onsdag 30 december 2015

GW är alltid GW

När jag läst ut Pinocchios näsa bestämde jag mig för att inte läsa fler böcker av Leif GW Person - jag var nöjd. Jag tyckte böckerna blivit för ordrika och innehöll för många upprepningar. Men när hans senaste bok "Bombmannen och hans kvinna" gavs ut, var det jag som direkt loggade in på bibliotekets hemsida och ställde mig i kö - så mycket för det beslutet. Och säga vad man vill men nog kan GW skriva både underhållande och trevligt.

I "Bombmannen och hans kvinna" får kvinnorna ta plats - den otrevlige men rolige Bäckström verkar ha gått i pension. Boken är spännande och realistisk - sprängdåd sker numera allt för ofta och mullvadar förekommer nog också. Det var intressant att läsa om hur Säpo arbetar när de spanar på personer de fått tips om - ett tidsödande och personalkrävande jobb. Allt utom det oväntade slutet kändes realistiskt. Jag gillar GWs sätt att skriva och är speciellt förtjust i att han låter läsarna få reda på vad romanens personer tänker - de säger en sak men tänker något helt annat. Nu, när jag läst "Bombmannen och hans kvinna" har jag ändrat uppfattning och kommer säkert att ställa mig på kö om något år igen.


När jag hade läst ut boken och skulle ägna mig åt mitt andra stora nöje - titta på TV - visade SVT första delen i ett tvåtimmarsprogram om ingen mindre än denne Leif GW Persson. Programmet bygger till stor del på hans självbiografiska bok "Gustavs grabb", som jag tyckte var toppenbra. Undrar om det finns andra levande personer som fått så mycket utrymme i TV i eget program.

tisdag 29 december 2015

Julskinkan

Än kan vi njuta av årets skinka - men nu som pålägg på pizzan.

söndag 27 december 2015

Julklapp

I år när den snälla tomten kom till oss hade han med sig en stor säck full med paket. I ett av paketen fanns en gunghäst, som sonen  gjort till sin lille kille.

När lilleman fick frågan om vem som gjort den fina hästen blev svaret. "Den har farmor gjort." Roligt tycker jag, som knappt kan hålla i en såg.

torsdag 24 december 2015

Enkel jul

I år har vi haft otroligt enkla julförberedelser. Julklapparna köpta i god tid och mycket begränsade till antal och omfattning. Juldekorationerna har inskränkt sig till adventsstakar och fina blommor. Baket misslyckat. I övrigt är det mesta inhandlat  i god tid - i den stora livsmedelskedjan. Egen lägenhet till sonen och hans familj så vi har inte ens behövt plocka fram gästsängarna. Här är det inte fråga om julstress utan en riktigt lugn pensionärsjul med många små barn.


Nu väntar och hoppas vi att jultomten, trots våra begränsade förberedelser, ska hitta till vår lägenhet frampå kvällskvisten.

måndag 21 december 2015

Årets fyra blev nummer ett

Jag lyckades faktiskt klämma in fyra julmarknader i år. Den fjärde var den bästa.

Groens Malmgård ordnas julmarknad under flera dagar, även vardagar. Ganska bra att kunna gå mitt i veckan - vi valde en fredag. Det var ganska få besökare där så vi behövde inte armbåga oss fram.


Det brann välkomnande marschaller utanför den öppna porten. Väl inne på gården ledde en julgransdekorerad gång upp till huset - granarna kunde de som ville köpa med sig hem. Själv klarar jag mig utan gran - fick nog av granar under alla år i Norrland.



Inne i själva gården hade man avsatt ett rum för försäljning. Ett rum med ovanligt fina saker, mycket från Afrika. Köpte faktiskt en julklapp. Sen kunde man gå en trappa upp, ta sig en kopp kaffe och äta årets första skinksmörgås.

söndag 20 december 2015

Sara

Bokcirkelns sista bok på temat biografier blev ännu en tjock och i dubbel bemärkelse tung bok. Vi hade lyckats välja ytterligare en bok skriven av en (kvinnlig) professor, som inte kan konsten att begränsa sig. Den här gången läste vi Birgitta Holms bok om Sara Lindman; "Sara - i liv och text".


Birgitta Hs bok var betydligt bättre skriven än Yvonne Hirdmans. Den hade ett bättre och enklare språk men var otroligt lång. Egentligen ska man (som en av cirkeldeltagarna sa) ha denna bok bredvid sig när man läser Sara Lidman och använda den som referenslitteratur. Jag, som knappt läst något av Sara Lidman, tyckte inte den var jättebra och att sträckläsa den (för att bli klar i tid) var inte lyckat.


