Missräkning

Jag har övat och jag har prövat men ännu inte lyckats få till en bra Pasta Carbonara.

När jag läste i en blogg att Café Nizza på Söder serverade goda pastarätter gick jag förbi och kollade om de hade just "min" pasta på menyn - det hade dom.

Det var i maj, när vi hade varit vaccinerade i flera veckor och kände oss ganska trygga, som maken sa "På söndag tycker jag vi går ut och äter". Bra idé och bra tillfälle att få kläm på hur en Pasta Carbobara ska smaka.

Vi tog båten till stan och fortsatte till Åsögatan. Utan att ha beställt plats, klev vi in på Café Nizza och fick bord direkt. Fullsatt men glest - kändes lugnt.

Sen kom besviken - de hade bytt meny sen jag promenerade förbi. Nu serverades "Fermentata Cacio e Pepe" i stället för Carbonara. Jag som längtat efter att få veta hur en riktig C ska smaka. Men det fick gå. Deras "Fermentata Cacio e Pepe" smakade mer peppar än "min" och hade något tjockare sås men var bara marginellt bättre.

I fortsättningen ska jag kolla menyn samma dag som vi ska äta på lokal så jag slipper bli besviken. Men dessförinnan ska jag göra ett nytt försök hemma i köket. Jag ska pröva det här receptet på Pasta Carbonara för fyra pers, som DN hade förra veckan.

225 g guanciale eller pancetta
4 vitlöksklyftor
3 msk olivolja
4 msk torrt vitt vin
6 äggulor
50 g pecorino romano
50 g parmegiano reggiano
550 g spagetti av bästa kvalitet
ca 2 dl av kokvattnet från spagettin
grovmalen svartpeppar från kvarn

1. Tärna köttet i halvcentimeter stora kuber.
2. Koka upp pastavatten beräkna enligt. formeln 10-100-1000, dvs 10 g salt, 100 g pasta, 1000 g vatten.
3. Hetta upp en panna stor nog för hela rätten.
4. Pressa vitlöksklyftorna fräs dem i olivoljan, när vitlöken är gyllene, ta upp och släng.
5. Tillsätt köttet och fräs tills det bli krispigt.
6. Tillsätt vinet och sjud i två minuter, ta av från värmen.
7. Blanda ostar, äggulor o peppar i en bunke.
8. Koka pastan i pastavattnet men ta av från värmen när tre minuter av koktiden återstår.
9. Hetta upp pannan med köttet, tillsätt pastan och lite av kokvattnet (1 dl). Låt koka upp och ta sedan bort från värmen.
10. Tillsätt nu ost/äggblandningen och rör runt tills osten smält ut i pastan, tillsätt mer pastavatten i omgångar efter behov.
11. Stjälp upp pastan på ett fat och mal rikligt med svartpeppar över.

Bondens Marknad

När vi flyttade till Stockholm hade jag tänkt cykla till Bondens Marknad på Söder varje lördagsförmiddag och köpa pinfärska grönsaker. Men insåg snabbt att jag inte ville cykla i Stockholmstrafiken. Därför blev det inte heller några besök på Bondens Marknad - inte förrän i lördags nio år senare.

Måste nog säga att jag blev lite besviken på bönderna. Ganska liten marknad och ganska dyrt.

Vi fortsatte i stället att gå Östgötagatan söderut mot Hammarby sjöstad och ta hissen upp till tolfte våningen - till "Sjöstaden skybar" och smaka på deras öl. Jag blev inte besvik på ölen och inte på utsikten heller. Vi satt på deras uteplats och kunde se hela stan.

Sen avslutade vi vår utflykt med att gå på höstmarknad i Gamla Enskede. Där hittade jag samma glas som vi har i stugan och kunde komplettera med två glas. 

Pröva noga!

Vilket inlägg i miljödebatten hon skrivit, Kerstin Ekman.

"Löpa varg" är en fantastisk bok - välskriven, fint språk, fina miljöbeskrivningar, detaljrik. Kunde se skogarna och växterna framför mig, tyckte till och med att jag kände hur det luktade.

"Löpa varg" var nervkittlande - stundtals läste jag den i små etapper. Var orolig och rädd att det inte skulle gå bra.

