Sista gången

Jag har tappat intresset för min bokcirkel - tycker inte alls det är lika roligt som jag tidigare tyckt. Kan bero på det långa pandemiavbrottet eller att vi valt böcker jag inte gillar eller att gruppen inte längre fungerar så bra. Hur som helst - i år  sammanfaller våra träffar med min Birkagårdskurs och när jag inte kan delta på ett helt år passar det bra att sluta. Efter nio år är det dags för förändring. 

Förra boken "Vända hem" av Yaa  Gyasi var en bok om slaveriet i USA. Efter att nyligen ha läst "Den underjordiska järnvägen", som jag inte gillade, kunde jag inte förmå mig att läsa ännu en bok med samma tema.

Novembers bokcirkelbok "True grit" (Mod i barm) av Charles Portis var ännu en bok om ett gammalt USA. En bok om ett romatiserat förflutet där de goda segrar på de ondas bekostnad, en bok med en handling man inte kan ta på allvar - en romatiserad vilda västern. En ung flicka på 14 år ser sin pappa skjutas till döds och vill ha hämnd. Hon ger sig ut i ödemarken på jakt efter mördaren och redan från första stund vet man hur det kommer att sluta.

Jag orkade inte ge mig på denna "smörja" heller men eftersom boken hade filmatiserats, tittade jag på bröderna Coens version. Det var en film jag aldrig skulle valt själv men trots det lät jag mig roas en stund.

Netsuker

En sensommar för många år sedan åkte äldsta dottern och jag till Giverny i Frankrike för att besöka Monets trädgård. I hans rosa hus hängde det japansk konst på väggarna. Det förvånade mig att Monet var så intresserad av Japan och japansk konst.

Nu, när jag har läst "Haren med bärnstensögon", inser jag att Monet inte var ensam om denna fäbless. När Japan öppnades, efter att ha varit ett slutet land under Edoperioden, blev japansk konst i olika former högsta mode och föremål för stort intresse från samlare. 

Bokklubbens sommarbok "Haren med bärnstensögon" handlar om en samling netsuker - små japanska figurer snidade i trä eller elfenben. Så välgjorda att det kunde ta både en och två månader att snida en enda.

I boken får vi följa dessa netsukers vandring från en generation till nästa, från ett land till ett annat. Vi får följa 1900-talets historia genom den judiska familjen Ephrussis öde - från Odessa, till de fina salongerna i Paris och Wien och vidare till efterkrigstidens Japan.

Charles Ephrussi, gammelmorbror till bokens författare Edmund de Waal, var konstkännare, konstsamlare och messenat. Han (1849 -1905) beundrade impessionisterna och umgicks i deras kretsar. Det är han som står längst bak, klädd i hög hatt, på Renoirs målning "Kanotisternas frukost".

Men Charles Ephrussi var inte bara intresserad av impressionister. Han var även samlare av japansk konst - hade 264 netsuker.

När Edmund de Waal får ärva sin gammelmorbrors netsuksamling börjar han forska i deras och deras ägares historia. Samtidigt utforskar han sin egen släkt.

"Haren med bärnstensögon" är en tung, faktaspäckad bok, ytterst intresant och fängslande. Inte helt lättläst. Boken innehåller mycket jag aldrig hört talas om men den har också många beröringspunkter med sånt jag läst och sett.

Ett exempel på igenkännande är att vi i bokcirkeln för några år sedan läste "Swanns värld" - första delen i Marcel Prousts romansvit "På spaning efter den tid som flytt" - och nu får vi i "Haren med bärnstensögon" lära känna den person som var förlaga till huvudpersonen Charles Swann. Det var mannen som samlade på netsuker - Charles Ephrussi.

När Charles Ephussis kusin Viktor gifter sig, ger Charles sitt svarta vitrinskåp och hela sin netsuksamling till Viktor i brölloppsgåva och både samlingen och bokens handling förflyttas från Paris till Wien.

Palais Ephrussi i Wien

"Brudparet" lever överklassliv i Wien. De bor i sitt palats vid Ringen, har massor med tjänstefolk och ägnar sig i huvudsak åt ett socialt liv med middagar och baler. De lever i otrolig lyx - har till och med en servis av  guld. I fjärran börjar det dock mullra och nazisterna tågar in i Wien med stort elände som föjd. Familjen förlorar allt och måste fly.

Deras trotjänarinna Anna (med okänt efternamn) lyckas dock plocka med sig netsukerna och gömmer dem i sin madrass. Senare, efter krigsslutet, återlämnar hon dem till Viktors dotter Elisabeth som i sin tur ger dem till sin bror Ignace och så hamnar netsukerna åter igen i Japan - ett Japan ockuperat av USA. När Ignace låter en konstkännare studera netsukerna kan denne säga vem det var som 90 år tidigare snidade dem.

General MacArthur o kejsar Hirohito
efter USAs ockupation av Japan

Slutligen ger Ignace, på sin ålders höst, hela samlingen till sin systerson och bokens författare Edmund de Waal och netsukerna får återigen flytta - denna gång till England där Edmund de Waal köper ett nytt vitrinskåp åt dem. Han låter sina barn leka med dem och han dokumenterar deras "liv" i boken "Haren med bärnstensögon" så att vi alla kan följa netsukernas vandring runt världen.

Rött barr

En gång, för länge, länge sedan, lyssnade vi på programmet "Sommar i P1". Det var så dåligt så maken sa: "Det här skulle du gjort bättre".

Trots att påståendet inte var sant började jag fundera på vad jag skulle kunna prata om i mitt hypotetiska sommarprogram. Fick fundera länge. Sen bestämde jag mig för "Rödhåriga (flickor) i litteraturen" - det finns ett antal att välja på. Först i raden stod min favorit "Anne på Grönkulla".

Hade detta inträffat idag skulle jag kunnat infoga ytterligare en intressant person, en med knallrött "barr", nämligen Janne i Peter Pohls bok "Janne min vän" - årets "Stockholm läser" bok.

