jag dottern och kunde logga in på hennes och så blev vi fast framför Tv:n  (ändå mer än tidigare). Det är serien The Crown som vi förhäxats av.  Jag gillar serier som har viss verklighetsanknytning, som innehåller händelser man minns men var för ung för att förstå och som inte innehåller för mycket fysiskt våld. De historiska händelser får nytt liv. Man ser dem ur ett vuxet perspektiv.


Serien handlar om det engelska kungahuset. En person som i seriens början ständigt återkommer är Winston Churchill. När han talar om en viss person (jag minns inte vem) lägger han alltid till "Det var han som gav bort Indien" - visar vilken syn man hade på folk för bara 70 år sedan. Vi började se serien från början och är fortfarande kvar i första säsongen - det ska bli sex. Vi har, med andra ord, mycket roligt framför oss.

Margret i serien

torsdag 15 februari 2018

Patrioterna

Det enda positiva med att vara förkyld är att jag får tid att ligga i soffan och läsa och lyssna. När jag var klar med några seriösa böcker, valde jag, som jag alltid gör, något lättuggat och blev, som jag ofta blir, besviken.


Jag valde "Patrioterna", Pascal Engmans debutroman. Boken har fått fina omdömen men det var ingen bok i min stil - rå, grym och obehaglig. Full med floskler. Öga för öga, tand för tand är det som gäller. Det är en matchobok där starka kraftfulla män "vet  bäst", och beskyddar vackra men intelligenta kvinnor.

Handlingen utspelar sig huvudsakligen i Sverige ett land med stor invandring, ett land som håller på att tas över av muslimer.

En arbetslös ung man ur överklassen som lever på pappas pengar har fått nog av alla invandrare och alla gullande journalister. Han och hans kamrater ska vända opinionen. Allt är så otroligt överdrivet. Vad gör poliserna när en seriemördare är i farten? I den här boken löser de i alla fall inga mord utan det är den ensamme starke mannen vi måste förlita oss på.

Vad är det författaren vill säga? Vill han visa att vårt samhälle är inne på en farlig väg där polisen är frånvarande? Vill han visa att allt inte är som det synes vara - att det inte alltid är muslimer som är skyldiga? Är det en samhällskritisk bok eller är det rent underhållningsvåld?

Nej, det här är verkligen ingen bok i min stil. Ett grovt, fult språk med upprepningar och könsord. Den är inte ens spännande, snarare förutsägbar. Jag lyssnade på boken och, som alltid när det är Stefan Sauk som läser, gillade jag inte uppläsningen.

Efter att ha läst två finstämda böcker med vackert språk, "Mot fyren" och "Ett eget rum", blev det här bara för mycket av allt.

måndag 5 februari 2018

Den stora utställningen

Först fick jag syn på en fin, dyr bok om svenskt jugend - såg väldigt trevlig ut. En typisk blädderbok. En bok man tittar igenom och sen inte öppnar på flera år. Jag beställde Swedish Grace på bibblan. Den innehöll "omkring 650 bilder som visar arkitektur och utsmyckningar; möbler, inredningar och utställningar mm - allt präglat av Swedish Grace". Det intressantaste i boken var bilderna från Göteborg och Göteborgsutställningen.


Sen fick jag syn på en roman som "handlade" om Göteborgsutställningen - passade väldigt bra att läsa efter "Swedish Grace". Även den "föll på läppen".

Marie Hermanssons bok "Den stora utställningen" är en slags deckare där handlingen kretsade kring Albert Einsteins besök i Göteborg. Boken kändes lite gammeldags naiv men trevlig och underhållande. Någon riktig deckare var det inte.


Det roligaste var beskrivningen av Göteborg och världen 1923. Jag googlade på flera av de personer som fanns med i handlingen - alla verkar ha funnits "i verkligen". Allt kretsar kring Albert Einstein och hans besök på Jubileumsutställningen. Två dagar försenad anländer han, efter en dramatisk resa, till Göteborg och kan hålla sitt Nobelföredrag. En annan "kändis" är Gustav Ekman (han som har gett namn åt Ekmanska sjukhuset) men där fanns många fler "kändisar".  I en roman som utspelar sig 1923 får man också en känsla för hur nazismen och förföljelsen av judar blir allt vanligare.


Ellen, en av huvudpersonerna, vill bli journalist och får under utställningen jobba på "Lejonet och Kronan - utställningens egen tidning". Hon tillhör gruppen "den nya kvinnan" - självständig och självförsörjande. För Ellens del  skulle det varit bra om #metoo-rörelsen hade funnits redan på 20-talet.


När Albert har hållit sitt nobelföredrag och blivit lovad prispengarna åker han, Gustav Ekman och några andra gubbs till Ekmans sommarställe "Råda säteri" för att äta lunch. Där får Albert skriva sitt namn i "gästboken" - d.v.s. rista in sitt namn på ett av fönstren. Det får alla prominenta gäster på Råda säteri göra.