Boken handlar om några år i Ulf Norrstigs liv. En tid då han börjar omvärdera mycket.

Ulf är en före detta jägmästare, nu pensionerad och hjärtsjuk, men han är fortfarande ledare för  jaktlaget. När Ulf får syn på "Högben", den långbenta, stora varghannen, förändras allt. Han börjar ifrågasätta det mesta. Han till och med slutar jaga.

Bylivet beskrivs inlevelsefullt. Inte är det enformigt och trist i Loåsen men det är ändå ett byliv där man inte gärna går på tvärs. Det är ett levande samhälle som har kvar sin affär. Ett samhälle där kvinnorna ordnar kurser och männen jagar och fiskar men skolan, den är nedlagd. Ett samhälle där alla hatar vargen - Tasse.

Ulf och Inga har varit gifta länge. De känner varandra utan och innan, behöver inte säga något, en blick räcker för att uttrycka vad de menar. Så roligt att läsa om två människor som stöttar varandra, som lever i ett fint äktenskap.

När Ulf står vid en skiljeväg och vill vara säker på att välja rätt använder han samma uttryck som Akela gör i Djungelboken "Pröva noga, oh vargar. Pröva noga" och det är något som många av oss skulle behöva göra ibland.

Alla böcker är tyvärr inte lika bra. När jag läste Marie Hermanssons "Pestön" blev jag besviken. 

Marie Hermansson har skrivit boken "Den stora urställningen" som jag läste för något år sedan. En trevlig bok med Göteborg som fond. Det var därför inte konstigt att jag fortsatte med hennes nästa bok "Pestön" som även den tilldrar sig i ett gammalt Göteborg (1925)

Jag gillade "Den stora utställningen" men inte "Pestön". Det var som personerna var karikatyrer. Hur det skulle gå kunde man räkna ut med lillfingret. Med andra ord var boken inte ens spännande. "Pestön" var en småmysig bok - inte mer.

Chockad

På väg hem från stan passade maken på att handla från ett av stånden på torget. Men men vad hade han köpt?

Upp ur kassen plockade han det här och frågade mig vad det var. Gissade på en frukt.

Sen kom chocken: "Den kostade 100 kr". "Hundra spänn för den där! Kan inte vara sant."

Den inköpta frukten liknade en mango men mango brukar vara gröna och kostar bara en bråkdel. Max 30 kr.

Jag frågade några kamrater och alla tyckte den liknade en mango men nej - inte till det priset. Nästa dag, när jag korsade torget, passade jag på att undersöka saken.

Det var en mango! Köpt till ett kilopris av 150 kr!! Att vi köpt en mango och betalt 100 kr var dock så otroligt att jag skulle få 200 kronor tillbaka om jag kunde visa kvitto.

Väl hemma kontrollvägde vi vår mango. Den vägde hela 500 gram så när allt kom omkring hade vi bara betalt 25 kr för mycket. Sensmoralen blir; köp aldrig en mangon utan att kolla kilopriset!

Mums!

Sen köpte jag en helt vanlig, stenhård, grön mango märkt "ätmogen" på Konsum för 23 kr (styckpris). Nu är frågan om den någonsin blir så mjuk att den går att äta. Lika god som den gula blir den nog aldrig. Kanske var det trots allt den dyra som var det bästa köpet även om kilopriset på den gröna bara var 67 kr.

Men vad är egentligen en mango?

Jo, "en mango är en ätbar stenfrukt som produceras av det tropiska trädet Mangifera indica som tros ha sitt ursprung i regionen mellan nordvästra Myanmar, Bangladesh och nordöstra Indien."

"Mjuk som sammet, saftig som få och med en sötma som tar dig till tropikerna och tillbaks i en enda tugga - för många fruktälskare är mangon delikatessen nummer ett."

Smakar det, så kostar det!

Ny termin

Nu har jag börjat på Birkagården igen! Blir min tolfte termin. 

I år är det "Svensk kulturhistoria" som gäller. Vi har fyra lektioner i veckan - litteratur, historia, konst och musik. Två lektioner sker på plats och två på distans men på grund av Coronatrassel har vi just nu bara distansundervisning men snart hoppas jag vi får träffas på Karlbergsvägen igen.