"Janne min vän" är både en ungdomsbok och en vuxenbok. Läste den med stor behållning till bokcirkelns juniträff på "Cul de Sac".

I kvarteren kring Mariatorget och Medborgarplatsen i Stockholm bor Krille "Kartotek" och hans kompisar. Där går de i skola, där cyklar de omkring på sina hojar, där "lirar de rännsten". När de ska bada cyklar de till Medis. De snackar som man gör eller gjorde på Söder på 50-talet. De lever i största frihet men deras revir är begränsat - öster om Götgatan och söder om Folkungagatan är okänt territorium.

Hit, till denna plats och dessa tolvåriga pojkar, kommer Janne infräsande på sin jonne. Janne är urtypen för begreppet street-smart. Han tar alla med storm och blir bästa kompis med berättaren Krille.

"Janne min vän" är en tolvårings berättelse om sin allra bästa vän och hans oro för att allt inte står rätt till. Janne är inte som de andra killarna men Krille älskar honom och han är orolig. Varför försvinner Janne i perioder, varför kommer han tillbaka sönderdslagen, hur kan han vara så suverän, varför vill han inte bada? Frågorna är många men Krille får inga svar och vill kanske inte heller ha några.

Jag storgillade "Janne min vän". Den hade allt - var rolig (hade mycket av igenkännandets glädje), hade spänning och sorg. Språket var enkelt men passade ihop med den 12-årige berättaren och var kryddat med mycket slang - ord som jag inte hört eller använt på många år. Lite förvånad blev jag över att det omtalade "södersnacket" i stort sett var identiskt med min göteborgska men med annat idiom.

"Janne min vän" är en fantastisk bok. Vi fick dock inte svar på våra frågor vilket jag först tyckte var tråkigt men sen insåg jag att det var "grejen" - vi läsare måste fortsätta fundera över hur allt hängde ihop och göra vår egen tolkning. Jag gjorde min.

Jag upphör dock aldrig att förvånas över att "alla" människor som är speciella också är rödhåriga.

Parafraser

Hjalmar Söderberg har skrivit  Stockholmsromanen "Den allvarsamma leken" och Gun Britt Sundström har, som en parafras på den, skrivit "För Lydia" men förlagt handlingen många år senare och använt ett annat perspektiv. Hon har sett händelseförloppet med Lydias ögon.

Gun Britt Sundström har också skrivit boken "Maken" - en fantastisk bok om Martinas och Gustavs på- och avrelation. Nu har Jon Jordås, i sin tur, skrivit en parafras på den. I "Min Martina" är handlingen förlagd till 2020-talet och perspektivet är Gustavs.

Gillar när man kan se samma sak ur olika synvinklar. När jag läste att det kommit ut en ny bok där handlingen i "Maken" är förlagd till nutid och perspektivet ombytt, föreslog jag den som januaribok i vår passiva men likafullt läsande bokcirkel. Tyckte den skulle passa bra eftersom vi har läst såväl "Den allvarsamma leken", "För Lydia" som "Maken".

"Min Martina" är lätt och rolig att läsa med ett enkelt flyende språk. Allt är dagsaktuellt. Så aktuell så när Gustav blir sjuk misstänker man att han fått Covid19. Tror aldrig jag läst en bok där man chattar och spelar spel på sina telefoner - precis det som jag ägnar så mycket tid åt.

"Min Martina" är, liksom de övriga böckerna, en Stockholmsroman men i dagens Stockholm. Till och med profilerna på de nya ännu inte färdigbyggda höghusen vid Liljeholmen får plats i boken.

Gustav själv känns däremot väldig gammaldags. Hans strävan att gifta sig med Martina visar inga gränser. Finns det verkligen sådana män idag?

Det var kul att följa Martinas agerande ur "stackars" Gustavs perspektiv. Kände mig ibland lite generad när jag läste om alla intima detaljer men tyckte samtidigt att det lite naiva skrivsättet var kul. Men hur  orkade dom? Har aldrig förr läst en bok som denna men jag gillade den.

Bokcirkel

Gröndals bokcirkel är nedlagd, i alla fall så länge Coronan får bestämma över våra liv. Men trots uppehåll fortsätter vi läsa en gemensam bok varje månad. Hittills har vi läst "Den underjordiska järnvägen", "En dag full av glädje" och "Huset med de två tornen".

Eftersom vi inte kan träffas bestämde jag mig för att hänga på Marie Lundströms cirkel i P1. Där diskuterar Marie L, Marie Göranzon och Olof Wretling en gemensam bok.

Boken de läst var Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Jag läste den för länge, länge sen - säkert 20 år sen. Minns mycket lite av handlingen - egentligen bara att jag tyckte den var bra. Det blev till att stoppa in "budsen" i öronen och lyssna på den som radioföljetong, uppläst av Rolf Lassgård. 

Kerstin Ekman är en fantastisk författare. Vilka miljöbeskrivningar, vilka personporträtt. Dessutom är boken spännande. Men den spär på gamla fördomar om hur människor som lever i Norrland, speciellt i glesbygden och i inlandet, är. Om jag vore norrlänning skulle jag nog bli förnärmad.

En kvinna och hennes dotter kommer åkande med buss till byn Svartvattnet på Midsommarafton. Där ska hon bli mött av sin pojkvän men ingen möter henne. Hon får stå med sitt pick och pack, trött och hungrig långt ute i ingenstans och vänta - förgäves. Eländes, elände men det ska blir värre. 

Boken har sin utgångspunkt i ett dubbelmord på två holländska turister i Appojaure 1984 - trodde jag. Detta förnekar dock Kerstin Ekman i det samtal som finns i anslutning till uppläsningen. 

Morden utgör ramberättelse. Själva handlingen kretsar kring människorna och deras inbördes relationer. Det är lärarinnan som kommer åkande från Stockholm på midsommarafton, Johan som flyr från sin pappa och sina bröder, Birger pillerdoktorn i Svartvattnet och många fler. 