Råda säteri har varit restaurang sen mitten av 70-talet. Vi bodde under flera år "granne" med säterit men trots det kom vi aldrig dit vare sig på lunch eller middag (hade väl inte råd). Men nu är det hög tid. Till sommaren måste vi försöka och jag hoppas att även vi får skriva våra namn i "gästboken". Nej, det får vi naturligtvis inte - vi får vara glada om vi får titta på Albert Einsteins.

söndag 4 februari 2018

Bakluckeloppis

Alla verkar göra fynd på loppis - utom jag.

Jag har varit på "tusentals" loppisar och jag tycker det är mest skräp som gamla kläder och skor att välja bland. Inget jag är det minsta intresserad av. Jag vill ju ha nya kläder - inte gamla slitna paltor. Det här jag tillräckligt av.

Nu i helgen hade man stängt ett helt garageplan i "vår" galleria och upplåtit det till bilar med öppna bagageluckor. 


Eftersom vi inte hade något inplanerat bestämde vi oss för att promenera dit. Det var precis som jag förväntat mig - bara skräp att välja bland. 


Men precis när vi var färdiga att lämna garaget hittade jag vad jag sökte - "Gröna Anna" assietter. Inte mindre än sex assietter med samma mönster som vi har på våra kökstallrikar. Skulle passa precis hemma i vårt kök. Efter lite schackrande om priset kunde vi nöjda lämna loppisen - för en gångs skull.

På hemvägen kom jag ihåg att jag faktiskt haft tur en gång förut. När jag behövde komplettera våra vinglas till sommarstugan hittade jag en massa glas till fyndpris.


Det kanske är dags att revidera uppfattningen om bageluckeloppisar.

fredag 2 februari 2018

Snökaos

Medan det är snökaos med inställda tåg och skolor i Sundsvall (min gamla hemstad) hade vi en känsla av annalkande vår. Vi passade på att ta färjan till Djurgården för att titta på Liljevalchs vårsalong.

Trevlig utställning med stor variation - både högt och lågt.

Ann Fristedt; Geten är fri!
Mikael Wahrby
Stefan Bännedal


Olof Astrup Hällqvist

Det var inte bara på Liljevalchs vi fick se konst. På vägen dit kunde vi på avstånd, genom färjans fönster, se Os Gemos gigantiska väggmålning uppe på Söder - den vi tittade på i våras  medan den färdigställdes.

lördag 27 januari 2018

G

Maken har ofta synpunker på mitt bloggande. Än tycker han jag ska skriva om det ena än om det andra. Han har också många åsikter om min förmåga att anväda mig av jordens dragningskraft - g och tycker jag bör göra ett inlägg om denna min övertro på just -g.


När man har haft blommor stående i glasvas några dar (och inte bytt vatten) blir glaset grumligt. Kan vara svårt att få rent. Då tar jag till min mammas husmorsknep. Fyller vasen med tidningar och varmt vatten. Låter stå ett tag. Sen är det bara att plocka ut tidningarna och vasen är som ny.

Mammas 50-års present
Problemet är att tidningarna kan sitta väldigt hårt fast. Det är då jag tar hjälp av g och ställer vasen upp och ned. Om g gör sitt jobb ramlar tidningarna ut (efter någon dag) och skulle g missköta sig kan jag ju alltid plocka fram en stekpincett.


På ett litet kick är allt ordnat.

torsdag 25 januari 2018

Virginia Woolf

Det händer titt som oftast att saker sammanfaller - bildar teman. Härom dagen sammanföll "Virginia Woolf".

Medan jag höll på att läsa januaris bokcirkelbok "Mot Fyren" - en bok som måste läsas i små portioner men ändå sammanhängande - så kom författaren Virginia Woolf på bred front.


Först en artikel i DN om Bloomburygruppen, som Virginia W tillhörde. En fascinerande samling kulturella profiler verksamma i England mellan 1905 och 1939.


Sen läste jag att det ska öppna en utställning kallad "Blomsbury spirit" på konsthallen Artipelag.

När jag var klar med artikeln lyssnade jag på favoritpodden "Stil" där Sara Danius intervjuades. Gång på gång återkom hon till - just det - Virginia Woolf.

Hon var särskilt förtjust i hennes bok "Ett eget rum". För att kunna bilda mig en egen uppfattning om essän lyssnade jag igenom den feministiska berättelsen och sammanfattar den med orden: 500 pund om året (1929) och ett eget rum försett med lås är nödvändigt om du vill bli författare.


Det är väl i princip samma tanke som unga mammor har idag när det vi ha "Egentid". (Sånt behov hade inte jag när jag var ung mamma men så blev jag inte heller något).

Slutligen fick jag tips om att Liv och Horace (TV-program) gjort en resa till St Ives och huset Viginia bodde i varje sommar tills hon var 17 år. I programmet diskuterade de Virginia liv och hennes bok "Mot fyren" - intressant att se programmet efter vår egen diskussion här om dagen.