I dag stod historia och konst på schemat. På konstlektionen tipsade vår lärare oss om en utställning på Benhuset vid Katarina kyrka. Jag visste var Benhuset låg och när lektionen var slut gav jag mig iväg till Söder.

I Benhuset visade man film och verk av Hertha Hillfon. Både hennes tavlor och hennes keramik är så härligt grova och uttrycksfulla. Passade fint i det slitna huset. Tack vare filmen kändes det nästsn som man fick lära känna Hertha H personligen.

Rivstart

I år har hösten rivstartat. "Alla" Coronarestriktioner borta och vi får göra vad vi vill. Under de två veckor vi varit hemma har jag varit aktiv som aldrig förr.

Förra lördagen var extra intensiv då åkte yngsta dottern, jag och tre små killar till Tom Tits i Södertälje och stannade där i fyra långa  timmar.

Den här helgen hade vi bestämt oss för att åka till Birka på fredan och till Fjäderholmarna på lördan. Birka skulle passa så bra eftersom jag börjat på Birkagården igen och där är det vikingatid.

Men när det blev fredag orkade vi inte ge oss ut "mitt i natten" utan bestämde oss för att bara ta det lugnt (maken hade dessutom ont i ryggen).

Men på lördan var det fullt ös igen - till Fjäderholnarna!

Den lilla ögruppen Fjäderholmarna ligger mitt i Stockholms  inlopp. Vi tog båten från Slussen och efter en halvtimma steg vi i land. En fin men bullrig båtresa. Gammal båt med motor som dundrade förskräckligt.

Är det månne netsuker jag ser?

På Fjäderholmarna fikade vi, promenerade runt ön, tittade på konsthantverk och gamla allmogebåtar och åt lunch. Sen var det läge att ta båten tillbaka till stan igen.

När jag senare pratade med äldsta dottern, som jobbar med förorenad mark, om vår utflykt fick jag veta att hela ön är blyindränkt. Men vi rullade inte runt i sanden så för vår del var det nog inte så farligt men det är ändå hemskt hur vi människor förstör och ställer till.

Hoppande

Det är så skönt att sommaren inte tar slut för att vi lämnar sommarstugan. I går t.ex. var det 23⁰ varmt och sol - kändes som en julidag.

Tog som vanligt båten till stan där jag möttes av min "gamla" skolkamrat. Från centralen fortsatte vi med spårvagn till Waldenarsudde och promenerade sedan vidare utefter vattnet till Blockhusudden (nästan 10 000 steg). Vi ville se hur Tsunamimonumentet tog sig ut idag.

Dagen efter invigningen av monumentet, den 5 juni 2018, tittade vi på det för första gången. Jag tyckte då det var väldigt fint - jordvallar klädda med blå blommor kring en lutande platta med offrens namn. Jag tolkade det som att de blå blommande vallarna symboliserade tsunamivågorna. I går fanns det inte spår av blå blommor men det var ändå fint. När jag googlade stod det heller inget om vågor däremot fick jag veta att spiralerna runt minnesplattan var formade efter den gyllene spiralen.

Sen var det dags för lunch i Thielska galleriets trädgård. Vi delade på en sallad men lyxade till det med ett glas vin - mitt på dan. Allt var så perfekt så vi blev sittande kvar både länge och väl - så länge att vi fick hoppa konsten inne i galleriet.

I stället hoppade vi på båten som tog oss till Nybroviken och Karin Mamma Anderssons utställning på Svenskt Tenn.

Netsuker

En sensommar för många år sedan åkte äldsta dottern och jag till Giverny i Frankrike för att besöka Monets trädgård. I hans rosa hus hängde det japansk konst på väggarna. Det förvånade mig att Monet var så intresserad av Japan och japansk konst.

Nu, när jag har läst "Haren med bärnstensögon", inser jag att Monet inte var ensam om denna fäbless. När Japan öppnades, efter att ha varit ett slutet land under Edoperioden, blev japansk konst i olika former högsta mode och föremål för stort intresse från samlare. 

Bokklubbens sommarbok "Haren med bärnstensögon" handlar om en samling netsuker - små japanska figurer snidade i trä eller elfenben. Så välgjorda att det kunde ta både en och två månader att snida en enda.

