Sara

Bokcirkelns sista bok på temat biografier blev ännu en tjock och i dubbel bemärkelse tung bok. Vi hade lyckats välja ytterligare en bok skriven av en (kvinnlig) professor, som inte kan konsten att begränsa sig. Den här gången läste vi Birgitta Holms bok om Sara Lindman; "Sara - i liv och text".

Birgitta Hs bok var betydligt bättre skriven än Yvonne Hirdmans. Den hade ett bättre och enklare språk men var otroligt lång. Egentligen ska man (som en av cirkeldeltagarna sa) ha denna bok bredvid sig när man läser Sara Lidman och använda den som referenslitteratur. Jag, som knappt läst något av Sara Lidman, tyckte inte den var jättebra och att sträckläsa den (för att bli klar i tid) var inte lyckat.

Boken förde dock det goda med sig att jag blev intresserad av Sara Lidman. Hon var en i alla bemärkelser engagerad person. Intensiv. Orädd. Duktig. Ja, beundransvärd. Vår nästa bokcirkelbok är hennes första bok i Jernbanesviten. Det ska bli riktigt roligt att läsa "Din tjänare hör".

Sara Lidman kommer från Missenträsk i Västerbottens inland. Hon fick, liksom många i Norrland, tbc och blev inlagd på sanatorium. De upprepade sanatorievistelserna tror jag hade stor betydelse för hennes liv. På sanatoriet fanns det bibliotek och där fanns det kamrater som också var hänvisade till att läsa. Där träffade hon många som kom att påverka henne och hennes liv. Sanatoriet blev Saras universitet även om hon fortsatte att läsa i Uppsala.

Utan att ha träffat henne tror jag Sara Lidman är den mest intensiva person jag "känner". Hon hade engagemang för de svaga och utsatta - för Sydafrikas svarta befolkning, för Vietnams folk, för gruvarbetarna i Kiruna osv. Vissa perioder hann hon inte skriva för hennes engagemang tog all hennes kraft och energi. Sara och hennes pappa stod varandra väldigt nära medan hennes relation till mamman inte verkar ha varit så bra. I cirkeln spekulerade vi vad som kunde var orsaken - ingen förklaring gavs i boken. Men eftersom den var skriven medan Sara fortfarande levde var den kanske inte helt "ärlig" - avslöjade inte ofördelaktiga saker, innehöll inget skvaller. För att få mer känsla för personen Sara avslutade maken och jag vår läsning med att lyssna på ett av hennes sommarprogram.

Under hösten har vi i bokcirkeln läst biografier om Katarina Taikon, Ulla Wijk, Alva Myrdal och Sara Lidman. De två första böckerna var skrivna av journalister, de två sista av litteraturprofessorer och det är en slående skillnad i dessa båda yrkesgruppers sätt att skriva. Journalisterna skriver med ett flyt och engagemang som man önskar att den andra "fina" yrkesgruppen kunde lära sig lite av.