Arvegods

Varje sommar, under min uppväxt, tillbringade jag två veckor i Falkenberg. Då hälsade vi alltid på min pappas bror i hans fina hus, som låg bakom järnvägsstationen. Där blev vi bjudna på Ätranlax i deras matsal. 

I matsalen hade de en kristallkrona och framför den öppna spisen i vardagsrummet hade de en skål som jag då tyckte var det vackraste jag sett. Båda sakerna finns nu hemma hos oss (arv efter min pappa).

En sommar när vi kom på besök till min farbror och faster höll en konstnär på att måla en båt direkt på väggen i deras kök. Om jag minns rätt, målade han fartyget efter en bild på den sista träbåten som byggdes på Falkenbergs varv (min farbror hade sålt varvet innan målningen gjordes och ville nog ha målningen som ett minne från varvstiden). När deras hus senare såldes, skars målningen av båten ut från väggen och gavs i present till min pappa, som ramade in den och hängde upp den i vardagsrummet.

I lördags när vi var hemma hos dottern och åt middag, dök båten upp igen eftersom den numera hänger i hennes vardagsrum.

Frågan är om fartyget verkligen föreställer den sista båten som byggdes på Falkenbergs varv för träbåtar. Vet inte hur jag ska kunna luska ut det.

Nygammal kusin

Vi hade inte väl kommit hem från stugan förrän vi skulle bort igen. Den här gången skulle vi till vår "gamla" stad Sundsvall på ett tre dagar långt besök. Åker man från Stockholm till Sundsvall passerar man Gävle där min "nyupptäckta" kusin bor men skulle jag våga ringa på? Vi hade ju inte setts på 70 år.

Jag valde att inte vara feg. Vid andra påringningen öppnades dörren av en man, som jag inte kände igen, men förstod var ett kusinbarn. När jag presenterat mig som kusin till hans mamma blev han jätteglad. Var öppen och trevlig. Bjöd in oss på lunch på tillbakavägen så att vi kunde hälsa på hans gamla mor på hemmet.

En ganska ung kusin

På hemvägen ringde jag därför på samma dörr igen. Innan vi åkte till min kusin på
ålderdomshemmet hade vi tid att pratade om våra anförvanter. Tyvärr visste sonen inte så mycket och inte heller min kusin mindes något om sin bakgrund men det kan man inte begära av en dam på 92 år.

Min nyfunna kusin (till höger) och
hennes föräldrar och storasyster

Det var trevligt att träffa min kusin trots att vi inte kände igen varandra. Jag är glad att jag vågade sätta fingret mot ringklockan.

Därför blev det Halmstad

Två dagar efter vårt besökt i Skredsvik, där jag trodde mig ha funnit "min historia", hälsade vi på min kusin och hennes man. Dom är duktiga på släktforskning och hjälpte mig att kolla upp mina anfäder i kyrkböcker o husförhörslängder. När vi letat klart förstod jag att jag blivit "lurad".

Det visade sig att "Bröderna Olssons" farfarsfar och farfar inte alls var de släktingar jag trott när läst "Bröderna Olsson & Co".

 

Min farfarsfar hette Olof Johansson, precis som "Bröderna Olssons" men de hade olika mellannamn. Min hette Olof Johan Johansson - inte Olof August Johansson som "Bröderna Olssons". Konstigt nog kom båda från Orust och hade flyttat till Skredsvik ungefär samtidigt för att ägna sig åt båtbyggeri. Men Olof Johan var fyra år äldre än Olof August så det kan inte röra sig om något fel i de dokument jag hittat utan det måste vara två olika personer med samma namn. 

Båda männen kallade sina äldsta söner Johan Olsson men "vår" Johan (min farfar) hade mellannamnet Edward medan den "andre" Johan Olsson fick mellannamnet Anton. Även i den här generationen var det en åldersskillnad på fyra år. Om man bortser från de äldsta sönerna, överensstämde inte namnen på de andra barnen - ytterligare belägg för att det rör sig om olika familjer.