I boken får vi följa dessa netsukers vandring från en generation till nästa, från ett land till ett annat. Vi får följa 1900-talets historia genom den judiska familjen Ephrussis öde - från Odessa, till de fina salongerna i Paris och Wien och vidare till efterkrigstidens Japan.

Charles Ephrussi, gammelmorbror till bokens författare Edmund de Waal, var konstkännare, konstsamlare och messenat. Han (1849 -1905) beundrade impessionisterna och umgicks i deras kretsar. Det är han som står längst bak, klädd i hög hatt, på Renoirs målning "Kanotisternas frukost".

Men Charles Ephrussi var inte bara intresserad av impressionister. Han var även samlare av japansk konst - hade 264 netsuker.

När Edmund de Waal får ärva sin gammelmorbrors netsuksamling börjar han forska i deras och deras ägares historia. Samtidigt utforskar han sin egen släkt.

"Haren med bärnstensögon" är en tung, faktaspäckad bok, ytterst intresant och fängslande. Inte helt lättläst. Boken innehåller mycket jag aldrig hört talas om men den har också många beröringspunkter med sånt jag läst och sett.

Ett exempel på igenkännande är att vi i bokcirkeln för några år sedan läste "Swanns värld" - första delen i Marcel Prousts romansvit "På spaning efter den tid som flytt" - och nu får vi i "Haren med bärnstensögon" lära känna den person som var förlaga till huvudpersonen Charles Swann. Det var mannen som samlade på netsuker - Charles Ephrussi.

När Charles Ephussis kusin Viktor gifter sig, ger Charles sitt svarta vitrinskåp och hela sin netsuksamling till Viktor i brölloppsgåva och både samlingen och bokens handling förflyttas från Paris till Wien.

Palais Ephrussi i Wien

"Brudparet" lever överklassliv i Wien. De bor i sitt palats vid Ringen, har massor med tjänstefolk och ägnar sig i huvudsak åt ett socialt liv med middagar och baler. De lever i otrolig lyx - har till och med en servis av  guld. I fjärran börjar det dock mullra och nazisterna tågar in i Wien med stort elände som föjd. Familjen förlorar allt och måste fly.

Deras trotjänarinna Anna (med okänt efternamn) lyckas dock plocka med sig netsukerna och gömmer dem i sin madrass. Senare, efter krigsslutet, återlämnar hon dem till Viktors dotter Elisabeth som i sin tur ger dem till sin bror Ignace och så hamnar netsukerna åter igen i Japan - ett Japan ockuperat av USA. När Ignace låter en konstkännare studera netsukerna kan denne säga vem det var som 90 år tidigare snidade dem.

General MacArthur o kejsar Hirohito
efter USAs ockupation av Japan

Slutligen ger Ignace, på sin ålders höst, hela samlingen till sin systerson och bokens författare Edmund de Waal och netsukerna får återigen flytta - denna gång till England där Edmund de Waal köper ett nytt vitrinskåp åt dem. Han låter sina barn leka med dem och han dokumenterar deras "liv" i boken "Haren med bärnstensögon" så att vi alla kan följa netsukernas vandring runt världen.

Äntligen..

... känns det som allt har blivit som det ska, att allt är som vanligt igen. Jag har åkt tunnelbana, varit på bio, ätit ute inomhus, spelat bridge och börjat på Birkagården. Så härligt att livet känns normalt igen.

På vår första bioträff enades vi, efter lite diskuterande, om att se "The father". Filmen, som både vunnit en Oscar och fått fin kritik, handlade om hur en demenssjukdom påverkar livet. Anthony Hopkins och Olivia Colman hade huvudrollerna - spelade far och dotter på ett suveränt sätt.

Det är inte lätt att vara gammal och bli mer och mer förvirrad men det är inte heller lätt att vara dotter till en dement förälder.

I början blev jag själv lite förvirrad - hängde inte riktigt med. Men efter ett tag insåg jag att förvirringen berodde på att filmen speglade hur det var inne i huvudet på pappa Anthony. Ingen ordning på någonting - inte på personerna, inte på tiden och inte på orden. En gripande film - sorgsen men bra.

Sen avslutade vi vår biokväll med middag och skicka en hälsning till vår fjärde kramat som inte kunde följa med.