onsdag 29 mars 2023

Byt aldrig kassa

Fick för mig att jag behövde ett våffeljärn. Har gått och funderat några dagar och igår slog jag till.

Tog bussen till vårt köpcentrum och började leta i bosättningsaffären. Järnet de skyltade med kändes lite B. Fortsatte till affären som brukar kallas "gubbdagis" - hittade inget perfekt järn där heller.

Då kom jag på att dom kanske säljer våffeljärn i livsmedelsbutiken. Det gjorde dom inte - men väl godis. Tog en näve lösgodis som jag vägde och sen försökte betala i snabbkassan. När det inte funkade, bytte jag kassa och bad om hjälp. Sen kunde jag betala 11 kr och gå tillbaka till bosättningsaffären.

Den här gången frågade jag vad de hade för våffeljärn att välja bland och då visade de ett som var både rejält och dyrt. Damen i kassan sa att om jag köpte det järnet skulle jag aldrig mer, i hela mitt liv, behöva köpa ett nytt våffeljärn. Jag handlade!


När jag senare slagit mig ned hemma i soffan talade min telefon om att jag hade handlat en sak i bosättningsaffären (våffeljärnet) och två i livsmedelsaffärer. Konstigt. Jag hade ju bara köpt godis. Kollade på mitt Kivrakvitto. Bara ett inköp.

Ringde upp livsmedelsaffärer och berättade att de dragit två belopp från mitt konto fastän jag bara handlat godis. Personen jag pratade med frågade direkt: "Handlade du i snabbkassorna och bytte kassa?" 

Min betalning på 167 kr avsåg varor, som den som kommit efter mig hade köpt. Mitt kreditkort hade legat kvar "öppet" när jag bytte kassa. Personalen visste precis vad som hänt för mannen, som kommit efter mig, hade sagt till att han inte behövt använda sitt kreditkort. Tänk att det trots allt snack om att vi blivit så korrupta finns människor som är ärliga - något att glädjas åt!

Sensmoral; Byt aldrig snabbköpskassa

lördag 25 mars 2023

Vi kom över havet

Julie Otsuka har skrivit en jättefin bok om en glömd katastrof. En bok med ett mycket vackert, näst intill poetisk språk. Hon skriver i "vi-form" och ger på så vis röst åt alla dessa människor som for så illa.

På 1920-talet lämnade många unga japanska kvinnor ett hårt liv i Japan för att gifta sig med en vacker, god och välbeställd japansk man i USA. De reste över Stilla Havet med ett kort på sin vackre make intill hjärtat men möttes av en fattig, elak, utsliten gammal man. De reste mot en dröm som visade sig bli en mardröm.

Dessa unga kvinnor fick slita från morgon till kväll på åkrar, i tvätterier, som fruktplockare eller som hembiträden. De fick bo i skyffen, inte sällan med jordgolv, och utnyttjades av alla, inte minst av de japanska männen. De fick många barn som de inte kunde ta hand om eftersom de måste jobba. Så fort det var möjligt sattes också barnen i arbete. Trots det tuffa livet fick barnen en hyfsat bra uppväxt med plats för fantasi och lek och de fick lära sig det nya språket - amerikanska. När barnen blev sjuka var det i första hand pojkarna man tog hand om. De skulle ju sköta föräldrarna när de blev gamla.

Man och hustru slet båda på fälten men när de kom hem var hierarkin tydlig. Männen satte sig och läste tidning medan kvinnorna fick fortsätta att slava. Männen pratade inte med sina barn, kom knappt ihåg vad de hette och kunde säga Säg åt pojke nummer tre att inte släpa fötterna efter sig. Romarna gav också sina barn ett nummer (Secunda) men som tillägg till släktnamnet.

Barnen blev mer och mer amerikaniserade och började skämmas över sina fattiga, utslitna föräldrar. Men inga japaner stod högt i kurs -  de var ju "färgade".


1941 anföll Japan USAs flottbas i Pearl Harbor vilket ledde till krig mellan de båda länderna. Sen började det surras om att japaner i USA hade spionerat för kejsarens räkning. 