I boken skildras också hur livet var på den tiden folk flyttade från stan för att driva getgårdar och leva i kollektiv s.k. "gröna vågare". 

"Händelser vid vatten" var mycket bra och att höra Marie Lundströms bokcirkel diskutera och analysera gjorde den ännu bättre.

Anekdotiskt kan jag tillägga att Kerstin Ekman skriver om spänger i boken - inte spångar som jag säger.

Huset med de två tornen

Under andra världskriget förföljde och dödade man judar i Polen. Att man även förföljde och trakasserade judar så sent som 1968 hade jag glömt. På 60-talet var det inte nazister utan "riktiga" polacker som svarade för förföljelserna på "order" uppifrån. Judarna fick bära skulden för den fattigdom och det elände som rådde i landet. Om dessa förföljelser handlar "Huset med de två tornen" - bokcirkelns andra bok på tema Polen. 

.`

Samtidigt som jag läste "Huset med de två tornen" lyssnade jag på Söndagsintervjun med Dorotea Bloomberg. Intressant att höra henne berätta om samma land, samma tid och samma förföljelser av judar.

"Huset med de två tornen" handlar om Maceij Zarembas uppväxt i efterkrigstidens Polen. Båda hans föräldrar var läkare och innan pappan kom i onåd tror jag de hade det relativt bra. De hade visserligen inte råd att åka på semester med det ordnade mamman genom att ge barnen olika åkommor så att de varje sommar fick vistas på "sjukläger". Året Z hade "hjärtfel" var en bra sommar för då fick han bo bland patienter som skulle äta extra bra och näringsrik  mat.

Maceij Zarembas bok har fått mycket beröm och passade fint in i vårt Polentema. Men det var en svårläst bok, osammanhängande, stolpigt skriven men intressant. Det är antydningar som gäller. När man lägger det ena till det andra växer det sakta fram en bild av efterkrigstidens Polen och familjen Z liv. Pappan Oskar hade varit med om fyra krig och mamman Lila hade lyckats dölja att hon var judinna och därför överlevt.

Det kommunistiska Polen var inget bra land att leva i. Det var ofritt, centraliserat, fattigt och allt som tillverkades var av dålig kvalitet. Det som var vackert och välgjort var genomgående tillverkat före kriget. "Vem som helst kan känna att hammaren inte är avvägd". Ordet utländskt var synonymt med kvalitet. Därför sa man inte utländskt om saker från Ungern eller DDR. Men livet funkade ändå - ända tills judeförföljelserna började. Då berättade Lila för sina barn att hon var judinna och att de måste fly från Polen. Men en adelsman flyr inte från sitt land.

Boken handlar om hur det var att växa upp i ett kommunistiskt Polen med en adlig far och en judisk mamma, men också om de liv föräldrarna levde innan de träffades och pappan blir huvudlöst förälskad i sin 30 yngre elev. Boken avslutas med ett kapitel om den tyska officerskåren och de ideal de satte högst.

En intressant men svår bok.

En dag full av glädje

November månads cirkelbok "En dag full av glädje" är nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers berättelser om sin uppväxt i Polen.

Det är en ren fröjd att läsa om Singers liv i början av 1900-talet, trots att det i många stycken är ett svårt liv. Det är en fattig men fantasifull pojkes berättelse. En målande och livfull berättelse om hur det är att växa upp som jude i Warszawa under första delen av 1900-talet.

Singers far var rabbin med mycket små inkomster. De var så fattiga att de fick gå klädda i utslitna och trasiga kläder. När mamman lagade soppa till middag "fanns det ingenting under buljongen". Än värre blev det när kriget bröt ut. Då fanns det inte längre pengar att värma upp lägenhet de bodde i, utan råttorna fick härja fritt trots den nyinflyttade katten.

Jag har både läst och sett filmer om chassider förut. Alltid lika fascinerande med människor som, mitt bland alla oss "vanliga", lever i en egen värld med egna regler. Deras religion påverkar allt i deras liv. Inget kan eller får ifrågasättas. Det är roligt att läsa om detta, för oss så särpräglade liv, men det roligaste med Singer är ändå hans språk och hans lysande berättarkonst. "En dag full av glädje" var en toppenbok.

Den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägen finns bara i romanen med samma namn - i verkligheten var "den underjordiska järnvägen" en "vanlig" flyktväg.

Boken "Den underjordiska järnvägen" av  Colson Whitehead handlar om slavflickan Coras flykt från en plantage i Georgia till South Carolina och sen vidare norr - och västerut, på jakt efter frihet. Hon flyr med den underjordiska järnvägen - en metafor för slavarnas flyktväg. 

Det är inte roligt att läsa om förtryck och förnedring och när det dessutom är skrivet med ett dåligt och gammaldags språk blir läsningen tung (i en recension läste jag att bokens språk ska efterlikna slavarnas sätt att prata). Berättelsen är knepigt uppbyggd med en massa personer som är svåra att hålla isär. Även om jag inte tyckte om boken hade jag kunnat fördra handlingen, eftersom den beskriver en mörk period i USA historia som det inte skadar att lära sig mer om - om berättelsen varit "sann". Men jag tror inte boken är historiskt korrekt och det störde mig.

På sin flyktväg håller Cora på att bli tvångssteriliserad, hon ser också lynchmobbar jaga och döda slavar - ingetdera förekom vid den tid handlingen tilldrar sig (i början av 1800-talet). Än tråkigare var det att slavarna i boken kände så lite solidaritet med sin grupp.

Visst får Cora läsarens sympati och visst finns det spänning i boken och nog är den gripande men som helhet blev den en tungläst besvikelse ända tills jag insåg att det inte är en historisk roman utan är en äventyrsroman. Alltså den typ av bok där en författare kan skriva vad som helst mot en fond av verklighet - i det här fallet slaveriet i Amerikas sydstater (jmf "indianböcker").

