Weimarrepubliken

Jag har gått alla kurser som Birkagårdens folkhögskola erbjuder seniorer. Turligt nog har även Birkagårdens stiftelse ett visst utbud. I vår fördjupar vi (maken och jag) oss därför i historia.

Vår kurs behandlar de oroliga åren mellan 1919 och 1933 - de år Tyskland var republik och den ene rikskanslern avlöste den andre i rask takt. Perioden går under beteckningen Weimarrepubliken och infaller alltså mellan första och andra världskriget.

Vi har en dubbelföreläsning i veckan och för första gången, sen jag började på Birkagården, har vi hemläxa. Vi ska varje vecka läsa ett kapitel i boken "Weimartyskland - löfte och tragedi" av Eric D Weitz. Lättläst och intressant.

Det som fängslar med Weimarrepubliken är de många paralleller som kan dras  till vår egen tid. Det är bara att hoppas att "de som bestämmer" tar lärdom av historien så gamla misstag inte behöver upprepas.

Här om dagen plockade jag fram min historiebok från gymnasiet för att se vad man skrev om perioden för si så där 60 år sedan. Tyckte boken gav en överskådlig blid - kändes inte gammal alls.

För att ytterligare fördjupa mig har jag både lyssnat på Olle Larssons bok Weimarrepubliken - Tyskland mellan två världskrig - och...

... Erik Åsards bok "Hitlers väg till makten".

Jag har alltid gillat historia men när jag gick i skolan skulle jag aldrig kommit på tanken att läsa "extra" - nu tycker jag ämnet är så intressant att jag inte bara lyssnar på böcker utan också letar fram poddar med samma tema. Har till och med sett en teaterföreställning på stadstestern. Ibland blir man förvånad över sitt eget agerande.

Nästa år i Berlin

Astrid Seeberger har skrivit en i mitt tycke mycket bra bok om de sår människor får av krig - sår som det kan ta generationer att läka. Bokens titel "Nästa år i Berlin" anspelar på uttrycket "Nästa år i Jerusalem" (en fras som judarna sjunger i slutet av påskmåltiden, för att uttrycka en önskan att man nästa gång ska få fira påsk tillsammans i Jerusalem) och vill visa att det också finns många tyskar som är flyktingar i sitt land. Människor som vill återförenas med sina familjer.

Vår bokcirkel i Gröndal har nytt tema varje termin men 2017 har vi valt ett "icke tema" - var och en ska få välja en bok. Den första boken på detta "icke tema" kom att passa väldigt bra ihop med höstterminens böcker om Tyskland. Vi avslutade förra året med Stig Dagermans reportagebok "Tysk höst" och började vårterminen med en inifrånskildring av hur det kunde vara att leva i Tyskland under och efter kriget.

"Nästa år i Berlin" handlar om författaren Astrid Seebergers tyska familj. När Astrids gamla mamma dör börjar Astrid bearbeta sin sorg och det som hon uppfattar som sitt svek gentemot mamman. Astrids pappa är bara en bifigur i boken - en person som den i grunden fina mamman skäms över och kanske skäms även Astrid över honom. Mamman kommer från en välsituerad, kulturell familj med rötter i det vackra Ostpreussen. Men familjen fördrivs därifrån och blir flyktingar i sitt eget land. Mamman lider svårt under kriget. Hon förlorar den ena efter den andra och till slut finns det bara "hål" i hennes liv. Den enda som finns kvar är dottern Astrid men för att undvika att bli kvävd av sin mamman försvinner även hon.

När hennes mamma är 80 år och snart ska dö berättar hon för Astrid om sitt liv och vad kriget gjort med henne. Varför hon fått ett flyktingansikte. Dessa berättelser och Astrids egna minnen från besöken hos de återfunna släktingarna utgör yttre handling i denna fina och välskrivna berättelse om hur krig påverkar alla människor, även de som är födda efter krigsslutet.

Alla cirkeldeltagarna var överens om att det var en fin bok, välskriven med mycket vackert språk men alla gillade den inte. Själv tyckte jag "Nästa år i Berlin" var mycket bra - nästan i nivå med "Tysk höst".

Mer Berlin

Jag lånade Håkan Nessers bok "Elva dagar i Berlin" både för att handlingen var förlagd till Tysklands huvudstad och för att  jag gillar Nesser. Och jag gillade verkligen den här boken. Så trevlig och underhållande, rolig med mörka drag.

