söndag 28 november 2021

Billig helkväll

När plumpgänget träffades i Stockholm för snart två år sedan - precis innan Coronan invaderade vårt land - fick jag biobiljetter i present av mina kamrater. När sen maken och jag, i slutet av september, åkte till Köpenhamn för att besöka Louisiana blev tåget så kraftigt försenat att vi fick tillbaka en del av biljettkostnaden. Bra kombo!

I går kunde vi festa! Först beställde vi bord på en restaurang vi gillar, sen bokade vi platser på en bio nära oss.


När det plötsligt dimper ned "en middag" i mailkorgen gäller det att passa på. Kan den dessutom kombineras med äventyr, fart och fläkt är det än bättre. Vi valde efter mycket diskuterade att träffa mr Bond för sista (?) gången. Jag ville egentligen se "Tryffeljägarna från Piemonte" men den visades bara som mattiné så det fick bli "NO TIME TO DIE" - till belåtenhet för hälften av oss.


Jag har sett många, för att inte säga de flesta, Bondfilmer minst en gång och jag tycker nog att de bli bättre och bättre. Agent 007 blir mänskligare och kvinnorna får allt viktigare roller, är inte längre enbart dekoration. Till och med de obligatoriska biljakterna utvecklas. Den här gången skedde de på spektakulärt vackra platser varav en var i vårt grannland Norge.



När man bygger ut vägnätet i Norge utnyttjar man sin fina natur och bygger enastående snygga vägar och rastplatser. Platser som det skulle vara roligt att besöka. Nu fick jag, på sätt och vis, gjort det igår och dessutom i en fräsig svart sportbil.

Vad som däremot inte blir så mycket bättre i Bondfilmerna är själva handlingen. Alltid samma upplägg. Den här gången var det dessutom så tillkrånglat att vi fick fortsätta diskutera filmen hela vägen hem. Då först trodde vi oss ha förstått hur allt hängde ihop.

torsdag 25 november 2021

Färgkodning

Det är ganska vanligt med författarporträtt i tidningar. Jag gillar dessa intervjuer. Tycker det är roligt att läsa om författare även om många säger att det är böckerna som är det väsentliga ‐ inte författarna.

En kompis rekommenderade Nina Wähäs bok "Testamente" - den hamnade därför överst på min "att läsa lista".

Lustigt nog kom det en intervju med Nina Wähä  i intervjuserien "Bokstavligt talat" precis när jag stod i begrepp att börja med hennes bok.

Oj, vad denna människa, Nina Wähä, hinner läsa mycket men hon är väl ingen långsamläsare - som vissa andra. I intervjun pratade hon om författare och böcker hon läst eller ska läsa framgent. Om hon fick välja en författare som skulle skriva hennes livs historia skulle det bli Douglas Coupland. ??

Jag brukar ofta välja böcker efter någon lista eller gå på rekommendation och nu (när jag läst Testamente) borde jag välja någon eller några böcker från  Nina Ws lista. Ska bli spännande att se hur jag gillar hennes preferenser - om jag överhuvudtaget klarar av att läsa nån av dom. Befarar att de är alltför avancerade för min enkla smak.

De här böckerna stod högt på Ninas lista:
• Majs Säfström; "Fantastiska fakta om djurungar"
• Amanda Svensson; "Ett system så magnifikt att det bländar"
• Kristina Sandberg; böckerna om Maj
• Claire-Louise Bennet; "Damm"
• Maria Stepanova; "Minnen av minnet"
• Kamilla Shamsie; "Vår älskade"
• Ida Linde; "Mördarens mamma"
• Hanya Yanagihare; "Ett litet liv"
• Karin Smirnoff; "Jag for ned till bror".


Rolig detalj om Nina W är att hon färgkodar sina böcker. Hon använder samma bespottade sätt att sortera in sina böcker i bokhyllan som jag - efter bokryggens färg. Kanske därför jag gillar henne.


Hur som helst var "Testamente" bra men alldeles för lång.

fredag 19 november 2021

En trappa

När ett av våra "gamla" Sundsvallsgäng strålade samman för en heldag i Stockholm började vi med konstmuseet Artipelag. Vi tittade på Rolf Hansson eller, rättare sagt, på målningar av Rolf Hansson. Stora, snygga, färgstarka målningar som jag verkligen gillade.




Motiv på flera av målningarna var "Carl Fredrik Hills trappa", den han målade i Montigny-sur-Loing. "Originalet", alltså Hills trappmålning, ägs av Nationalmuseum. Den borde jag tittat på innan jag åkte till Artipelag. Men gjort är gjort och det man inte gjort före får man göra i efterhand. En vecka senare åkte jag till stan.