Om jag hade förstått att jag skulle läsa en äventyrsroman hade jag läst boken med andra ögon och kanske till och med gillat den. Som äventyrsroman tror jag ungdomar, som inte känner till så mycket om slaveriet i Amerika, kan läsa den med behållning och dra paralleller med dagens flyktingsituation. Ska bli spännande att diskutera denna prisbelönta bok, när den för tillfället Coronastängda bokcirkeln "öppnar" igen.

Flyktingar

Höstens första bokcirkelbok "Gå gick gått" av den tyska författaren Jenny Erpenbeck var en svårläst bok. I början begrep jag knappt vad det stod men undan för undan blev boken alltmer lättläst.

Meningsbyggnaden var så invecklad att jag knappt hängde med - kan ha varit en dålig översättning. Man visste inte vem som tänkte eller pratade. Man fattade inte vad som åsyftades när en massa osammanhängande och underliga meningar radades upp efter varandra. Här en mening som stod helt fritt, utan koppling vare sig framåt eller bakåt. "Det smakar bra, verkligen, och jag som var rädd att det inte skulle räcka, fast chokladtårtan är liksom, du pratar, inte alls". Omöjligt att begripa. När jag läst om meningen flera gånger tror jag mig ha förstått att den vill återspegla en dialog mellan två personer som pratar i munnen på varandra och bara hinner säga halva meningar.

Det är kanske så det är i verkliga livet. Tankar och prat flyger fritt. Vi är inte så strukturerade som vi tror. Denna ostrukturerade tankeverksamhet gjorde det dock svårt att hänga med.

Boken handlar om en pensionerad professor som bor i det forna DDR och stundtals känner sig vilsen i "väst". Han ser med visst vemod tillbaka på sitt gamla liv. Nu är professorn utan fru, utan äkskarinna och utan jobb och har mycket fritid. Han vet inte vad han ska göra på dagarna. Då får han idén att åka till en flyktingförläggning och intervjua några som bor där.

På flyktingförläggningen lär han känna män som kommer från olika delar av Afrika - inte en enda kvinna. När Rickard, som mannen heter, vill veta mer om de områden pojkarna/männen kommer ifrån ger han också oss en historielektion. Vi får bl.a. veta att tuaregerna, ett nomadfolk med matriakalt styre (där männen går klädda i slöja) levde i ett område som fransmännen på 60-talet skar sönder och delade upp i fem olika länder.

Boken blir undan för undan allt intressantare samtidigt som den blir mer lättläst. Jag blir fångad av de människoöden som berättas men funderar samtidigt på om de har någon verklighetsbakgrund. Bygger dessa öden på intervjuer eller är de uppfunna i författarens huvud? Oavsett vilket är de gripande. När jag läst ut boken hittade jag dock en förteckning på personer som intervjuats. Personerna på listan har samma namn som personerna i boken så jag antar att de öden som skildras är på "riktigt". Boken skulle då kunna karakteriseras som reportagebok förklädd till roman.

Vad har författaren för syfte med boken? Vill hon säga att alla flyktingar har upplevt hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss, att alla flyktingar är traumatiserade och nästa gång vi möter en invandrare ska vi tycka synd om hen. Eller vill hon få oss att inse hur svårt det är att flytta från en kultur till en annan? Rickard jämförde med hur vilsen han själv känt sig när han flyttat till USA. Boken ska kanske vara ett inlägg i den tyska invandrardebatten och peka på hur trög och stelbent tysk byråkrati är. Det blir dock lite för mycket snyfthistoria.

I en sjö invid Rickards hus har en man drunknat. Mannen är inte återfunnen utan finns kvar i vattnet. Rickard återkommer gång på gång till den döde mannen men jag förstår inte vad han symboliserar - är det kanske döden i Medelhavet?

Sammanfattningsvis var det en intressant och engagerande bok. Tankeväckande men tyvärr för ensidig.

Enquist

"Den oemotståndliga undergången" så betraktar PO Enquist sitt liv under de tre år han bor i Paris. Han är fylld av ångest och oro. Han kan inte skriva. Han är alkoholist.

Jag har inget sug efter att läsa tjocka, flera hundra sidor långa berättelser, som framgångsrika karlar skrivit om sig själva. Tror mig veta hur sådana böcker är redan innan jag öppnat dom och behöver inte få mina förutfattade meningar bekräftade. Men den här gången gällde det en bokcirkelbok och då kommer saken i ett annat läge - då måste boken läsas även om den är tjock och skriven av en manlig författare.

Det var alltså med viss skepsis jag gav mig i kast med P O Enquists "Ett annat liv" och fick inse att jag haft fel. Alla karlar som skriver memoarer förhäver sig inte.

"Ett annat liv" handlar om P O Enquists våndor, tvivel, tillkortakommanden och hans alkoholism. Han som en gång lovat sin mamma att "inte komma ut i spriten" blir alkoholist!

När det är som värst ser han krälande djur i taket men eftersom hans benjaminfikus dog, ersattes och dog igen - borde han vetat vad han hade att vänta.

Boken är mycket fängslande och mycket läsvärd. Enquist återkommer hela tiden till sin barndom och vem han egentligen är. Vi får följa "hans" liv från det att han ligger på golvet hemma i Hjoggböle och ritar kartor, fram tills han blir helnykterist men vi får bara följa med på nedslag här och var.

Roligt att han skriver om sig själv i tredje person - "han" blir en person i boken. Också roligt att jag lyssnade på Enquists egen uppläsning så det blir korrekt betoning och uttal på västerbottniskan.

På flera ställen i boken skriver Enquist om "Kapten Nemos bibliotek", boken han började skriva när han var som mest nedgången, och som räddade livet på honom. När jag var klar med "Ett annat liv" fortsatte jag direkt med "Kapten Nemos bibliotek".