Plötsligt försvann en man, sen en till och så infördes utegångsförbud. Japanernas liv blev mer och mer begränsat. De slutade prata med varandra "Man kunde ju tro att vi utbytte hemligheter". Människor med japanskt ursprung blev paria och kunde behandlas hur som helst. Undan för undan blev de allt färre. Hela grupper fördes bort, till slut hade alla fått ge sig av. Julie Otsuka ägnar ett helt kapitel åt att beskriva människorna som måste lämna sina hem, sina arbeten, allt de hade och ge sig iväg utan att veta vart och utan att veta varför.

Den dag alla japaner var borta blev de saknade. Då började människorna fråga sig: Varför gjorde vi inget? Varför protesterade vi inte? Varför erbjöd vi inte vår hjälp?


"Vi kom över havet" är en mycket fin och välskriven bok om en bortglömd katastrof, om de kvinnor som sökte ett bättre liv i USA men efter 20 års slit och förnedring hamna i interneringsläger.

lördag 18 mars 2023

Filmvecka

Läste att det har blivit vanligare att folk som varit gifta länge, si så där en 40-50 år, skiljer sig. För många kan det bli ett lyft in i det "tredje livet" men för andra, särskilt för dom som inte tagit initiativet till förändring, kan det upplevas som ett svek och leda till ett liv i ensamhet.


Jag har nu provat på att bo själv i fem dagar - maken har åkt med Birkagården till Paris - och jag kan direkt säga att jag inte kommer att ta några initiativ. Tycker om att vi lagar middag varannan dag och äter tillsammans. Tycker om att det är någon hemma som tar emot mig när jag kommer. Tycker om att ha någon att byta och bryta åsikter med.

Hur skulle jag klara min ensamma vecka - ingen att prata med och dessutom måste jag laga alla middagar själv!


Bestämde mig för att min ensamma vecka skulle bli en filmvecka och gick ut hårt genom att gå på bio "på riktigt" tillsammans med mina biovänner. Vi såg den svenska filmen "En dag kommer allt att bli ditt". Kände mig tveksam till vårt val men filmen visade sig vara riktigt bra. Två, inte helt unga föräldrar, har bjudit hem sina tre barn för att de gemensamt ska bestämma hur arvet - skog på rot - ska fördelas. Arv är ett intressant ämne som ofta leder till konflikter. Efter den både roliga och tänkvärda filmen åt vi pubmiddag och diskuterade det där med arv. Första dagen av ensamhet blev riktigt trevlig.

När det visas bra filmer på TV spelar jag in och nu, under min filmvecka, var det läge att börja beta av. Tack vare mina inspelningar skulle jag klara resten av filmveckan utan att behöva gå ut.


Först valde jag två gammaldags, romantiska filmer från engelska landsbygden - Jane Eyre och  Stolthet och fördomar. Sen blev det en, ett par år gammal, Oscarsvinnare Världens värsta människa och slutligen på fredagen var det dags för Clara Sola - en speciell och fängslande film om en annorlunda människa.


Men middagarna då - hur klarade jag dom? 

Måndag åt jag på pub, tisdag plockade jag fram ett paket dumpling ur frysen, onsdag köpte jag korv i polisernas korvmoj "Günters", torsdag åt jag lunch på skolan och fredag åt jag lunch på Nationalmuseum där jag hade stämt träff för att titta på deras utställning "Trädgården - konst och natur under sex sekler".

Jag kirrade allt så enkelt som aldrig det men idag ska jag försöka laga en god "Välommen hem" middag.

onsdag 15 mars 2023

Falu bibliotek

Inte långt efter vårt besök i Mölndal skulle vi till Falun, där det också finns ett bibliotek som står upptaget på min "Besöka bibliotekslista". 

Vi skulle bara stanna i Falun från lördag eftermiddag till söndag middag och eftersom biblan var stängt på söndagar var det "raka spåret" från järnvägsstationen till biblioteket.


Även i Falu bibliotek möttes vi av en stor fin trappa - tyvärr delvis dolda bakom skärmar. Snygg men inte lika snygg som trappan i Mölndal.