Besöket avslutades med
äppelpaj med vaniljgrädde

Jag gillar Nationalmuseums sätt att visa sin samling - allt som hör till samma period har förts samman oavsett om det är tavlor, möbler eller något annat. På avdelningen för 1800-tals konst hittade jag dessa två fina Hill-målningar.



Men var fanns trappan? Till slut fick jag gå till receptionen och fråga. De visade mig en bild på trapptavlan men själva tavlan kunde jag inte få se eftersom den fanns gömd i ett förråd.


Lite konstigt att man inte hängt upp Hills "trapptavla" medan utställningen med Rolf Hansson visas.

Men i brist på "Hilltavlan" får jag väl resa till orginalet - den lilla stan Montigny-sur-Loing utanför Paris där det en gång fanns ett konstnärskolkektiv - och titta på själva trappan. Men det får bli en annan gång när Coronan flugit vidare.

En gammal bekanting men inget orginal

söndag 14 november 2021

Likfärd

Tänk att man kan lära sig saker samtidigt som man har roligt!

Brukar försöka lösa minst ett svårt korsord varje vecka - alltid på gränsen till vad jag klarar av. I början känns det som jag inte kan få ut ett enda ord men undan för undan och med benäget bistånd, blir de tomma rutorna färre och färre. Jag funderar och funderar, förstår inte ett dugg men så plötsligt, när jag ändrar tankebana och ser saken ur en annan vinkel, är ordet självklart. Att en "kemiman" är en man som kommer från Kemi i Finland är ju inte det första man tänker på. 

Tidningen-Vis "Temakryss" är nog det korsord jag gillar bäst. Ganska svårt men inte oöverstigligt - i alla fall inte om jag får lite hjälp.


Tema i förra månades kryss var målningen "Karl XII likfärd". Har tittat på "likfärden" många gånger när jag varit på konstmuseet i Göteborg. På frågan vem som går först i ledet blev svaret Cederström - alltså konstnären själv.

När vi någon vecka senare hade konstlektion på Birkagården pratade vi om just "likfärden". Vår lärare frågade var tavlan fanns och vem som gick först i ledet. Då var jag på "mammas gata" - visste båda svaren. Till min oförställda häpnad fick jag då veta att det var Verner von Heidenstam som ledde tåget. Kan inte vara möjligt att det smugit sig in ett så grovt fel i Vi-krysset hävdade jag - det hade det inte heller.


Nästa månads tema var Kleopatra. Henne visste jag inte mycket om. För att få lite hjälp på traven började jag lyssna på podden "P3 historia" när jag gav mig iväg på  min motionscykeltur. Har numera, tack vare Vi-krysset, grundläggande kunskaper om den sista egyptiska drottningen. Men än är inte  hela krysset klart. Får nog anlita min assistent igen.

lördag 13 november 2021

Hjorthagen

I Hjorhagen finns en aktiv kulturförening med ett "eget" kulturhus - fint gammaldags och enkelt.

Vi har varit på väg till Hjorthagen flera gånger men ändrat oss i sista minuten. I går kom vi äntligen dit och vilken föreställning vi fick se!


När Bellman stod på schemat på Birkagården hade vår lärare engagerat den finske Bellmantolkaren Matteus Blad. Vi fick lyssna på honom via Zoom, ända från Finland. Trots visst strul med uppkoppling gillade jag det jag hörde. Så när vi fick veta att Matteus Blad skulle ha konsert i Hjorthagen bokade vi biljetter. Trots att  Hjorthagen ligger i andra ändan av stan var det lätt att ta sig dit - Röda linjen direkt från Liljeholmen.


På morgon hade vi fått sms med uppmaning att komma i god tid eftersom det varit "mycket folk i publiken" på hans förra föreställning. Vi var där kvart över sex men skulle inte bli insläppta förrän kvart i sju. Hej, hallå - man kan inte uppmana folk att komma timmar i förväg och sen inte släppa in dom. Men efter lite "tjöt" fick vi gå in och sätta oss.


Sen kom Matteus Blad in på scenen och gav oss en fantastisk föreställning om Bellman - hans liv, hans vänner och hans musik. Det var, som sagt - fantastiskt. Märkligt att en sån föreställning bara visas på ett litet lokalt medborgarhus i orten.

onsdag 10 november 2021

Läslov

Det har varit höstlov eller läslov som det numera ska kallas och jag har gjort så mycket trevligt.

I stället för att åka till Birkagården har jag umgåtts med två av familjens många pojkar, varit på musikal och bio och ätit lunch i ett gammalt bankvalv.


I måndags träffade jag grabben från Aspudden. Vi tog Djugårdsfärjan till "Allmänna gränd" och promenerade till den nya utställningshallen "Vrak". En precis lagom stor utställning för en sjuåring och hans mormor.



