torsdag 24 september 2020

Båtvägen

Vi har lyxen att kunna åka båt till stan och slippa trängas på buss och tunnelbana.

För första gången; Guldbron på plats

I dag tog vi oss hela vägen till Djurgården med båt. Först åkte vi med "vår egen båt" till Klara Mälarstrand. Sen fortsatte vi med en "skyttelbåt" till Riddarholmen. Därifrån gick vi till Slussen och tog så Djurgårdsfärjan till Allmänna gränd. 



När vi passerade Kornhamnstorg åt vi var sin strömmingsmacka och när vi kom till Djugården tog vi en kopp kaffe med glass på en trevlig utomhusservering i det härliga, milda och soliga vädret. Sen fortsatte vi gå till målet för vår tripp.



Varje sommar ställer man ut konstverk utefter Djurgårdsbrunnskanalen. Vi hade blivit tipsade om att se årets utställning under september - sen skulle det vara för sent. Det var dessa två häftiga verk av Alice Aycock som var dagens mål.



På hemvägen hann vi med en liten meditationsstund framför slottet i väntan på att vår båt skulle ta oss hem igen något mer kulturellt bevandrad än när vi lämnade hemmet fem timmar tidigare.

tisdag 22 september 2020

Kärsön

Vi fortsätter vår inventering  av Stockholms naturreservat. I går åkte vi till Kärsön.


Även om smittspridningen av Coronan för tillfället är mycket låg har det ännu inte kommit nya riktlinjer för oss 70-plussare. Vi fortsätter därför, som vi gjort det senaste halvåret, och håller oss på vår kant. 

Jag när dock en stilla förhoppning att vi snart ska kunna börja spela bridge igen. Jag förbereder mig för detta stora ögonblick genom att läsa i mina bridgeböcker både framlänges och baklänges. Den dag Tegnell säger att nu är det ok för 70-plussare att träffas inomhus ska jag vara redo. Har nu, efter flera veckors plugg, kommit till bok nummer fem (den blå boken). 

Fågelvägen hem, ca 1,5 km

I väntan på bridgestart fortsätter vi alltså att bocka av naturreservat. Igår åkte vi till Kärsön (strax väster om Lovön och Ekerö) och följde en 6 km lång slinga runt hela ön.






Vägen var stundtals ganska bred och lättgången men långa partier var tuffa. När vi närmade oss slutet av rundan träffade vi en vandrare som tipsade oss om att välja den högra stigen när vägen delade sig. Det är jag henne evigt tacksam för. När vägarna senare gick ihop kunde jag se att den vänstra stigen var som en lodrät vägg. Även om branten var försedd med rep att hålla sig i hade jag aldrig klarat att klättra upp den vägen.  


Det tog oss över tre timmar att gå runt Kärsön men då hann vi också med en fikarast. När jag kom hem var jag tvungen att inta soffläge - tur att det inte var min dag att laga middag.

söndag 20 september 2020

Uppskjutet

Nästa år ska jag på kalas till två som fyller jämnt!

Ja, det var vad jag trodde eftersom "mina" två städer, Göteborg och Sundsvall, då fyller 400 år. Men så blir det tyvärr inte. Nej, nej, nej - båda städerna ska ha så stora kalas att de inte hinner förbereda sig på det år man fortfarande har på sig. Festligheterna har därför skjutits fram i två respektive tre år.


I Göteborg skyller man på Coronapandemin. Vad man skyller på i Sundsvall vet jag inte men det måste vara något alldeles extra eftersom de skjuter fram firandet i tre hela år. Man har haft gott om tid att förbereda sig. Redan på 1500-talet visste man att ett ev. 400 års jubileum måste firas 2021 eftersom städerna fick sina privilegier 1521. Själv tycker jag idén att fira flera år i efterskott är helknäppt.


I Göteborg bygger man ett "monument" till jubileet - jubileumsparken i Frihamnen (kan vara rätt att lägga parken i denna del av stan för att höja stadsdelens status (för oss gamla göteborgare är det dock tveksamt om Hisingen verkligen är en del av stan)). Parken kommer inte att bli klar till nästa år men det har man vetat länge och jag tror inte heller det ingick i planen. Även om parken inte blir färdig till jubileumsåret 2021 kan man ändå kalla den "Jubileumsparken" - om man tycker det är ett bra namn. Själv skulle jag nog valt "400-års parken" - jubileum verkar man ju ha si så där vart femtioandra år.

