... känns det som allt har blivit som det ska, att allt är som vanligt igen. Jag har åkt tunnelbana, varit på bio, ätit ute inomhus, spelat bridge och börjat på Birkagården. Så härligt att livet känns normalt igen.
Det är inte lätt att vara gammal och bli mer och mer förvirrad men det är inte heller lätt att vara dotter till en dement förälder.
I början blev jag själv lite förvirrad - hängde inte riktigt med. Men efter ett tag insåg jag att förvirringen berodde på att filmen speglade hur det var inne i huvudet på pappa Anthony. Ingen ordning på någonting - inte på personerna, inte på tiden och inte på orden. En gripande film - sorgsen men bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar