Skandiaorgeln

1954 startade man en kärnreaktor på KTH. Reaktorn var placerad i ett bergrum långt ned under jordytan och drevs fram till 1970 då den stängdes. Senare flyttade man dit den orgeln som då fanns på biografen Skandia  - den s.k. Skandiaorgeln. Nu använder man lokalen för konserter mm.

Det var inte länge sen jag fick klart för mig att det funnits en kärnreaktor mitt i stan och strax efter läste jag att man kunde besöka lokalen under kulturnatten. Eftersom reaktorhallen annars är stängd för allmänheten var det bäst att passa på. Vi var inte ensamma om denna tanke.

En gigantisk kö sträckte sig uppför Drottning Kristinas gata. Det var inte görligt för oss med knackig rygg och problem med benen att stå och vänta i en kö som det säkert skulle ta en timma att klara av.

Vi fortsatte därför vidare på direkten för att i stället titta in i Carl Elds atteljé. Gick och gick. Till slut hamnade vid Ruddammen och det var ju lite roligt för i Göteborg bodde jag nära Ruddalen. Varje gång jag har sett en buss med destination Ruddammen har jag associerat till platsen med "samma" namn i Götet och funderat på var denna damm kan ligga. Nu vet jag.

Långt om länge kom vi på darriga ben tillbaka till utgångsläget och kunde ta tunnelbanan hem. Vår tanke att gå til Carl Elds ateljé hade fallit långt tidigare.

Trots att kulturnatta blev ganska misslyckad, för vår del, kom vi ut i en livfull och rolig stad. Vi får göra ett nytt försök nästa år. Tror det kan vara bättre att starta lite senare på kvällen - har ett år på mig att fundera på saken.

Mrs. Dalloway

Nu kan jag foga ännu en bok till samlingen böcker som har berömda inledningar - boken "Mrs Daloway" som börjar med orden: "Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv".

Bild från filmen Mrs. Dalloway

Det är en evighet sen jag förra gången läste Virginia Woolfs roman "Mrs Dalloway" och  jag minns inte så mycket mer än just det där med blominköpet och att hon var olycklig.

Jag gillade denna annorlunda bok.

Omslag till Mrs. Dalloway

Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag sommaren 1923 - dagen då Clarissa Dalloway ska ha fest. Det blir en stor fest där människor kommer och går. Tror inte det är en middagsbjudning, snarare ett cocktailparty. I Clarissas stora hus finns det tjänstefolk som sköter allt men blommorna ska fru Dalloway köpa själv. Clarissa Dalloway är en snobb men en olycklig snobb. Den enda uppgift hon har i livet är att ordna fester.

Handlingen kretsar kring Clarissa Dalloway och den krigsskadade Septimus Smith men där finns också Clarissas ungdomskärlek Peter Walsh, hennes bästa väninnina från ungdomsåren Sally Seaton och en massa andra personer som har mer underordnade roller som hennes man Mr Dalloway. Personerna möts och skiljs, hela tiden ackompanjerade av klockslagen från Big Ben.

När Peter Walsh dyker upp hemma hos Clarissa på förmiddagen, innan festen börjat, (inte "comme il faut") ställs hennes liv på sin spets. Gjorde hon rätt som valde den trygga, pålitlige, ekonomiskt oberoende men tråkige Mr Dalloway istället för den charmige men strulige Peter som hon älskade? Senare på kvällen dyker även hennes ungdomsvän Sally upp - hennes söta, roliga väninnan som hon älskat när hon var 18 år - men vägrat besöka på 20 år. Båda vännerna får henne att reflektera över sitt liv och de val hon gjort.

Den krigsskadade och olycklige Septimus Smith (som är romanens andra huvudperson) kommer att spela en viktig roll för Clarissa, trots att de aldrig möts.

Alla personerna rör sig runt i London och det hade varit roligt om jag känt till stan bättre så jag vetat hur de förflyttade sig.

Boken skildrar ett engelskt överklassliv på 1920-talet med sitt snobberi och fjäskande. Det speciella med boken är att den är skriven i en enda följd ( kallas "stream of consciusness" eller medvetandeflöde), har mycket långa meningar och att vi får ta del av människornas inre liv. "Och Clarissa lutade sig fram, tog hans hand, drog honom till sig, kysste honom – kände faktiskt hans ansikte mot sitt innan hon lyckades slå ner de silverblixtrande plymerna som svängde likt pampasgräs under en tropisk storm i hennes bröst, och efter att de till slut hade stillat sig satt hon med hans hand i sin, klappade honom på knät och lutade sig tillbaka med en känsla av att vara sällsamt väl till mods, lätt om hjärtat, när det plötsligt slog henne: Om jag hade gift mig med honom skulle jag ha känt sådan glädje varje dag!

Boken är trevlig men lite sorglig läsning där Mrs Dalloway upplever hela sitt liv på en enda dag eller som farbror Melker i Saltkråkan sa "Denna dagen ett liv". Clarissa tänker mycket på ålder och återkommer gång på gång till att hon nu är 52 år - samtidigt fortsätter Big Ben att slå.