Nej, något stort stadsjubileum kan jag inte räkna med nästa år. Jag får, i stället, sätta mitt hopp till ev privata initiativ.

Städernas grundare

onsdag 16 september 2020

Nästan normalt liv

En gammal dam, en s.k. baglady, får parkera sin bil på uppfarten till en författares hus. Där blir både bil och dam kvar i 15 år - ända tills den gamla kvinnan dör.

Författaren Alan Bennett (känd engelsk författare som bl.a. skrivt "Den galne kung George") och damen lever parallella liv. De umgås inte men de bor väldigt "tight". De fördrar varandra, inget mer. Författaren irriteras över att hon skräpar ner och damen, som är djupt religiös, gillar inte att författaren har så många nattliga herrbesök.

Damen Magaret eller Mary (man är inte riktigt säker på vad hon heter) skapar någon slags gemenskap mellan grannarna även om ingen gillar henne eller hennes ilska, hennes skräp, hennes odör, hennes smuts. Ingen vet varför hon blivit som hon blivit men under filmens gång får vi små ledtrådar.

Margaret (suveränt spelad av Maggie Smith) förstår och accepterar att författaren kommer att skriva en bok om henne när hon dött precis som han gjorde om sin egen mamma. Boken filmatiserades sedan under titeln "The lady in the Van".


"The Lady in the Van" blev biogruppens septemberfilm. Vi tittade på den var för sig på Netflix, eftersom vi på grund av Coronan inte vill gå på bio. Sen träffades vi på min balkong och pratade om den. Vi tyckte alla att det var så trevligt att träffas igen och var alla förundrade över att Bennett hade stått ut med att ha en "lady" boende på din uppfart i 15 långa år.

Visst var filmen förutsägbar och sensmoralen tydlig - "döm ingen efter utandömet" men det var en rolig och trevlig film, som baserade sig på en nästan sann historia. Filmen slutade som en metafilm när den riktige Alan Bennett kommer cyklande för att vara med i slutscenen.


Så trevligt med en nästan normal dag...


...och ett nästan normalt liv.                          

fredag 11 september 2020

Ridå

kom vi då tillbaka till stan efter att ha varit borta i tre månader och vad möttes vi av?


Först möttes vi av ett snyggt hus med ny fasad, helt plastbefriad. Sen, när vi kom in i lägenheten, möttes vi av en ny inkapsling. Men vi var inte inte längre omgärdade av plast utan av pilträdslöv (riktiga pilträdslöv inte småålar som Patrik Svensson pratar om i Ålevangeliet). Pilarna som växer utanför vårt hus var större och tätare än någonsin. Vi befann oss bakom en ridå av löv.



Kändes lite tråkigt att vi inte hade någon utsikt trots att vi var plastbefriade. Men så kom jag att tänka på att det finns många som betalar "dyra pengar" för att få bo i små "kyffen" högt ovan marken, helt omringade av träd och löv - då kändes det lite bättre. Sen är det en annan och mycket härligare känsla att vara inkapslad av löv än av plast. Vi kan ju trots allt ana vattnet och även höra kluckandet.

Jag satte in min coronacykel i badrummet för att kunna motionera vidare. Med badrumsdörren öppen kan jag fortfarande se ut - inte genom dörren men väl genom fönstret, inte på vatten men väl på träd.

Apropå träd så har vi, inte mindre än tre gånger, åkt och tittat på gamla ekar - först Gällstaöekensen Ekebyhovseken och slutligen eken vid Tyresö slott. Sen upptäcker vi plötsligt (efter tips i vår lokala fb-grupp) en stor, fin gammal ek på si så där 500 år (min gissning) precis inpå knutarna. Varför gå över ån efter vatten?

 

onsdag 9 september 2020

Stängt

Vi har inte besökt ett enda museum sen i våras - inte sen Coronan slog till. 