"Kapten Nemos bibliotek" har flera teman. Huvudtemat är "att bli bortvald" (bottnar i den förväxling som skedde av två barn på Bureå sjukstuga) men den handlar också om att höra röster och se syner (alkoholism?) och om religion. Är kapten Nemo pojkens Gud och Eeva-Lisa (hans fostersyster i livet) människosonen - han som inte har tid. Kanske handlar den också om hur vi tar hand om de som inte klarar sig själva. "Kapten Nemos bibliotek" är mycket fängslande men också svår. Tror inte jag begrep den helt och hållet. Måste nog läsa om den om ett tag.

Bonjour tristess

"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra namnet sorg".

Så inleds boken "Bonjour tristess" och man börjar genast fundera på vad det är för sorg boken kommer att handla om.

Bonjour tristess eller som den heter på svenska "Ett moln på min himmel" är Françoise Sagans debutroman och hennes mest kända bok. Sagan var bara 18 år när hon skrev boken som gjorde henne berömd.

Handlingen utspelar sig på Rivieran under några sommarmånader. Det är det dekadenta överklasslivet som skildras och temat är kärlek, svek, sorg och intrigmakande.

En välbärgad man hyr ett hus inklusive tjänstefolk på den franska sydkusten. Han bor i huset tillsammans med sin dotter och sin älskarinna. Denne snygge 40-åring arbetar med reklam men verkar mest intresserad av unga kvinnor. De lever det goda, dekadenta livet. Till denna "idyll" anländer ytterligare en kvinna och livet förändras, speciellt för bokens jag, dottern Cécile.

Sagan har ett mycket enkelt och flytande språk. Boken var både lättläst och rolig att läsa men ändå inte ytlig. Spännande. En bladvändare. Jag förstår att den blev en omedelbar framgång. En saga för unga vuxna som drömmer om ett liv i rikedom och glamour men boken saknar inte sensmoral. Häpnadsväckande att den är skriven av en 18-åring.

Här - ett smakprov på hur Sagan skriver: "Hon hade också ett mycket säreget skratt, smittsamt och fulltonigt, som man bara träffade på hos lite enfaldiga människor".

Cirkel i coronans tid

Vår bokcirkel, som legat i träda sen coronan kom till Sverige, återuppstod idag i ny skepnad.

Utomhus och på två armlängders avstånd träffades halva cirkeln i Vintervikens trädgård för en kopp kaffe och en pratstund.

Trevligt att träffas. När vi ältat coronan en stund övergick vi till bokprat. Det visade sig att fastän vi lever isolerat och är totalt asociala (och även asymptomatiska) hade ingen av oss läst särskilt mycket.

En hade läst en bok av François Sagan och mindes sin ungdom på franska Rivieran, en hade läst en deckare och två hade tittat på serien The Crown. Själv hade jag hittat en bok av Modiano i hyllan och utgöt galla över "Place de l'Etoile" men jag berättade också att jag gett honom en andra chans. "Lilla smycket" höjde jag till skyarna.

Trots löfte om sol och varmt började det efter en stund att småregna på vår cirkel. Vi bestämde att även ha nästa bokträff utomhus (1/6) och skildes åt.

Maken och jag fortsatte vidare och gick på långpromenad förbi sjön Trekanten och fascinerades av det vackra ljuset över sjön. Sen åt vi lunch vid Liljeholmskajen - delade på en lunchlåda från en foodtruck. När vi kom hem stoppade jag ännu en Modiano (nr 3) i öronen.

Édouard Louis

När jag såg Édouard Louis på Babel och hörde honom prata om sina böcker, bestämde jag mig för att aldrig läsa något av denne författare. Men när bokcirkeln skulle välja en nutida fransk författare föll valet på just Édouard Louis och jag blev "tvingad" att läsa honom.

Det var med oro jag öppnade boken "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule". Men min oro var obefogad. Visst är det mycket obehagligheter som beskrivs men de tar inte överhanden. Istället för obehag är det medlidande jag känner.

Huvudkaraktären Eddy har det inte lätt - inte hemma och inte i skolan. Bokens inledande mening, "Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne", visar hur han ser på sin uppväxt.

Det är aldrig roligt att vara avvikande men jag tror det är svårare om man bor på en liten plats än en stor och jag tror det är ännu svårare i Frankrike än här.

Boken är självbiografisk och skriven i jagform och Bellegueule var Louis födelsenamn. E B växer upp i ett mycket fattigt hem i norra Frankrike. I en by med klar rangordning. Hur fattig man än är, verkar det alltid finnas någon som är ännu fattigare - folk man kallar latmaskar - "folk som lever på socialhjälp och inte gör ett skit". (Har jag inte hört det förut?)

Det är inte bara ett fattigt hem Eddy växer upp i utan också ett manschauvinistiskt - karlar ska vara karlar - och då är det tufft att vara eljest (som man säger i Norrland). Jag har svårt att förlika mig med den miljö som skildras i boken. Den är så bedrövlig - på alla sätt. Tänk att inte ens, efter att ha blivit slagen och trakasserad hela dagen i skolan, ha en fristad i sitt eget hem.

Boken är skriven med ett lätt och flytande språk och många dialektala citat. Jag är brydd över att handlingen tilldrar sig i nutid - känns mer som livet under min mammas uppväxt i början av 1900-talet. Det är en bra bok som ger perspektiv på tillvaron. Jag gnäller för jag tycker det är hemskt att bo i ett inplastat hus men ett inplastat hus är ändå 100-falt bättre än ett fattigt hem på landsbygden i Nordfrankrike om man är homosexuell.

Duras

Första bokcirkelboken med "Frankrike" som tema blev Marguerite Duras "En fördämning mot Stilla havet".