Boken förde dock det goda med sig att jag blev intresserad av Sara Lidman. Hon var en i alla bemärkelser engagerad person. Intensiv. Orädd. Duktig. Ja, beundransvärd. Vår nästa bokcirkelbok är hennes första bok i Jernbanesviten. Det ska bli riktigt roligt att läsa "Din tjänare hör".

Sara Lidman kommer från Missenträsk i Västerbottens inland. Hon fick, liksom många i Norrland, tbc och blev inlagd på sanatorium. De upprepade sanatorievistelserna tror jag hade stor betydelse för hennes liv. På sanatoriet fanns det bibliotek och där fanns det kamrater som också var hänvisade till att läsa. Där träffade hon många som kom att påverka henne och hennes liv. Sanatoriet blev Saras universitet även om hon fortsatte att läsa i Uppsala.

Utan att ha träffat henne tror jag Sara Lidman är den mest intensiva person jag "känner". Hon hade engagemang för de svaga och utsatta - för Sydafrikas svarta befolkning, för Vietnams folk, för gruvarbetarna i Kiruna osv. Vissa perioder hann hon inte skriva för hennes engagemang tog all hennes kraft och energi. Sara och hennes pappa stod varandra väldigt nära medan hennes relation till mamman inte verkar ha varit så bra. I cirkeln spekulerade vi vad som kunde var orsaken - ingen förklaring gavs i boken. Men eftersom den var skriven medan Sara fortfarande levde var den kanske inte helt "ärlig" - avslöjade inte ofördelaktiga saker, innehöll inget skvaller. För att få mer känsla för personen Sara avslutade maken och jag vår läsning med att lyssna på ett av hennes sommarprogram.

Under hösten har vi i bokcirkeln läst biografier om Katarina Taikon, Ulla Wijk, Alva Myrdal och Sara Lidman. De två första böckerna var skrivna av journalister, de två sista av litteraturprofessorer och det är en slående skillnad i dessa båda yrkesgruppers sätt att skriva. Journalisterna skriver med ett flyt och engagemang som man önskar att den andra "fina" yrkesgruppen kunde lära sig lite av.

tisdag 15 december 2015

Smör - det kan väl aldrig bli för mycket, eller?

När julen är i antågande är det inte bara dags för julmarknader utan också för konserter. I lördags var vi på suzukikonsert i Hässelby. Barnbarnen (2 av dem) skulle uppträda och spela fiol. Alla barnen från suzukigruppen var engagerade och spelade efter bästa förmåga. Ingen verkade rädd att uppträda inför publik. Jag såg bara ett enda barn som vägrade men efter en stund stod även hon på scenen.

Efter konserten blev vi bjudna på middag hemma hos dottern. Svärsonen stod för maten. Gott - som alltid. Hans specialitet är bea. Den här gången lät jag själva tillagningen bli en lektion till ett bloggninlägg om konsten att laga bearnaisesås. Så här gjordes den i köket i Spånga.

"Vi" började med att smälta 350 gram smör. Nästan ett helt paket!


Sen hällde "vi" upp lagom stor mängd äppelcidervinäger (ca ½ dl), vatten och lite vitt vin i en kastrull och fortsatte med att lägga i dragon (helst färsk), lite gurkmeja (för färgens skull), salt och peppar. Vätskan fick koka så att den reducerades (om man inte låter vattnet koka bort blir såsen för fadd i smaken). Sen ska den reducerade vinägern svalna något - den får inte vara för varm men inte heller för kall.

Därefter kommer själva prövningen - tre ägg ska ned i den reducerade vinägern - ett i taget. Om vinägern är för varm kan äggen koagulera - inte bra. Det finns också risk att det hela skär sig - inte heller bra. Äggen gör att såsgrunden tjocknar.



Så till det avslutande momentet - smöret. Det gäller att under kraftig omrörning hälla i det smälta och något avsvalnade smöret i en jämn stråle.


Det var det hele! Gott blir det men ganska mäktigt. Man orkar inte äta alltför mycket - tur eftersom såsen huvudsakligen består av smör. Till såsen åt vi lite tilltugg som ugnsstekt klyftpotatis, stekta grönsaker och entrecote.


söndag 13 december 2015

Julmarknader

När det börjar dyka upp julmarknader än här och än där vet man (även om man råkat tappa sin almanacka) att julen är i antågande. En helg hann jag med tre stycken julisar.

Vi började på lördagen med att gå till hovstallarna. Roligt att besöka de fina gamla byggnaderna mitt inne i stan. Husen (de gamla stallarna) var fyllda med stånd där man sålde mycket smått och gott - både ätbart och sånt som var helt oätligt till exempel drejade muggar, en mass. Roligast var att titta på de gamla kungliga bilarna  och kalescherna - som förvaras i garagen i anslutning till stallarna. Tyvärr var där så otrolig mycket folk så maken blev trött innan han kom in men även jag tröttnade snabbt. Tröttast var dock barnbarnet (som vi var barnvakter åt) - han hade somnat innan vi kom fram och vaknade inte på hela tiden. Det kostade 80 kronor att komma in på hovstallarnas julmarknad, vilket jag tycker var ett klart överpris.