Tråkigt att de uppgifter jag hittat på nätet inte gällde min familj men det kan också förklarar varför min farfar (enligt familjesägnen) flyttade från Skredsvik till Halmstad för att starta ett nytt varv. Det fanns helt enkelt inte plats för två varv i Skredsvik.

Både min farmor och farfar har
positionerat sig i vårt vardagsrum

Nog är det konstigt 

att det fanns två Olof Johansson som flyttade från Orust till Skredsvik nästan samtidigt, 

att båda ägnade sig åt båtbyggeri och 

att båda gav sina äldsta söner namnet Johan Olsson.

Foto från varvet i Halmstad -
min pappa och farfar är med på bilden

Sen ägnade jag kvällen åt att googla på "Johan Olsson, varv, Halmstad" och hittade dokumentet "Skutor" där det framkom att min farfar arrenderat varvet i Halmstad mellan åren 1909 och 1917. Han hade alltså inte startat ett nytt varv som det alltid sagts i familjen. De uppgifter som står I "Skutan" överensstämmer ganska bra med det vi kunde utläsa ur kyrkböckerna. 

Foto på familjen, troligen i Falkenberg,
 som mitt nyfunna kusinbarn skickat.
Min ppappa står näst längst till höger

Från 1918 var familjen skriven i Falkenberg där de enligt samma familjesägen startade ännu ett varv men det har jag inte kunnat vare sig verifiera eller förkasta.

Rötter

Vi har gjort två "fotspårsvandringar" - en i spåren efter maken och en i spåren efter min mamma.

Gård där min mamma växte upp

Äldsta dottern sa för någa år sen att hon ville gå i sin pappas fotspår. Alla vi andra hängde på och insåg att det var roligt att "upptäcka" sin historia. Sen fortsatte vi något år senare med min mamma. I båda fallen kunde vi prata med släktingar och få information.

Nu är det snart dags att lära känna min pappa lite mer på djupet. Insåg direkt att det inte skulle bli lätt eftersom jag inte har några släktingar att rådfråga. På min pappas sida hade jag tre kusiner - alla mycket äldre än jag. Jag träffade dom några få gånger när jag var liten men har aldrig haft någon kontakt med dom, inte sett dom på över 50 år. Passade dock på att googla på min yngsta kusin och det visade sig att hon bodde i Gävle och var 92 år. Kanske läge att besöka henne när jag åker norrut.

Jag visste att mina farföräldrar kom från Skredsvik (en del av Uddevalla) där familjen haft ett båtvarv. När vi nu var ensamma kvar i stugan och hade en helt "tom" dag hoppade vi därför in i bilen och satte kurs mot Skredsvik.

Skredsvik var ett av de minsta samhällen jag sett. Det bestod av en kyrka - affären var nedlagd, skolan likaså men i skolhuset huserade hembygdsföreningen. Kanske går att kontakta dom.

Vi åkte mot havet - ett båtvarv måste ju ligga vid vattnet. Där träffade vi två personer från trakten som kände till det gamla varvet och bröderna som drivit det.

Vi fick veta att varvet legat i Studseröd så vi begav oss dit (på Wikipediasidan om varvet omnämns mina släktingar). På "Prisma - Västra Götalands digitala industrihistoria" finns ett kapitel "Bröderna Olsson & Co, Båtvarv, Skredsvik" som jag tror handlar om varvet som drevs av min pappas farfar, hans söner (en var min farfar) och senare också av min pappas kusiner (nio söner till en av min farfars bröder). Min farfar lämnade varvet och Skredsvik någon gång i slutet av 1800-talet för att starta ett nytt varv i Halmstad men det har jag inte hittat några uppgifter om.

Bilden hämtad från Prisma Västra Götaland

Studseröd var en liten håla det också och helt folktom. Fanns inte ens någon att fråga men vi gick runt och tittade och tyckte det kändes rimligt att min pappas farfar, hans söner och sonsöner en gång i tiden byggt båtar just där - där det nu anlagts en marina.

Nu måste jag fortsätta att "forska" så vi har något substabsiellt att visa om ett år.

