torsdag 20 september 2018

Performation

Francis Uppritchard

I går gjorde vi Birkagårdselever terminens första studiebesök. Vi tittade på utställningen "Nymaterialism" på Bonniers konsthall.


Under besöket fick jag lära mig ett nytt ord - performation. Två personer, troligen två keramiker, stod bakom en disk och jobbade med lera - en bearbetade leran den andre drejade. Sina verk förvarade de på hyllor runt själva "performationsområdet". De jobbade på uppdrag av en (japansk) konstnär och gjorde bl.a. lerplattor. Plattorna ska, när de är klara (förmodligen efter att ha målats och bränts), sättas upp på en vägg på Palais de Tokyo i Paris.



Rolig utställning där man samtidigt fick se både skapandet och resultatet i form av konstverk (även om det inte var samma verk) och så fick jag lära mig ordet performation - hoppas bara jag uppfattade det rätt.

Några axplock från utställningen:

Petrit Halilaj

Andrea Büttner

Britta Marakatt-Labba


Lee Mingwei

Francis Uppritchard

I utställningsbroschyren läste jag: "Hand, öga, hjärna: det är den magiska triangeln".

Ps; En bild på Palais de Tokyo i Paris. Kanske ett framtida studiebesök för att se lerplattor.


måndag 17 september 2018

Spökskrivare

Måste man se bra ut för att bli författare?

Funderade på det när jag läste Kerstin Ekmans bok "Grand final i skojarbranschen" - septembers bokcirkelbok.


Inte får väl Kerstin Ekman hjälp av någon när hon skriver sina böcker? Möjligen kan hon själv ha hjälpt någon eller känna till någon som agerat spökskrivare åt en kändis och inte vill avslöja det rakt av. 

För visst måste det väl finnas anledning till att hon skriver om att en icke iögonfallande person skriver åt en som är vacker och låter den vackra ta åt sig ära och berömmelse. Men förmodligen är boken bara ett inlägg i debatten om yta - alla ska vara vackra, smala och helst också långa (för att inte säga ranka) om de ska kunna bli publicerade.

Det mest naturliga hade varit om både "författare" och spökskrivare haft sina namn på försättsbladet - men då hade det förstås inte blivit någon bok.

Kerstin Ekmans språk är  nyanserat, rikt och roligt. Blev lite förvånad att Kerstin E var rolig - hade inte förväntat mig det (var väldigt länge sen jag läste något av henne). Hon knäpper t.ex. ett känt bokförlag på näsan genom att döpa det  till "Rabben och Schabben". Kerstin Ekman är en ordekvilibrist (för att använda ett svårt ord) och hon excellerar med ovanliga ord. 

Det är många anspelningar hit och dit och man måste vara både beläst och allmänbildad för att hänga med. Känner mig lite osäker på vad jag tycker. Samtidigt som det är roligt med dessa referenser är det också ett sätt att stänga ute läsare. Men jag gillar hennes miljö- och personbeskrivningar - inte minst hennes naturskildringar.

Jag läste "Grand final i skojarbranschen" med stor behållning. När boken avslutas med "autofiktion" blir jag än mer fundersam på vad Kerstin Ekman vill säga.

söndag 16 september 2018

Dalior

"Mer dalior åt folket! Den devisen fick ett gäng entusiaster att på ideell basis skapa en 'pocket park' fylld med färg och form." Så började ett reportage om dalior i favorittidningen Trädgårdsliv.


I går åkte jag och en trädgårdsintresserad vän till Enskede Gård, gick genom en park och kom fram till ett område med kolonilotter. När vi gått igenom området med lotter kom vi rätt på "daliaparken". Lätt att hitta.


Så enkelt och så trevligt och så roligt att kommunen underlättar för personer som vill göra det fint i sin omgivning. 


Några daliaentusiaster har "fått" en bit mark av kommunen där de kan plantera och sköta om sina dalior till glädje och fröjd för alla som kommer dit. En färgklick.


Vi gick runt en stund och njöt. Sen pratade vi med en av "grundarna". Hon gav oss rådet att dra upp knölarna inomhus innan det blir dags för utplantering - för naturligtvis måste vi odla dalior nästa år. Frågan är bara vilken färg man ska satsa på.






torsdag 13 september 2018

Bäckström

I våras ägnade vi en halv konstlektion, på Birkagården, åt Miriam Bäckström och hennes robottillverkade tapet. Efteråt åkte jag till Moderna för att titta på konstverket irl men tyvärr pågick omhängning så gobelängen var inlåst.

Idag var det läge att göra ett nytt försök. Jag skulle in till stan för att klippa mig. Med maken kvar i stugan och inget annat planerat för eftermiddagen passade det bra att göra ett nytt försök att se Miriam Bäckström.

Nyfrissad och fin promenerade jag till Skeppsholmen och kunde strosa runt på museet nästan själv (torsdag förmiddag verkar vara en bra museidag).

Rummet med Miriam Bs verk var öppet och jag kunde både se och läsa om hennes tapet.