Marguerite Duras (1914 - 1996) är född i nuvarande Vietnam då området var fransk koloni. Hennes föräldrar var fransmän och hennes böcker handlar om livet och uppväxten i Franska Indokina. Hon anses som en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

"En fördämning mot Stilla havet" (utspelas 1931) handlar om en mor och hennes två barn och deras fattiga liv i Sydostasien. De har blivit lurade att köpa en jordlott som inte går att odla på eftersom Stilla havet varje år dränker odlingarna. Fördämningen de byggde som skydd höll inte och när fördämningen föll börjar också deras liv falla samman.

Boken har aktualitet
- vattennivåerna i Sydostasien stiger allt jämnt och folk måste flytta för att överleva
- korruption och svågerpolitik råder fortfarande.

Den enda "tillgång" den lilla familjen har är den ogifta och vackra dottern. Hon måste giftas bort. Men hennes friare behandlas illa. Man vill bara dra fördelar av deras rikedom och människornas allra sämsta sidor visas upp.

Det är de fattigas, de utsattas liv hon skriver om. Hur svårt det är att klara sig som fattig i ett kolonialland med en korrupt övermakt. Men även de fattiga fransmännen har någon att se ned på - ursprungsbefolkningen. Hon skriver om det grymma, hårda, glädjelösa livet och hon beskriver det i klartext utan omskrivningar.

Men vad vill hon säga med sin bok? Jag uppfattar att boken har två teman - korruption och självständighet.

Hon vill visa hur svårt det är att få rätt mot en korrupt byråkrati. Mamman för ett evigt krig mot byråkratin. Hon skriver brev för att få upprättelse. Brev som är så fina och rörande att hon direkt borde få sina krav till godosedda.

Marguerite Duras vill också visa hur svår en frigörelseprocess kan vara. Hur svårt det kan vara att lämna sina föräldrar och skapa ett eget liv. Samtidigt som man vill bli fri är man för evigt bunden till föräldrarna - föräldrar man anser sig ha vuxit ifrån. Men MD vill även visa på motsatsen - hur svårt det är för föräldrar att släppa taget, att ge vuxna barn full frihet. Inse att barnen inte längre vill ha deras råd och omsorger.

Duras skriver på ett väldigt speciell sätt - rått och brutalt, korthugget och strävt utan förklaringar. Hon förutsätter att läsaren kan tänka själv. Men hennes miljöbeskrivningar är målande och detaljrika. Man kan känna hur hemskt och osunt det skulle vara att leva i denna träskmark. Det är en mycket gripande berättelse som utmynnar i att förr eller senare tar natur tillbaka vad som tillhör den.

Ett ämne som återkommer gång på gång är sonen Jos dåliga tänder. När de får pengar ska hans tänder lagas. Detta måste vara symbolik för något jag inte förstår - kanske ett sätt att visa att allt bryts ned.

Jag funderade också på varför så många heter Joseph? Vill hon med det visa att alla karlar är lika men att sonen ändå är lite speciell eftersom han ibland kallas Jo.

"En fördämning mot Stilla havet" är inte lik någon annan bok jag läst. Det gör den intressant. Man kan läsa in mycket och man kan tolka den på olika sätt. För mig blev det en bok som ingav en känsla av hopplöshet men det var också en fascinerande berättelse om ett obekant ämne.

När jag läst ut "En fördämning mot Stilla havet" tittade jag på den omtalade filmen "Hiroshima mon amour" som Marguerite Damus skrivit maus till.

Djur

Vi i Gröndals bokcirkel, har valt Frankrike som tema våren 2020. Så trevligt det ska bli att få fördjupa sig i Frankrike på olika sätt. Men innan vi kan börja läsa franska författare skulle vi välja något lättläst och trevligt att fröjdas åt över jul och nyår. Valet föll på Joyce Carol Oates.

Oates är en väldigt produktiv författare, lär skriva en bok om året. När jag var med i en bokcirkel i Sundsvall läste vi "Mörkt vatten". Jag minns fortfarande hur bra och fängslande jag tyckte den var. Tyvärr läste jag den i mitt förra liv, livet före blogglivet, så jag har inga noteringar att titta tillbaka på.

Den här gången var huvudkriteriet att det skulle vara en tunn bok. Vi hade inte hämtat oss från läsningen av mastodonten "På flykt från ett sorgebud". Valet föll på "Djur" en 160 sidor tunn bok. En mycket lättläst bok och en mycket gripande och intressant bok. Jag skulle vilja säga att det är en angelägen bok. Men det var också en obehaglig  bok som var svår att läsa ut.

Oates kan skriva och den här gången har hon iklädd sig rollen av en 20-årig dagboksskrivande collegestudent. Det gör hon så bra. Att det är en ung kvinnas dagbok vi läser märks både i stil och innehåll. Man kan verkligen leva sig in i den dagboksskrivande studentens liv och tankar, lycka och kval.

Gillian berättar om sin fantastiska lärare. Hon är så förälskad att hon inte kan se klart. Hon ser inte att det är en psykopat hon dyrkar. Hon är inte ensam om denna beundran eftersom han och hans fru avverkar studenter på löpande band. Trots att Gillian sett vad som hänt de andra flickorna gör hon allt för att väcka lärarens intresse. Blir ifrån sig när hon avvisas men till slut lyckas hon vinna hans gunst. Men det är ingen bra och jämställd relation. Hon förnedras å det grövsta men till slut kommer hon till sans och tar en gruvlig hämnd.

Jag tror Oates, med denna bok, vill få folk att tänka efter, inte låta sig duperas och manipuleras. En väckarklocka. Om det här blir en bok man läser på gymnasiet, kan den kanske hjälpa flickor att bryta sig loss ur självdestruktiva relationer. 

På flykt från ett sorgebud

"Hon brast ut i ett skratt som kittlade honom invärtes" - ett bra exempel på det fina språk som David Grossmans bok "På flykt från ett sorgebud" har. "På flykt..." är den första bokcirkelbok vi blivit tvungna att dela upp på två månader för att klara (700 sidor på fyra veckor blev bara för mycket) men det var ingen nackdel. Tvärtom - det var roligt att diskutera en bok, som vi inte visste hur den skulle sluta.

