Återsamling

När våren går över till sommar är det dags för avslutningar och återsamlingar. I år gällde det också min gymnasieklass.

Vi brukar träffas vart femte år. De flesta gånger har vi samlats på skolgården. Där tar vi det obligatoriska gruppfotot innan vi fortsätter med någon trevlig aktivitet som att åka spårvagn, gå på Liseberg, besöka stadsteatern eller ta en tur med paddan för att sen avsluta dagen med gemensam middag.

I år var ett mellanår. Inget besök på skolan, ingen aktivitet och inget gruppfoto men likafullt en trevlig återsamling. Jag tyckte jag hann prata med ganska många av de 17 som kom - lite drygt hälften av de  30 elever som vår klass bestod av när vi tog studenten 1967.

I stället för det gruppfoto vi glömde ta, tog jag en bild på den samlade bilflottan utanför återsamlingsplatsen.

Kvällen avslutades med att en gammal elev höll tal och, som jag uppfattade det, hälsade oss välkomna till Chicken Island på 60-års jubileum nästa år.

Sen la han till: En göteborgare skulle visa Slottsskogen för sin vän från Stockholm. När de promenerade runt i parken frågade stockholmaren varför det hette Slottsskogen när det inte fanns något slott i parken. "Finns det inget slott? Ser du inte att allt gräset är slått!"

PS Hoppas någon har koll på alla våra gruppfoton och tar med dom till Hönö nästa år.

Är den grön?

Promenerar man uppför Avenyn i Göteborg möts man av tre stora gula byggnader - konstmuseet, konsthallen och stadsteatern. Men ju närmare Götaplatsen man kommer desto mer avviker stadsteatern i färg från de två andra byggnaderna. Är stadsteatern verkligen gul eller är den möjligen grön?

Vart femte år har min gymnasieklass studentjubileum. Vi har alltid inlett våra jubileer med ett gruppfoto från skoltrappan men inte denna gång.

Vad döljer sig i påsen?

Jo, entrédrink iburk!

I år, när det gått 57 år sen vi tog studenten, firade vi för första gången utan lärare. Vår mattelärare, som alltid ställt upp, var upptagen med att planera sitt eget studentjubileum. Hon skulle fira 75 år! Låter lovande - många jubileer kvar.

Vi bröt därför vår gamla tradition att samlas på skolgården och träffades i stället på Götaplatsen. Där, på Stadsteaterns trappa, tog vi vårt traditionella gruppfoto.

 

Om en klass ska kunna jubilerar så ofta som vi (endast 2 år sen vi sist sågs) krävs det en jubileumskommitté som gillar att ordna fester och visningar. I år hade kommittén engagerat stadsteaterns chef för guidning av teatern. Det blev en mycket intressant rundvandring.

Stadsteatern stod klar 1934 och har blivit en ikonisk byggnad i stan. Jag har varit där många gånger. Minns speciellt "Sandlådeperioden" då bl a. Kent Andersson hade sin storhetstid.

Skulle jag besökt stadsteatern idag skulle jag dock inte kännt igen mig för hela teatern har byggts om. Antalet åskådarplatser har minskat men scenerna har blivit fler. 

Teatern har också fått nya restauranger.

I samband med ombyggnaden bytte man ut det murbruk som fanns mellan tegelstenarna och ersatte det gråfärgade bruket med grönt. Teatern återfick då sitt gamla utseende från 1934. Förklarar att den gula tegelbyggnaden idag ser grön ut. I mitt huvud kommer den dock att förbli gul.

När vi tittat runt på teatern och fått dess historia berättad för oss var det dags för middag i en av de nya restaurangerna.

Sen fortsatte kalaset med jubileumstårta och de 57 år gamla välkända historierna som hör till varje jubileum.

För min del avslutades festen med att min "gamla" skolkamrat och jag promenerade till vårt hotellrum och fortsatte att prata. 

55 år

I maj för 55 år sedan tog jag studenten.

Man baxnar när man tänker på det - 55 år. Det var inte i går precis och inte i förrgår heller.

Tack vare att vi i vår klass hade några elever som gillade att ordna fester, har vi sedan 1967 haft återsamlingar vart femte år. De första åren, när jag bodde i Sundsvall och levde "småbarnsliv", deltog jag inte men de sista 25-30 åren har jag satt mig på tåget för att åka till "min" stad när det jubileras - alltid lika trevligt med dessa återsamlingar.

55-årsjubileet började, som alla jubileer gjort, med att vi träffades på skolgården för det obligatoriska gruppfotot. I år var 16 av klassens ursprungliga 30 elever med på bilden. Gunnel, vår mattelärare, ställde naturligtvis upp men valde att åka hem efter skolgårdsträffen. Så strongt av henne att komma dit.

Efter samlingen fick vi en guidad visning av vår gamla skola, Burgården, åt kokt kolja med sås i restaurangskolans matsal (nästan som bamba) tittade in i vårt gamla klassrum och i kemisalen och avslutade det hela med skrivning i aulan. Nej, vi hade naturligtvis ingen skrivning men väl ett besök i aulan.

Den stora fina aula med sin fondmålning av Albin Amelin, som jag tittat på under otaliga morgonsamlingar och uppsatsskrivningar, var höjdpunkten på rundvandringen.