Snyggt och häftigt - är mitt omdöme.


Så här beskrivs gobelängen: "Den maskinvävda tapeten är ett sätt att utforska möjligheter och begränsningar inom fotografisk bild för Miriam Bäckström. ... MB lät sin kamera panorera ett spegeltäckt rum med spegelklädda personer i. Hon intresserar sig för hur vi använder kameran som en spegel med minne."

Det här skulle man ju inte begripa alls om man inte får det förklarat men det är häftigt att både ha speglar på väggar och på de personer som finns i rummet, fotografera allt och sedan väva en tapet av det som fotats.


Själv tycker jag det är roligt att ta kort med telefonen - kort som jag sedan använder för att minnas var jag varit och vad jag gjort. Sen använder jag vissa kort i min blogg för att göra minnet ännu starkare.

söndag 9 september 2018

Tredje gånger

Tänk att jag åkte till Artipelag ytterligare en gång - en tredje gång - för att titta på utställningen om  Bloomsburygruppen!

Mrs Dalloway, en av Virginia Woolfs böcker, fanns med på utställningen i orginallayout. Det var evigheter sen jag läste boken men det geniala greppet - att återge ett helt liv på en enda dag - kommer jag ihåg.

Långt senare skrev Michael Cunningham en roman där Mrs  Dalloway än en gång spelar en viktig roll. Boken Timmarna filmatiserades - en jättebra film.


I går kväll fick jag för mig att jag skulle titta om Timmarna. Skulle inte vara någon match -  inte när man har en "smart-tv". Jag skulle kunna sitta kvar i soffan och klicka på några knappar så skulle filmen visas hemma i mitt vardagsrum. Jag skulle inte ens behöva gå ut för att hyra den utan kunna stanna kvar inne och ändå förflyttas till såväl England som USA.

Men, hör och häpna, Timmarna fanns inte med i utbudet. Hur var detta möjligt? Skulle en så fantastisk film inte gå att hyra?Försökte på olika sätt (maken var inte hemma så jag hade ingen att rådfråga) och till slut kom jag på orsaken. Filmens originaltitel är inte Timmarna utan The Hours.

Allt var löst och filmen var lika bra som jag mindes. Den utspelas på tre plan som alla har koppling till varandra. Virginia Woolf skriver på boken Mrs Dalloway, en ung kvinna läser boken och kvinnans son kallar sin vän Mrs Dalloway. Allt hänger ihop men utspelas i tre olika tider. Toppenfilm.

fredag 7 september 2018

Aktiviteter

När ska jag lära mig att barn inte behöver så mycket variation?

Har haft Göteborgsboende barnbarnet på besök och lagt in aktiviteter som till vuxenbesök.

På lördagen skulle vi åka till polismuseet - samma dag som 1000-tals kvinnor sprang tjejmilen! Trafikkaos! All busstrafik inställd! Vi fick gå från Karlaplan - ganska långt - men det gick bra.


Kusinerna sprang och sprang utefter Djurgårdsbrunnskanalen och hade så trevligt. De gillade sitt springande och lekande lika mycket som museet.


På söndag tyckte jag vi skulle besöka det trevliga akvariet, som också ligger på Djurgården. Började utfärden med båt in till stan. Så långt var allt bra men väl i stan möttes vi av trafikkaos - igen! Tog oss timmar att komma till Djurgården. Då var det kris. Vi fick börja med lunch sen var det nästan tid att åka till stationen. (Viss överdrift).


Varför stannade vi inte kvar i Gröndal, gick till lekparken, åt glass och tog det lugnt?

Frågan är om jag har lärt mig något - kanske, kanske inte. Minnet är numera ganska kort men man kan ju hoppas.

måndag 3 september 2018

Krilon II

För ett tag sedan läste vi i bokcirkeln en metaroman, en bok om en bok (Dauds; Fallet Meursault) och i går såg jag en metapjäs.

I början av sommaren, precis när vi börjat med cirkelboken Krilon, kom det ett erbjudande att man fick gå två till priset av en på stadsteaterns uppsättning av just Krilon.


Jag är glad att jag läst "Grupp Krilon" innan jag tittade på pjäsen - skulle inte haft en chans att hänga med annars. Jag är också glad att jag inte visste att föreställningen var fem timmar lång - skulle aldrig gått på en så lång föreställning annars.

Pjäsen var en "provföreställning" - en granskningskommitté skulle godkänna uppsättningen. Denna granskningskommitté tyckte vid flera tillfällen att de var tvungna att ingripa. Man ändrade t.ex. slutet så att det blev väldigt tydligt vad som kommer att hända i ett samhälle där totalitära krafter tar över.

Jag tror inte alla uppfattade slutet på samma sätt som jag gjorde, för flera blev upprörda över slutet, reste sig och gick (eller så var det en del av själva uppsättningen).

Jag är glad att jag inte visste om pjäsens längd. De fem timmarna gick fort, jag gillade uppsättningen och nu behöver jag inte läsa de 1300 återstående sidorna i Krilontriologin.