Ora, judinna boende i Israel, är bokens huvudkaraktär. Hennes son Ofer har självmant anmält sig att delta i ett krig. Han, som precis kommit hem oskadd efter tre års militärtjänst och ska ge sig ut på fotvandring i Galileen med sin mor, anmäler sig frivilligt till ännu en krigstjänstgöring!

Ora vet vad krig kan göra med en människa. På nära håll såg hon vad som hände med Ofers pappa, Avram. När Avram kom tillbaka efter 7-dagars kriget, fångenskap i Egypten och förhör av shabak (den israeliska säkerhetstjänsten) var han ett vrak. Detta får inte hända igen. Hon kan inte acceptera sonens beslut. Hon försöker förtränga det och tror därmed att hon kan förhindra att hon ska få ett sorgebud.

När inte Ofer följer med henne, på den sedan länge planerade vandringen, tvingar hon mer eller mindre Avram (Ofers pappa) att göra henne sällskap. Han kan, mer än 20 år efter krigsslutet, fortfarande knappt prata. Han vill inte höra något om sin son - kan inte ens ta sonens namn i sin mun. Men sakta, sakta under vandringens gång börjar han prata och intressera sig för sin son.

Ora befinner sig både i sin samtid och i det förflutna och mycket långsamt får vi veta varför saker blivit som de blivit. Deras vandring blir en terapi för både Ora och Avram. De får bearbeta sin ångest och sorg.

Det är en både fängslande och gripande roman. Den är lättläst och har ett fint och detaljrikt språk och är mycket intressant. Jag ville hela tiden läsa vidare, fångades av bokens berättelse, tyckte om hur den var upplagd - att historien berättas bit för bit samtidigt som Ora och Avram vandrar runt, runt uppe i Galilens berg men den är väldigt lång - på gränsen till vad jag orkar läsa.

David Grossman

Oras och Awrams vandring, som ibland går vidare, ibland tillbaka och ibland i cirklar, tror jag ska symbolisera judarnas eviga vandringar runt om i världen, en vandring utan slut - ett exodus - och bokens längd tror jag står för samma sak. Vid ett tillfälle angrips Ora och Awram av hundar. Är det kanske en metafor för vad judarna har råkat ut för under sin vandring i världen - fördrivning, förintelsen mm. När Adam, Uras andre son, får en massa ticks associerar jag till de ortodoxa judarnas beteenden.

Andra teman i boken är bl a.
- Oras samtidiga kärlek till två män
- relationen judar/palestinier
- varför lämnade Oras man henne
- vad symboliserar doktorn.
Det finns mycket att diskutera på nästa bokcirkelträff.

Denna antikrigsroman är fängslande och gripande, stundtals svår att förstå, konstig och mycket läsvärd men är den trovärdig?

Kupongtjuven

"Ni som inträder här, låt hoppet falla" - står det ovanför den stora porten till fängelset Långholmen.

Detta hör den lilla flickan Christina sin mamma berätta när föräldrarna och deras vänner sitter i köket och festar. Plötsligt förstår hon varför ingen pratat om hennes mormor tidigare, varför det alltid varit så mycket "hysch, hysch" kring henne. Mormor hade suttit i fängelse!

Journalisten Christina Kellberg tänkte ofta på sin mormor och hennes tragiska öde och en dag bestämde hon sig för ta reda på vad det kom sig att just hon blivit tjuv och hur hennes agerande kommit att påverka såväl hennes barn som hennes barnbarn.

Kupongtjuven är en självbiografisk berättelse, på gränsen till roman, men det är också en berättelse om hur det kunde vara att vara kvinna i Sverige under första halvan av 1900-talet. Hur utlämnade och utsatta många var. Hur svårt, för att inte säga katastrofalt, det var att bli gravid med ett oönskat barn. Kupongtjuven är en berättelse om fattigdom och utbredd alkoholismen men också en berättelse där det romantiska skimmer som omgav Klarabohemerna skymtar fram.

Månadens cirkelbok är både gripande och fängslande, både personlig och allmän men kupongklipperskan är inte huvudperson! Jag tycker därför bokens titel är missvisande. Det är författarens egen uppväxt som är huvudtema och det är väl ok i en självbiografisk bok men då borde boken haft en annan titel - kände mig lurad. Dessutom tycker jag boken skulle vunnit på om den hade koncentrerats och förkortas men den är lika fullt intressant. Kupongtjuven får dock inte fyra stjärnor av mig - bara tre.

Lydia och Arvid

"Jag ville jag kunde" står det på ett ställe i "Den allvarsamma leken" och visar det fina, lite ålderdomliga språk som boken har.

Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" är en av sommarens två bokcirkelböcker. Den andra är Gun-Britt Sundströms "För Lydia", som också är 2019-års Stockholm läser bok. Böckerna speglar samma händelseförlopp sedda ur de två huvudkaraktärernas, Arvid respektive Lydia, olika synvinklar vid olika tidpunkter. Roligt och intressant upplägg för cirkeldiskussioner - att läsa "samma bok" två gånger.

Arvid, huvudpersonen i "Den allvarsamma leken" säger med jämna mellanrum till sin fru och sin älskarinna "Lilla Dagmar" och "Lilla Lydia". Typisk härskarteknik från tidigt 1900-tal, tänkte jag, men sen börjar kvinnorna också kalla Arvid för "Lille Arvid" så det var väl bara ett tecken på hur man pratade på den tiden.

"Den allvarsamma leken" handlar om Lydia och Arvid och deras liv i en fint och nyanserat beskriven Stockholmsmiljö i början av förra århundradet.

