Liljecronas hem

I den gigantiskt stora lada, som en gång tillhört Rottneros herrgård, huserar nu Västanå teater -  målet för vår resa.

När vi lämnade Rottneros park åkte vi till Ulvsby herrgård och installerade oss för natten. Sen väntade buss som körde oss till teatern.

Vår övernattningslya
låg i det här sneda och vinda huset

Allt var så välordnat. Medan vi väntade på att klockan skulle bli sex och kvällens föreställning skulle börja fick vi instruktioner av skådespelarna var vi skulle sitta och hur vi skulle gå in i ladan.

Över ingången till teatern stod devisen "Vi har inget nytt att berätta, endast det som är gammalt och nästan bortglömt" men vad gör det att det är gammalt bara det är en bra berättelse.

Om jag förstått saken rätt dramatiserar man varje år en av Selma Lagerlöfs många berättelser för Västanå teater. 

Årets pjäs hette alltså Liljecronas hem och handlar om prästen Lyselius och livet i Lövdala i Svartsjö socken. Prosten Lyselius är änkeman och bor på Lövdala med sin vackra dotter Maja Lisa. 

När Maja Lisa åker med sin mormor för att dricka brunn passar prosten på att gifta om sig med hembiträdet Raklitz. Sen är inget längre sig likt för Maja Lisa. Det uppstår en massa förvecklingar, speciellt när den melankoliske och hemlöse violinisten Liljecrona dyker upp. 

Liljecronas hem är en föreställning med fin musik och högt tempo rakt igenom. Så bra. Jag blev särskilt imponerad av styvodern och hennes fantastiska agerande. Rollen som jungfru Raklitz spelades av Hanna Kulle.

Så kul att vi tog oss för att åka hit.

När föreställningen var slut väntade bussen som skulle körde oss tillbaka till vår herrgård där en ostbricka väntade. Vi fick smaka på åtta olika ostar. Alla föll inte på läppen men den som kom från Wrångebäck på Tjörn var en av favoriterna.

Tredje gången gillt

Någon taklagskrans blev det aldrig men en liten lavendelbukett hängde allt i dörren  när vi i går, under pompa och ståt, invigde vårt nya växthus.

Trots att två växthus har blåst sönder ger jag inte upp. Ville ha ännu ett och lyckades efter mycket övertalning få sonen att lova hjälpa mig.

Här åker det gamla växthuset till tippen

Mätte grunden till mitt gamla hus och beställde snabbt ett nytt med samma mått - trodde det skulle underlätta jobbet. Efter någon vecka levererades huset.

Den nya ramen byggdes ovanpå den gamla - allt för att huset ska bli vindtåligt.

Här kommer mitt nya hus i en bil

När jag läste monteringsanvisningarna var jag glad att jag skulle få lite hjälp att skruva ihop alla delarna.

Det blev ett drygt jobb för sonen - min insats behövdes, turligt nog, aldrig. Dåliga instruktioner och för korta skruvar underlättade inte jobbet.

Men till slut stod det där och prydde verkligen sin plats.

En blåsig kväll invigde vi huset med CocoCola och Prosecco.

Sonen klippte bandet...

.... och jag läste en dikt.

Ett skelett av klen metall
med plast ditsatt efter krånglig mall.
Glaset blänker o ramen är rak,

stackars A har skruvat o svurit över denna sak.

Vi har fått ett tempel av aluminium o list
Här ska vi odla tomater på kvist
När grannen tittar snett o sur
på vår nya arkitektur
öppnar vi dörren med ett knarrande besked 
o flyttar liv, grönska o drömmar hit ned.

För här ska vi odla gurka, chili o melon
o leva i en grön och lycklig symbioszon.
Skål för vår hydda i aluminium och glas
Här ska vi svettas, dricka vin o ha små kalas.

Sen gick vi in och åt invigningsmiddag.

Orangeri

Strax utanför Göteborg ligger 1700-tals slottet Gunnebo, som numera ägs och drivs av Mölndals kommun. Ett trevligt utflyktsmål som vi besökt många gånger.

Från början fanns det ett orangeri i slottsparken, där den förste ägaren, John Hall, vinterförvarade sina apelsinträd. Men orangeriet hade förmodligen någon typ av konstruktionsfel för det revs efter några år.

2012 började man bygga ett nytt orageri efter de ursprungliga ritningar och med samma byggmetoder som man använt på 1700-talet. På detta sätt trodde man att man kunde få de gamla hantverksmetoderna att leva vidare.

Vi åkte dit ett flertal gånger och tittade på hur orangeriet sakta men säkert tog form men det gick väldigt långsamt. Ibland såg vi inte vad som hänt från det ena året till det andra. Till slut gav vi upp. Det skulle nog aldrig bli klart.

I år tyckte vi det dags att göra ett uppföljningsbesök och då visade det sig, hör och häpna, att orangeriet var klart!

Vi fick gå in och titta i byggnaden och blev mycket imponerade men ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag nog att det fortfarande såg lite halvfärdigt ut.

Ska det se ut så här?

Sen avslutade vi besöket på Gunnebo med en vegetarisk lunch gjord på grönsaker man skördat i trädgården.

Surrealism

Jag har alltid varit förtjust i den belgiske konstnären René Magritte. Tycker hans tavlor är så läckra - två av mina kakburkar har därför Magrittemotiv - och filmen "Äventyraren Thomas Crown" (med Magrittevibbar) tillhör mina favoriter.

Burk för Finn Chrisp

I den här burken finns det kakor till kaffet

Förra sommaren stötte vi ihop med fotokonstnären Erik Johansson - en konstnär som kan konkurrera med Magritte om titeln "surrealistmästare". I år, på väg till stugan, passade vi på att besöka hans fina utställningatteljé i Svenstorp.

Direkt när man kommer in i utställningslokalen möts man av hans surrealistiska foton och man associerar omedelbart till den gamle surrealistkonstnären. Vilken fin utställning! Erik J hade dessutom kompletterat utställningen med en film som visar hur han går till väga för att skapa sina fantastiska foton.

Förutom Erik Js foton fanns det också en utställning med busskurer. Den kanadensiske fotografen Christoffer Werwig har rest runt hela Sovjet och fotat busskurer. I Sovjet var allt styrt "uppifrån". Det fanns ingen individuell frihet när det gällde arkitektur förutom inom ett område - busskurer - men där passade man på att ta ut svängarna. Så roligt att se vilken kreativitet och skaparglädje som fanns hos människorna trots alla de restriktioner de hade att följa.

När jag såg fotona på alla fantastiska busskurer kom jag att tänka på att vi också har en speciell busskur i närheten av oss - fören på en båt.