På söndagen åkte jag till Telefonplan (den här gången tillsammans med dottern - maken vägrade) för att besöka konstfacks julmarknad. Konstfack, som håller till i Erikssons gamla lokaler, var vi inte heller ensamma om att besöka. Det var lite roligare försäljning i Hägersten men jag hade förväntat mig ännu mer.

Julmarknad nummer tre höll till i Midsommargården, vid Telefonplan, och var nog den trevligaste och anspråkslöste av helgens marknader. Där kunde barn springa omkring eller sitta och pyssla och där blev vi underhållna av en lokal kör. Dessutom var antalet marknadsstånd begränsat till en tre, fyra stycken.

onsdag 9 december 2015

Millenni.um

Den bok som blivit mest omtalad under hösten är David Lagerkranz Millenniebok "Det som inte dödar oss". Jag beställde den på biblioteket, direkt när den gavs ut, och fick den precis när jag skulle åka till Bryssel. Lite oturligt - var tvungen att lämna tillbaka den efter att ha läst 20 sidor. Men så råkade jag hitta den på ungdomsbiblioteket Lava. Alla, även pensionärer, har rätt att låna böcker på Lava men man kan inte beställa böcker därifrån (var säkert därför den fanns inne). När man lånar på Lava är det  dessutom normal lånetid även på nyutkomna böcker - inte kortlån.


Boken var 500 sidor lång och jag läste ut den på fyra-fem dagar. Rekord för mig - som är en långsamläsare. När jag läste om boken i bloggen Bokhora såg jag att Jessica Björkäng läst hela serien, 1902 sidor, på tre dagar. Efteråt hade hon dock känt sig lite mosig! Det kan man kalla snabbläsare.

"Det som inte dödar oss" var otroligt lättläst, bra flyt i språket  och lagom spännande. (Om jag läser böcker som är alltför spännande måste jag lägga dem åt sidan och samla mod innan jag kan fortsätta). David Lagerkranz kan skriva. Jag tyckte boken var minst lika bra som Stieg Larsons Millennieböcker - mer trovärdig - men den var ända ganska förutsägbar och hade ett föga oväntat slut. Jag fick några trevliga dagart då jag kunde förflytta mig in i en helt annan värld än mitt lugna pensionärsliv och håller inte alls med de som tycker att en ny författare inte kan fortsätta skriva på en serie någon annan påbörjat.

söndag 6 december 2015

Utveckling

Vår resa till Göteborg gick alldeles utmärkt, trots Helgas tuffa framfart. Vi märkte inte alls av henne. Hennes rykte verkar ha varit starkt överdrivet.

På tåget läste jag ett reportage i tidningen Kupé om min gamla hemstad Sundsvall. Fastän det bara är tre år sen jag flyttade från stan (efter 35 år) skulle beskrivningen kunnat passa in på en stad jag aldrig besökt. Inte en enda av de restauranger som beskrevs fanns på "min" tid. Dags för ett återbesök?

fredag 4 december 2015

Snyggt

För första gången ska vi åka till Göteborg med ett nytt, okänt tågbolag. Snyggt tåg och snygg inredning. Hoppas bara att det röda tåget klarar av alla väderlekar - för vi kommer att mötas av stormen Helga i Herrljungatrakten.

onsdag 25 november 2015

Myrdals

Yvonne Hirdman har skrivit en bok om Alva Myrdal som hon pretentiöst kallat "Det tänkande hjärtat: Boken om Alva Myrdal". Om hon åtminstone hade kallat boken "Det tänkande hjärtat: En bok om Alva Myrdal" - för det har skrivits åtskilligt om denna Alva (Lotta Gröning har t.ex. skrivit "Kvinnans plats. Min bok om Alva Myrdal"). Yvonne Hirdmans bok var Gröndals bokcirkels novemberbok och maken till trist bok får man leta efter.


Alva och Gunnar Myrdal träffades när de var unga men levde periodvis på olika håll. Under dessa perioder skrev de långa epistlar till varandra. Brev som de bevarat för forskning. Yvonne H har läst igenom denna gigantiska brevsamling - beundransvärt - och sammanställt sina forskningsresultat i en bok. Halva boken består av brevcitat, resten av Yvonnes kommentarer och förklaringar. Yvonne skriver mycket tungt och komplicerat och Alvas sätt att skriva är än värre - det är så tillkrånglat att det ibland är svårt att fatta vad hon menar. Stundtals är det till och med svårt att hålla reda på vem av dem det är som skriver. Denna bok kunde varit en höjdare men blev nu en plåga. Jag skulle aldrig läst ut den om det inte varit en cirkelbok.