Falu bibliotek, invigt den 21/11 1968, kändes öppet och trappan i furu var mycket tilltalande. I "Folkbiblioteket" hade jag läst att den var inspirerad av Selma Lagerlöfs trappa i hennes hem i Villastaden. Maken tyckte dock att den påminde mer om trappan som finns på hotell Knaust i Sundsvall.



Snygg var trappan och snygga var också lamporna som hängde i taket och konstverket av någon Wallenberg. Dessutom, som ett extra plus, fanns det precis som i Mölndal ett kafé i direkt anslutning till det stora rummet - mycket tilltalande.


Falu bibliotek får, liksom Mölndals, tre böcker av fyra. De fula skärmarna, som var det första man såg när man kom innanför dörrarna, drog ned betyget.

måndag 13 mars 2023

Tullia - ett kvinnoliv i Rom

När Marcus Tullius Cicero (Romarrikets store talare född ca 100 före vår tideräkning) fick en dotter, fick hon inget eget namn utan kallades för den feminina formen av släktnamnet - hon kallades Tullia. Hade hon sen fått en syster skulle denna också fått namnet Tullia men med tillägget Secunda. Cicero blev med tiden mycket förtjust i sin dotter och gav henne smeknamnet Tulliola (lilla Tullia).

Bilderna hämtade från boken om Tullia

Tullia växte upp i ett välbärgat hem med många slavar. Hon fick undervisning, lärde sig läsa och skriva - kanske undervisades hon av en dyrt inköpt slav från Grekland.

Kerstin Ekman har i boken "Tullias liv"  skrivit och berättat om Tullia och om livet i Rom, om lukterna, om blodet som rann på gatstenarna och om slavflickorna som berättade för Tullia om det "verkliga" livet (hälften av Roms invånare var slavar). Kerstin E vill skriva om de osynliga kvinnorna. Sin kunskap har hon hämtat från vad som finns skrivet om och av de stora männen. Kvinnorna skrev aldrig något och det skrevs heller inget om dem.


Tullia trolovades när hon var nio år. För pappa Cicero var det en lyckodag när han gifte bort sin dotter. Tullias man Piso tillhörde en fin familj, var tio år äldre än henne och mitt i "karriären". Eftersom han var mycket borta fick Tullia fortsätte att bo tillsammans med sina föräldrar i något av deras 16 hus.

När Julius Ceasar kommer tillbaka till Rom blir Tullias pappa Cicero orolig. Han känner sig inte längre trygg, flyttar ideligen mellan sina olika hus och flyr sen till Grekland. Livet blir tuffare för Tullia och hennes mamma.

Endast 20 år gammal blir Tullia änka. Hon gifter senare om sig två gånger men när hon har fött sitt tredje barn tynar hon bort och dör. 

Cicero, som har "strulat" sen han kom tillbaka från Grekland, blir utom sig av sorg när dottern dör. Han blir dessutom osams med Octavianus - en osämja som leder till att Cicero först blir mördad och sen också skändad.


Kerstin Ekman är mycket beläst. Hon kan sitt latin och det visar hon. Boken "Tullias liv" är inte lättläst och inte lätt att förstå. Skulle förmodligen varit mycket intressantare och roligare om hon med fantasins hjälp hade gestaltat Tullia, gjort henne levande, låtit oss få ta del av hennes tankar. Men Kerstin E har strikt återgivit vad hon kunnat läsa sig till och jag tycker, trots det svåra upplägget, att det var en intressant bok.


Jag blev tipsad om boken av en kamrat som läst på Tidlösa att jag varit i Rom. När jag började läsa "Tullias liv" kände jag igen mycket från podden om Cicero i  P3 Historia. Under min antika period (=Romkursen) har jag flera gånger lyssnat på  de avsnitt som handlar om romartiden. De är så bra dessa poddar och gör antiken "levande" på ett helt annat sätt än boken om Tullia gör.

Jag har bl.a. lyssnat på poddavsnitten om
• Kejsar Augustus
• Caligula
• Kleooatra
• Julius Caesar
• Cicero
• Sulla