Vårt sista besök var på Artipelag i Hålludden, där vi bl.a. tittade på konst av kvinnliga konstnärer. Vi passade också på att köpa årskort till deras utställningar. Bara genom att lägga till några kronor kunde vi få en biljett som skulle räcka ett helt år - ett erbjudande vi inte kunde ignorera. Sen stängde dom!





Nu, när smittspridningen är låg och alla dörrar öppnats på nytt, tyckte vi det var läge att utnyttja vår årsbiljett. Redan när vi parkerade och upptäckte att vår bil var den enda på hela parkeringsplatsen anade vi vad som väntade. Naturligtvis var det stängt (hade bara öppet torsdag till söndag). Det går väl inte att hålla museer öppna när det inte kommer några besökare.


Vi blev i stället hänvisade till de vackra gångstråken och att beundra Maria Miesenbergers konst ute i det fria. Inte så illa det heller.



Jag är imponerad av Artipelag. Vid sidan om Louisiana i Danmark tror jag det är det vackraste museum (eller ska det benämnas galleri) jag besökt. Så, trots att vi inte kunde utnyttja vår årsbiljett eller fick det fika vi bespetsat oss på, var det ett trevligt besök.


lördag 5 september 2020

Nattygsbord

Allt det här låg på mitt nattduksbord när jag skulle plocka iordning inför hemresan. Vad var det jag hade samlat på hög?


Det mesta var tidningar (många flera år gamla) men där fanns också en och annan bok. Allt i princip oläst. Varför hade jag inte, under tre långa månader, öppnat vare sig tidningar eller böcker?

Blir ofta sugen på att köpa en tidning när jag är i affären. En tidning som jag kan läsa och bläddra i och som kan ge inspiration till god mat. Tyvärr läser jag inte särskilt mycket i de tidningarna jag stoppar ned i kassen, utan låter dom "ligga till sig". Dessa tidningsinköp är alltså en helt onödig vana som jag, glädjande nog, skulle vara tvungen att släppa denna Coronasommar (när jag inte fick gå till några affärer).

Men säg de hinder som inte kan rundas. När jag insåg vad som väntade, prenumererade jag snabbt (innan jag hann tänka efter) på både Tidningen Vi och Trädgårdsliv.

Tidningen Vi har jag verkligen ägnat mig åt men knappast läst. Har ägnat mig åt deras ursvåra korsord. Timmar och åter timmar har vi suttit där, maken och jag, med näsan i bordet. Trots att vi slår våra kloka ihop får vi inte alltid till det.

Jag hade i alla fall ambitioner

Varje kväll när jag lägger mig tänker jag, "i kväll ska jag ligga och läsa, länge". Men först måste jag kolla min telefon. Sen är jag fast. När jag släcker ljuset ett par timmar senare har jag inte öppnat vare sig bok eller tidning.

Men hur har jag då lyckats läsa
Jo, tack vare årets nymodighet - mobilt bredband - har jag kunnat använda min telefon överallt och när som helst, till praktiskt taget vad som helst, hela sommaren. Toppen!

torsdag 3 september 2020

Hovjuvelerarens barn

Kulturjournalisten Gunnar Bolin har skrivit en mycket intressant bok om sin kosmopolitiska familj.


När Gunnar Bolin hittar en samling brev i sommathustet, Småryd i Båstad, börjar han forska i sin familjehistoria. Sen placerar han in familjen i sitt historiska sammanhang. 

Familjen Bolins "sommarstuga"

Hans gammelfarfar, tsarens hovjuvelerare W A Bolin, levde i Moskva tillsammans med sin österrikiska fru och sina fem barn tills det blev revolution. Dottern Karin gifte sig med en österrikare och fick två barn. Karin och hennes mamma pratade hela livet ryska med varandra. 


När dottern Karin tyckte det var för jobbigt att ta hand om sin äldste son lämnade hon bort honom. Hon lät honom bli uppfostrad av en fascist. Under fem år blev han slagen och misshandlad.

Jag vet sen länge att det fanns starka nazistiska strömningar i Österrike under mellankrigstiden och att den bild av nazimotstånd som Sound of Music visade var falsk. Men jag visste inte så mycket mer om vad som hände i Österrike efter dubbelmonarkins fall så för mig blev boken också en historielektion.

Jättebra bok, en intressant familjeberättelse inplacerad i sitt historiska sammanhang - toppen.