Baksidestexten, "En saga för barn över arton år", stämmer precis. Ibland är det riktigt roligt att läsa sagor, särskilt när de handlar både om nutid, dåtid och Berlin och dessutom får ett lyckligt slut. En toppenskröna, helt i min smak.

Vad gjorde vi mer?

Jo, vi promenerade och promenerade, åkte runt stan flera gånger med en "jump on, jump off buss, åt på restauranger från olika länder och tittade, från utsidan, på det gamla teletornet (Östberlins stolthet), och en massa annat.

Berlin är en stad där det händer mycket. Man bygger och bygger - vi såg 6 lyftkranar samtidigt.

Avslutningsvis - ytterligare några foton från Berlin - en stad jag kommit att gilla.

Karl Marx allé

Vårt tredje "måste" - Karl Marx Allé - blev en fullständig framgång. Vi kunde gå längs hela allén.

När vi promenerat "Unter den Linden" (en stor gata nära Brandenburger Tor) med sitt myllrande liv av folk, kaféer och bilar, tog vi bussen till gamla Östberlin och fortsatte vår promenad längs Karl Marx Allé- Vilken skillnad.

Var fanns människorna? Var fanns kaféerna? Det kändes konstigt med en sådan jättegata  - så gott som folktom. Men där var snyggt - alla de gigantiska husen måste vara renoverade. Inte den minsta antydan till förfall och då gick vi även "bakom paradgatan". Jag hade förväntat mig ett nedgånget område med stora, fula hus som höll på att förfalla men det var inte det vi såg.

Mitt intryck av före detta Stalin Allé var positivt - en häftig gata som det var roligt att promenera på. Men varför var där så lite folk och varför fanns där inga restauranger?

Pergamontaltatet

Pergamonaltaret, ett av världens finaste "museiföremål", stod på listan för "måsten". Vi försökte gå dit två gånger. Första gången gick vi fel. Sen blev vi så trötta så vi sköt upp besöket till nästa dag.

Med utvilade ben gav vi oss iväg dit direkt på morgonen. Promenaden tog nästan en och en halv timma. Väl framme möttes vi av en skylt att den del av museet där altaret fanns var stängt för reparation till 2020! Ännu ett fiasko.

Jag fick nöja mig med en kylskåpsmagnet men den kan jag å andra sidan titta på varje gång jag öppnar kylskåpet.

Sevärdheter

Hela Berlinbesöket skulle vara ad-hoc. Vi skulle bara göra det som föll oss in - förutom tre saker:
1. Besöka riksdagshuset och titta på den tillbyggda kupolen.
2. Titta på världens finaste museiföremål (enligt min guidebok) Pergamonaltaret.
3. Promenera längs Karl Marx allé i gamla Östberlin.

Vi började med riksdagshuset. Det blev platt fall. Kupolen skulle vara stängd för städning måndag och tisdag. På söndagen var visningarna fullbokade.Nu blir det till att åka hit igen om jag ska få se riksdagshuset från insidan.

Hur gick det då med Pergamonaltaret och Karl Marx allé? Läs den spännande fortsättningen i nästa inlägg.

Marknad

Ett av de podradioprogram jag brukar lyssna på heter Staden. I programmet pratar en arkitekt och en kulturgeograf med varandra om städer ur olika aspekter - mycket intressanta program.

I avsnittet om Berlin pratar de om en saluhall i Kreuzberg. Hallen, som heter Markthalle Neun (9), byggdes 1901 och placerades i anslutning till järnvägen (ligger alltså vid Eisenbahnstrasse) så att man enkelt skulle kunna transportera mat till Berlins växande befolkningen. Järnvägen är sedan läge nedlagd och lågprisvaruhus har flyttat in i saluhallen. Lågprisaffärerna ligger sida vid sida med trendiga bryggerier, restauranger och stånd med lokalt odlade grönsaker. Här möter turkiska invandrarkvinnor, som handlar i lågprisvaruhusen, ekonomisk välmående hipsters, som kommer till saluhallen för att dricka öl från microbryggeriet i källaren.

Varje torsdag ordnar man s.k. "street food" kvällar på gatan. Då är det fullt med stånd både inne i saluhallen och ute på gatan. Man serverar mat från all världens länder som man kan gå runt och provsmaka. Arrangemanget drar tusentals besökare.