Nu, några ord om innehållet. Trots det dåliga språket var boken om Alva intressant. Både Alva och Gunnar var besynnerliga personer. Jag har svårt att förstå mig på dem och med nuvarande lagstiftning borde nog Gunnar hamnat bakom låsta dörrar. Båda var karriärister. Alva fick länge stå tillbaka för Gunnar, som skulle strykas medhårs, ha service, pysslas om och göra karriär. Men Alva använde sig också av Gunnar - hon hade honom som språngbräda för att komma framåt och uppåt. Att deras barn kom i kläm är nog odiskutabelt men jag tror också det är odiskutabelt att Alva gjort mycket för kvinnornas situation i Sverige. Hon drev på för att vi skulle få dagis, skolmat, föräldraledighet och mycket mer. För sitt fredsarbete fick hon Nobelpris.


För att få lite distans till Alva och Gunnar läste jag igenom sonen (problembarnet) Jans bok om sin uppväxt, igen (mer än 30 år sen sist). Jämfört med Alva och Yvonne kan/kunde Jan i alla fall skriva - ett lätt, engagerat och flyhänt språk. Det var en ren fröjd att läsa "Barndom". Men sen kan man fundera på det han skriver. Även om han skildrar hur han upplevde sin barndom kan man undra om det han skriver är sant eller en efterkonstruktion (hämd från ett problembarn) eller ren fiktion - är bokens Alva och Gunnar fiktiva personer som fått samma namn som hans föräldrar? Ja, jag vet inte och när jag googlar blir jag än mer osäker.

Bryssel


Vi tillbringade en dag i Bryssel. Bryssel har massor med höga, spejsiga hus (EU-kvarteren) men också en gammal vacker stadskärna. Torget, Grand Place, var enastående. Där ligger det ena fina gilleshuset efter det andra. Här har Karl Marx och andra författare suttit och skrivit. Om miljön påverkar ens förmåga att vara kreativ måste dessa personer haft de bästa förutsättningar.





Ett slående inslag i Bryssels stadsbild var alla flaggor som vajade på halv stång på grund av terrordåden som skedde veckan innan vi åkte till Belgien.


Förutom öl är Belgien - och Bryssel - känt för sina spetsar och sin choklad. Jag köpte choklad i Bryssel men min spets köpte jag "hemma" i Brygge.



Numera pryds min balkong av en Brâncousistaty och min fönsterbräda av en brysselspets - trevliga minnen från mina resor med Birkagårdens folkhögskola.

Brygge


Vi bodde i den gamla vackra staden Brygge. En medeltidsstad med oerhört fin bebyggelse - vackra hus, torg, gator och kanaler. Några av oss tog en kanaltur och fick se bebyggelsen ur grodperspektiv.









Belgien är berömt för sitt goda öl. Men där liksom här har de små bryggerierna fått lägga ned och där liksom här har trenden vänt. En kväll besökte vi det lilla bryggeriet Halvmånen. Vi fick hela processen beskriven för oss och vi fick provsmaka deras öl men vi fick också se Brygge "by night".





I Brygge finns en vacker gård, Begijnhov, som mellan 1245 och 1928 var hem för kvinnor som lämnats ensamma eller blivit änkor. Begijnhov var inget kloster utan de kvinnor som ville kunde lämna husen för att gifta sig. 



Det enda vi blev besvikna på i Brygge var fiskmarknaden - bara ett enda litet stånd - men de sålde i alla fall makrill.



Första världskriget

Första världskriget utkämpades till stor del i Flandern.



Totalt dog 9 miljoner människor i detta fasansfulla krig, som inte ledde till något gott. Vi har pratat om kriget och vad som gjorde att det blev som det blev. Nu skulle vi se platsen där kriget till stor del utkämpats. Vi skulle besöka två museer och en krigskyrkogård.

Först åkte vi till ett museum där man visade hur soldaterna levt och krigat i skyttegravar. Det regnade och jag trodde det skulle bli geggigt precis som det var under kriget (man har ju sett ett antal filmer) men trots regnet var där rent och fint. Synd - känslan hur det var att leva i skyttegravarna hade nog blivit ännu starkare om där inte varit så prydligt.





 





Efter museet och skyttegravarna åkte vi till krigskyrkogården i Iepre med dess 11 000 kors över döda soldater. Jag blev än mer stärkt i min uppfattning att fredsprojektet EU måste leva vidare. Alla byråkrater i Bryssel bör göra som Marit Paulsen - åka till Iepre titta på gravfälten och tänka som hon "bättre byråkrater än soldater" men också arbeta för att minska den överbyråkratisering som EU lider av.





Resan avslutades med ännu ett museibesök - ett moderna interaktivt krigsmuseum.