De älskar varandra men krånglar till det för sig. Ingen av dem tar sin kärlek på så stort allvar att de vågar satsa på den. De gifter sig inte med varandra utan hittar i stället på ursäkter och lögner och bedrar varandra. Det är en bok om kärlek där man inte får grepp om vad som är sanning, vad som är lögn och vad som eventuellt är utpressning - allt är bara en lek, en allvarlig lek, en lek med känslor och en lek som får konsekvenser. Mycket läsvärd, 100 år efter det att den gavs ut, och riktigt spännande.

I Gun-Britt Sundströms "För Lydia" är handlingen förlagd från sent 50-tal till tidigt 70-tal och har många tidsmarkörer. Det är samma personer och samma handling (en parafras) som i "Den allvarsamma leken" men det är Lydia som berättar. Intressant att se personernas liv ur olika perspektiv. Handlingen i böckerna blir olika eftersom de sker i olika tidsperoder. När Sundströms Lyda har skiljt sig börjar hon läsa vid universitet, skaffar sig jobb och försöker försörja sig själv - det gjorde inte Hjalmar Söderbergs. Hans Lydia låter sig bli försörjd av sin f.d. make - hon är mer utlämnad till makens godtycke än 60-talets Lydia är.

Jag kan förstå att Söderbergs Lydia gifter sig för att bli försörjd och förhoppningsvis få ett bra borgerligt liv men varför gifter sig Sundströms Lydia med en gammal man? Varför skaffar hon sig inte ett yrke och gör sig oberoende? Svårt att förstå.

Jag tyckte båda böckerna är mycket bra, lika bra. De kan ses som två sammanhängande böcker eller två separata som båda kan stå på egna ben.

Slutligen tittade vi på Pernilla Augusts film, byggd på Hjalmar Söderbergs bok. Fin film med handling från tidigt 1900-tal - vackra människor, snygga kläder, fina borgerliga miljöer. Snyggt. Jag kanske skulle gillat filmen om jag inte läst boken. Nu saknade jag så mycket från boken att filmen kändes summarisk.

Lydia sviker Arvid som blir upprörd och ledsen - känner sig bedragen. Han anklagar henne för att ha gift sig för pengar och bedragit både sin man och honom. Men då fäller Lydia det dräpande svaret: "Men det har ju du också gjort".

En tagg doppad i honung

"I Bogotá citerar till och med skoputsarna Proust" - kan man läsa i maj månads cirkelbok. Tänk att denne Proust alltid återkommer i alla möjliga och omöjliga sammanhang!

Efter Prousts "På spaning" fortsatte bokklubben med den sydamerikanske författaren Juan Gabriel Vásquez's bok "En tagg doppad i honung" och redan när jag kommer till sidan 19 är alltså Proust omnämnd.

Men nu är det "En tagg doppad i honung" som gäller och det är ingen oäven bok. Bogotàs stora satirtecknare ska "köpas" (tystas) - det är i alla fall vad han själv tror när han ska belönas med pris och få sin bild på ett frimärke. På väg till prisutdelningen putsar han sina skor och frågar skoputsaren om han vet vem Mallarino (han själv, bokens jag) är. Det vet skoputsaren men han känner inte igen honom. Han är bortglömd men ändå inte.

Honoré Daumiers karikatyr av kung Päron

Boken handlar om makt. Den makt en satirtecknare kan ta sig och det ansvar som följer med denna makt. Ska en satiriker behöva stå till svars för sin penna?

Boken handlar också om minne och glömska och gång på gång återkommer frasen: "Det är ett skralt minne som bara fungerar baklänges" - citat hämtat från Alice i underlandet. Kan ett minne fungera annat än baklänges?  Ett minne som fungerar framlänges är väl inget minne utan en plan?

När M inser vad denna fras innebär tar han konsekvenserna.

Ms läromästare Ricardo Rendón jämförde satir med en tagg, men en tagg doppad i honung. Båda ingredienserna måste alltid finnas med i satir. Denna satirbeskrivning har fått ge boken sin titel. Hur hårt satiren "slår" beror på hur mycket honung taggen är doppad i.

Boken är välskriven. Den har ett nyanserat språk och är både lättläst och tänkvärd. Läsaren hålls i spänning genom hela boken. Det är inte förrän i slutet jag tror mig förstå vad den handlar om.

Lucien Freud; "Blond flicka"

Jag uppfattar författaren Vásquez som något av en konstkännare - gång på gång omnämns konstnärer och kända verk. I slutet av boken står det att att M hann kasta ett öga på Lucian Freuds "Blond flicka" och på en förstudie till Balthus "Gitarrlektionen", när han lämnar ett museum. Båda dessa konstnärer har vi pratat om på Birkagården. Extra roligt är att Balthus har lånat mycket från Bonnard och Les Nabis - som vi kom i kontakt med på vår tågluff.

Balthus; "Gitarrspelaren"

Vásquez måste vi läsa mer av.

Ännu mera spaning

Hur smakar de tro - de berömda  Madeleinekakorna som Proust skrev om i "På spaning"?

För att hela bokcirkeln skulle få njuta och kanske minnas sin barndom gav jag mig ut på spaning efter Madeleinejärn. Gick från loppis till loppis - sen bestämde jag mig för att köpa nytt, gjort av silikon.

Madeleinkakorna var lätta att baka och tack vare silikonformarna gick de inte heller sönder. Jag följde Roy Fares recept men såg senare att Elsa Billgren hittat på ett eget med vallmofrön - ska testa det nästa gång (kan ha bättre effekt).

Alla deltagarna såg lite skeptiska ut när jag serverade ett något blaskigt te i stället för starkt gott kaffe. Men när de förstod att det var lindblomste de fick att doppa sin M-kaka i verkade de nöjda. 

Ingen fick dock minnesbilder från sin ungdom som Proust hade fått. Men det var ju ganska givet eftersom det var första gången de smakade på M-kakor uppblötta i lindblomste och inte hade något att associera till.

 

Sen diskuterade vi boken "På spaning" och jag tipsade om den lättlästa och vackert illustrerade seriebok jag lånat. Boken som gjorde det roligt att läsa "På spaning".