Sommarlovet flyter på

Mitt stugliv flyter på i olika takt och olika väder. Det började lugnt, med regn mest varje dag. Då passade vi på att bjuda hem gäster, göra utflykter, måla de nya sängarna i gäststugan och planera vår Englandsresa.

Sen kom den övriga familjen med liv och rörelse, fullt i alla rum, stora härliga middagar och lite solsken då och då.

Minsta barnbarnet jobbade med diverse konstruktioner.

När båda döttrarna var här passande vi på att göra den fotspårsvandring vi planerade i fjol. Vi besökte min mammas barndomshem i Fågelkärr ...

.. och min mormors i Yllene. 

Min mormors föräldrar

Yllene ligger isolerat och otillgängligt. Förstår att min mormor valde att gifta sig ung och flytta till mer bebodda trakter.

Här låg min mormors föräldrahem

Äpplen plockade i Yllene

Ett par dagar efter vår vandring började dottern planera ännu en vandring. Om allt går som hon tänkt, kommer vi nästa sommar att vandra i hennes farmors fotspår. Farmor Greta kommer från Lysekil och är uppvuxen i det hus min svåger numera bebor.

När vi alla var samlade firade vi det med  champagne, som vi fått i present.

Jag har tröttnat på att fylla år mitt i vintern och lagt in en extra födelsedag när det är högsommar. På min nya födelsedag blev jag i år uppvaktad med musik av två unga spelmän.

Annars ägnar vi oss åt våra vanliga sommarnöjen - minigolf, bärplockning, fiske och ett och annat bad.

Pater Noster, än en gång

Hallonglass gjord på vildhallon

Dessa fria, oplanerade sommardagar är så sköna men de flyter på i en väldig fart. Barnbarnet tycker dagarna går alldeles för fort och det samma säger jag men, som tur är, finns det ännu många dagar kvar innan sommaren är slut.

Dagens höjdpunk

Sommarstugelivet flyter på i sakta lunk med ett evigt regnande som följeslagare. Varje dags höjdpunkt är middagen. Vi har ansvar var sin dag och precis som hos "Stjärnorna på slottet" berättar den som lagat maten, något om sitt liv.

Killarnas kycklingsallad

I går var det min dag och då berättade jag hur det var att växa upp i arbetarstadsdelen Annedal under första halvan av 50-talet - då, när det bara fanns kallt vatten i kranen, vedspis för matlagning och dass på gården.

Bilder från 50-talets Annedal

Jag berättade också om ett liv i full frihet där alla gårdens ungar kunde leka och utforska omgivningarna oavbrutet, utan begränsningar (som jag minns det).

Men även i ett sakta lunkande sommarstugeliv kan det oväntade inträffa.

Det började med att en stor bil hade kommit för nära den branta vägkanten och tippat på sidan. Vägen blev mer eller mindre blockerad och tankbilen kunde omöjligt ta sig upp själv. Det behövdes en bärgare för att dra upp den men bärgaren som kom var för klen. Det krävdes en kranbil.

Vad var det för bil som var så tung att inte ens en bärgaren klarade av att dra upp den? Jo, "bajsbilen"!!

"Bajsbilen" som fixar så att vi, trots att vi bor i en sommarstuga från 50-talet, kan ha det lika bekvämt som i stan på 2000-talet.

Vi kände oss lätt oroade. Om "bajsbilen" hade kört av vägen hur skulle vi då få tömning? Beställde genast hjälp - skulle komma inom fem dagar. Oron steg när fem dagar hade gått och ingen bil hade dykt upp. Åttonde dagen, efter ett helt dygns oavbrutet regnande, kom vår räddare.

Vi kunde åter känna oss lugna och fortsätta vårt sommarstugeliv men vi kunde inte längre använda vår väg. Efter veckor av regn blev vår uppfart sönderkörd av den tunga tankbilen.

Nu väntar vi på sol och fint väder. Efter veckor av mer eller mindre oavbrutet regnade har vi fått nog.