Tyvärr var vi inte i Berlin någon torsdag men då saluhallen låg i "vår" stadsdel och de precis hade börjat ha öppet även på tisdagar tyckte vi ändå att vi ville gå dit. Det var inte särskilt mycket av något när vi var där - speciellt inte folk. En grönsaksförsäljare, några butiker och ett par små matställen hade öppet. Vi åt varsin tallrik soppa som enligt menyn skulle vara rödbetssoppa men som jag tyckte smakade morotssoppa. Till det åt vi en macka med hackade grönsaker. Helt ok men inte det godast jag ätit precis.

Det enda jag handlade var en påsen blomsterfrö.

Kreuzberg

Vid mitt förra Berlinbesök bodde vi i det burgna Charlottenburg - fint med många märkesaffärer men inget riktigt folkliv. Stadsdelen Kreuzberg tilltalade mig mer - påminner om Södermalm i Stockholm. Vi bestämde oss för att bo där under vårt gemensamma besök.

Även inom Kreuzberg finns det områden som är mer eller mindre fina. Vi bodde i en trevlig del med snygga hus på fyra, fem våningar. Väl underhållna. Ofta också vackra. Där var mycket folk ute på gatorna, särskilt på kvällarna - alla typer av människor. Det fanns restauranger och kaféer överallt. Det var med andra ord ett rikt folkliv - det som gör en stadsdel intressant.

Vissa delar av Kreuzberg var inte välskötta utan snarare ruffiga. Graffiti överallt. Jag tror aldrig jag sett så mycket graffiti någon annanstans - ibland var målningara snygga men för det mesta såg det hemskt ut.

Jag gillade Kreuzberg ett extra plus var att det låg på gångavstånd till centrala Berlin.

Berlin och rum på nätet

Redan i våras, när jag åkte till Berlin med min kurs, bestämde vi (maken och jag) oss för att göra en gemensam resa dit senare. Vi skulle åka utan program - bara strosa runt.

Vi köpte billiga flygbiljetter men vi bokade inget hotellrum utan bestämde oss för att hyra rum via siten airbnb. En sida som förmedlar rum till lägre pris än vad det kostar att bo på hotell. Att boka rum via en site kan kännas lite osäkert men det fanns bilder på alla rum och beskrivning var de låg.

Först bestämde vi var vi ville bo, sen valde vi prisklass och slutligen rum. Vi fick inte det första rummet - de ville bara ha kvinnliga gäster - men det andra fick vi. Det var enkelt att boka men uppgifterna vart vi skulle bege oss var något oprecisa. Jag fick ringa flera samtal innan allt blev klart men vi hittade fram och blev väl mottagna.

Vi hade balkongen på andra våningen till vänster

Själva rummet var bra. Det var dock extremt omysigt och hade stenhårda madrasser men det var rent och fint, låg i Kreutsberg där vi ville bo och var hyfsat billigt.

Det var roligt att pröva det här sättet att bo och jag tror det är speciellt bra om man vill stanna längre tid på samma ställe eftersom man kan laga egen mat och har större frihet än på hotell. Jag kommer nog att pröva det flera gånger. Det gäller bara att först komma överens om resmål.

Hemma igen!

Efter  fem intensiva dagar i Berlin var det skönt att komma hem igen. Vår Berlinresa var en studieresa - ingen semesterresa - och jag tror hela gruppen var ganska mör när vi kom tillbaka till Sverige igen. 

Vi gick mycket men vi åkte också buss, tunnelbana och S-Bahn. De allmänna kommunikationerna är bra men inte helt lätta att förstå sig på. När man reser i grupp följer man med. Ibland åkte vi från ett ställe till ett annat utan att jag visste vare sig varifrån vi kom eller vart vi kommit. Jag försökte hänga med på min egen karta men det var inte helt lätt. Men vi kom alltid fram dit vi skulle och vi kom alltid tillbaka till hotellet igen. 

Vad tyckte jag då om Berlin? 

Berlin var en intressant stad. Inte så vacker och inbjudande som Paris men där fanns mycket att titta på och den kändes häftig. Jag kommer nog snart att åka dit igen för att kunna se mig omkring i en lugnare takt. 

Nästa gång kommer jag att titta mer på östsidan. Vi hann inte med det. Det gick inte att göra mer än det vi gjorde på fem dagar. Tonvikten blev, av naturliga skäl, andra världskriget och dess följder - det vi läst om under året. Alltså - det var en mycket givande och trevlig studieresa där jag inte bara fick lära känna Berlin utan också lärde känna mina klasskamrater lite bättre.

k

Nu är vi hemma. Två lektioner kvar sen får vi sommarlov och till hösten börjar vi om igen men då är det Frankrike som är tema. Det ser jag fram emot!