Första våningen hade i stort sett ett enda tema - fartyget "Resande man" som förliste en stormig natt utanför Landsort. En marinarkelog, tillika dykare, fanns på plats på "Vraket" och berättade hur en marinarkelog jobbar och de fynd de gjort på "Resande man".  Ett trevligt "museum" med en rolig animering om hur kronan vandrade från Gustav Wasa till hans söner - en animering som tilltalade en 7-åring.


I fredags promenerade grabben från Spånga, dottern och jag runt på Söder, fikade och köpte en "läsebok" - Guinness rekordbok 2021. En perfekt bok för en 7-åring med intresse för allt som gäller rekord.


Eftersom det är läslov har också jag ägnat flera timmar åt "läsning". Jag har lyssnat på Tove Alsterdals nya bok "Slukhål". Liksom i "Rotvälta" tilldrar sig handlingen i Ådalen. I ett gammalt hus i skogarna kring Kramfors hittas en man inlåst och död. Under den mördarjakt som drar igång upptäcker man flera liknande fall. Polisassistent Eira Sjödin gör ett fantastiskt jobb i denna trevliga och någorlunda realistiska roman som dock inte var i klass med hennes förra bok om Eira och Ådalen.

När vi fick veta att det skulle vara höstlov även på Birkagården sa alla "Åh vad tråkigt" men jag fick, trots det, en riktigt trevlig och innehållsrik vecka.

Den nya biografen Aspen i Aspudden


"Ron rör om"

lördag 6 november 2021

Trippeltur

För två år sen fick jag ett presentkort med biobiljetter - hann inte utnyttja det innan allt stängde. Nu tog jag med presentkortet till stan för att försöka få det förlängt. Laddade upp med en massa argument. Helt onödigt. När jag sträckte fram kortet sa mannen i kassan att det gällde till februari nästa år. Vilken tur!


Vi har inte varit på bio eller teater på flera år - skyller på Coronan men egen tröghet bidrar också. När kvällen kommer och det är mörkt ute, är det så himla skönt att vara hemma. Då ska det mycket till för att jag ska ge mig ut spontant.

Vi måste skärpa oss och gå ut lite mer. Det var ju en av anledningarna till vår flytt.


Nu låg en tom fredag framför oss. Skulle passa utmärkt för teaterbesök. Något lätt och trevligt med lite sång och musik skulle sitta bra. Letade och hittade "The sound of music" på kulturhuset. Men att köpa biljetter i sista minuten skulle nog inte funka på en musical. Det visade sig också att hela salongen var svart förutom två små vita stolar mitt i. Just dom lyckades jag knipa. Tur igen!


När jag väl ställt in mig på att gå ut, gick det utmärkt. Tyckte det skulle bli riktigt trevligt. Vi började med hamburgermiddag på en pub vi "brukar" gå till (då och då). Sen var det raka spåret till Sergelstorg och teatern.


Jag har sett filmatiseringen av "The sound of music" flera gånger och även sett en uppsättning på Göteborgsoperan men likafullt tyckte vi båda att det var så bra, så bra. Det är skönt när man inte behöver oroa sig för hur det ska sluta. Dessutom fin sång och dans.

Till och med när vi skulle hem funkade byte från tunnelbana till buss perfekt - ibland funkar allt. Snacka om tur!

måndag 1 november 2021

Sista gången

Jag har tappat intresset för min bokcirkel - tycker inte alls det är lika roligt som jag tidigare tyckt. Kan bero på det långa pandemiavbrottet eller att vi valt böcker jag inte gillar eller att gruppen inte längre fungerar så bra. Hur som helst - i år  sammanfaller våra träffar med min Birkagårdskurs och när jag inte kan delta på ett helt år passar det bra att sluta. Efter nio år är det dags för förändring. 


Förra boken "Vända hem" av Yaa  Gyasi var en bok om slaveriet i USA. Efter att nyligen ha läst "Den underjordiska järnvägen", som jag inte gillade, kunde jag inte förmå mig att läsa ännu en bok med samma tema.


Novembers bokcirkelbok "True grit" (Mod i barm) av Charles Portis var ännu en bok om ett gammalt USA. En bok om ett romatiserat förflutet där de goda segrar på de ondas bekostnad, en bok med en handling man inte kan ta på allvar - en romatiserad vilda västern. En ung flicka på 14 år ser sin pappa skjutas till döds och vill ha hämnd. Hon ger sig ut i ödemarken på jakt efter mördaren och redan från första stund vet man hur det kommer att sluta.

Jag orkade inte ge mig på denna "smörja" heller men eftersom boken hade filmatiserats, tittade jag på bröderna Coens version. Det var en film jag aldrig skulle valt själv men trots det lät jag mig roas en stund.