Fresken "En arbetsdag i Götaverken"

kände jag mycket väl igen, fastän jag inte sett den på 55 år. Den kändes så bekant men var samtidigt annorlunda än jag mindes den - tyckte den kändes mer öststatsaktig än jag kom ihåg, med sina grovhuggna män och en vacker sommarklädd kvinna (målarens fru). Motivet är hämtat från Götaverken, en av Göteborgs stora, trygga arbetsplatser 1944.

I tredje klass i folkskolan sa vår lärarinna att Göteborg var en konjunkturkänslig stad, som levde på varvsindustrin, Volvo och SKF (kulan) - en stad som kunde drabbas hårt om det krisade. Jag tyckte det var dumt sagt - varven (där min pappa jobbade som timmerman) kunde ju bara inte försvinna. Det var ju den tryggaste arbetsplats på jorden - trodde jag som 10-åring. Nu vet jag bättre.

Vi avslutade jubileet med att samlas hemma hos en av klasskamraterna för att prata minnen, äta och planera nästa träff som på mångas begäran ska ske redan om två/tre år.

Sinnessjukt

Vilken fin inledning Kerstin Thorvalls bok "När man skjuter arbetare" har! Här, i inledningen, tror jag Kerstin T beskriver hur hon skulle vilja ha sin ålderdom.

"Jag skulle vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell.........

I övrigt är det en bok som skildrar hennes barndom, hennes föräldrars äktenskap och hur det är att leva med en människa som har en obotlig, skrämmande och "skämmig" sjukdom.

"När man skjuter arbetare" är den första bok jag läst av Kerstin T - om man undantar hennes barnböcker. Jag gillade barnböckerna och jag gillade den här boken med sitt fina gammaldags språk (skulle kunna varit skriven för 100 år sedan) och sin skildring av hur det är att leva tillsammans med en psykiskt sjuk människa.

"Dom skjuter på arbetare!" - säger Signes (Kerstin T) pappa när militären sköt mot de strejkade i Ådalen. Mamman Hilma bryr sig inte. Hon tycker att hon har offrats lika mycket hon - lika mycket som de arbetare som beskjuts. Dessa skott i Ådalen 1931 är ett av Signes (Kerstin T) tidiga minnen och ledde också till att pappan insjuknade.

Det är inget trevligt äktenskap som skildras i bokens inledning. Sigfrid (pappan) är sjuk och saknar spärrar men han älskar sin fru Hilma och sin dotter Signe. Han är charmerande men "för mycket". Han avgudar sin dotter, leker med henne, är alltid snäll emot henne men saknar gränser. Signe älskar sin pappa.

Hilma, Signes mamma, leker inte med sin dotter, skämmer inte bort henne utan behandlar henne på samma sätt som hon själv blev uppfostrad. Hon tycker dottern är jobbig, vill väl med vågar inte gå emot de råd hon får om barnuppfostran. Hilma tvekar inte att ge dottern stryk när hon anser att det behövs - något Sigfrid aldrig skulle göra. Hilma har fått en gammaldags religiös uppfostran och religionen hämmar henne genom hela livet.

Sigfrid kommer från ett "fint" hem i en mellansvensk stad. Hilma däremot kommer från ett enkelt skogsarbetarhem i Norrland. Det är ingen tvekan om var författarens sympatier ligger - det enkla, ärliga ställs mot det fina men förljugna.

Boken skildrar tidsandan och familjelivet i ett bättre hem i slutet av 20-talet med ständig oro för att Sigfrids sjukdomen ska bryta ut på nytt, en liten flickas utsatthet och en hustrus balansgång. Nazismen är på framväxt och ses i vissa kretsar som något välbehövligt. Det råder arbetslöshet.

I mitt tycke är boken en nyanserad och detaljrik skildring av en familjs utsatthet om än med många upprepningar. Där finns många tidstypiska detaljer och mycket hysch, hysch när det gäller psykisk sjukdom. En riktigt bra bok.

Partypadda

Det är väl bara i Göteborg som det finns en partypadda och när kan det passa bättre att ta en tur med partypaddan än när det är 50-års jubileum.

22 elever och 1 lärare samlades på skoltrappan klockan halv två för att fira att det var 50 år sedan vi sprang ned för samma trappa med vit mössa på huvudet. Framför oss låg ett gediget jubileumsprogram.

Efter obligatorisk fotografering gick vi mot Mölndalsån där paddan väntade. Så åkte, slussades och guidades vi genom stan ut till Göta älv samtidigt som vi förfriskades med bubbel.

Vi klev av paddan vid operan, gick in i huset och blev än en gång guidade runt. Vi fick se hur det såg ut både framför och bakom kulisserna, veta att det krävs gedigen skicklighet från många yrkesgrupper för att sätta upp en opera och att alla inte får applåder för sitt arbete.

Sen ägnade vi oss åt pensionärsspelet boule, tog en öl och fortsatte hem till en av klasskamraterna för middag. Där vi, förutom att prata, fick lyssna på trevligt tal, en och annan historia och en kabaré. En "elev" hade letat reda på några gamla prov från skoltiden. När han tog fram dem kändes det som jag flyttades tillbaka ett halvt sekel i tiden.

En av klasskamraterna hade utmärkt sig lite extra och hade den här fina broschen, Guldkvisten, på jackan. Den hade kungen överlämnat till honom för värdefulla insatser för skog och skogsbruk.

Allt var jättetrevligt och välarrangerat. Utan en hårt arbetande festkommitté skulle vi inte kunna ha dessa trevliga jubileer vart femte år och för att ingen upptagen pensionär ska kunna boka in något annat har vi redan bestämt tid och plats för nästa träff  2022.