När jag hade läst klart boken tittade jag på filmen. En fantastisk film som gjorde boken "Mrs Dalloway" ännu bättre. Det som var underförstått i boken blev tydligare i filmen.  Jag är glad att jag läste boken först och ännu gladare att jag sen såg filmen. Jag gillar verkligen att följa upp en bok med en filmatisering av handlingen.

Jag uppfattade att Viginia Woolf vill säga; Var ärlig mot dig själv och gläds åt det liv som är ditt men boken innehåller så mycket mer bl.a får den oss att fundera kring psykiatrivård, kolonialism, ensamhet, olika former av kärlek, hur klasskillnader påverkar ett samhälle och hur låst en outbildad kvinna är i sitt äktenskap.

När jag hade läst Mrs. Dalloway en gång, lyssnat på boken två gånger och slutligen sett filmen två gånger, gav jag mig i kast med Ingels Linds bok "Att ta sig frihet" en andra gång. Sen var den här gångens djupdykning i Virginia Woolf avklarad.

Eftersom det var "min" bokklubbsdag fick jag välja var vi skulle träffas. Jag valde Erstaterassen. Visade sig vara ett dåligt val. När jag kollade in stället var där gott om bord och lite folk men det blev fullproppad restaurang med pratglada gäster - inte optimalt för en bokcirkelträff men utsikten var fin.

Hoarder

Det gäller att inte samla på sig för mycket grejer men det är svårt att låta bli, svårt att skiljas från sånt man innerst inne gillar.

Tycker inte jag köper så mycket kläder (gränsen går vid fem plagg per år) men sett över tid har det ändå blivit en hel del. Försöker köpa bra sakerna, saker jag ska kunna använda länge - som inte blir omoderna. Men efter några år kan jag ändå inte ha dom.

Trots min ständiga kamp att hålla vikten går jag nog upp (slutat väga mig för länge sedan) mellan ett halvt och ett kilo per år, vilket gör att alla kläder fort blir trånga.

När ett plagg sitter för tight lägger jag undan det men inte längre bort än att jag lätt kan komma åt det om i fall att jag skulle lyckas gå ned några gram.

Nu hade hyllan, där jag stoppar undan allt, blivit helt full. Då bestämde jag mig för att göra något drastiskt. Stoppade ned allt i ryggsäcken och åkte till stadsmissionen. Man vill ju inte gärna bli kallad hoarder.

Sen, när hoarderfaran är undanröjd och alla kvarvarande kläder har rätt storlek kan man ta en vårfika i den "egna" trädgården - det finns ju återigen ledig plats på hyllan för trånga kläder.

Bättre än i Rom

Läste att man skulle ha äggjakt på slottet och när det både snöade och blåste småspik ute, bestämde vi oss för att åka dit - dottern, hennes grabbar och jag.

Kungliga slottet i Stockholm

Det första man möts av i slottstrappa är den jättefina väven "Sten i vatten" gjord efter en akvarell av Lars Lerin - en gåva från riksdagen till minne av kungens 50 år på tronen.

Vi var inte ensamma på slottet denna påskafton men det var heller ingen trängsel. Förutom att leta efter ägg tittade vi runt i en massa salar. Vi såg bl.a. "Vita havet" där man dansar efter det att representationsmiddagen i Karl XIs galleri är avklarad.

Vita havet

Karl XIs galleri

Karl XIs galleri - middagsdukning

Ett rum kände jag igen - konseljsalen. Konseljsalen har man visat på TV åtskilliga gånger - oftast i samband med regeringsskifte men rummet kändes mycket mindre än jag hade föreställt mig.

Roligt att ha sett slottet från insidan men det var lite "trist". På alla väggar hängde porträtt på kungligheter. Såg bara "moderna möbler" i ett enda rum. 

Jag roade mig i stället med att titta på alla snygga lampor.

En sak var i alla fall bättre på Stockholms slott än i Vatikanmuseerna - här och där stod det stolar utplacerade. Stolar att vila en ond rygg emot.

Men den finaste stolen, silvertronen, fick vi inte ens provsitta.

Latin

Förr, när jag gick på gymnasiet, fanns det tre linjer att välja mellan - real, allmän och latin. Det fanns alltså en egen linje för dom som ville läsa latin! Latinlinjen hade i sin tur två grenar - helklassisk och halvklassisk. På den helklassiska läste man både latin och grekiska. Det låter nästan som jag levde på Erasmus tid - han som alltid pratade latin.

Jag kunde inte tänka mig mer slöseri med tid än att under tre år, ägna många timmar i veckan åt att lära sig nåt så onödigt som latin. När jag sa (säger) det fick jag alltid motargumentet att det är väldigt bra att ha läst latin när man t.ex. ska lära sig franska. Men jag undrar om man inte hade lärt sig mer franska om man lagt all tid på just det språket.

Jag minns inte att vi hade något latinläroverk i Göteborg men i Stockholm fanns Norra Latin och dit åkte vi i lördags. Vi skulle kolla när ett barnbarn deltog i en schackturnering.

Norra Latin är en jättefin skola och jag tycker det är så synd att den inte fått förbli skola utan gjorts om till konferenscenter. Håller med ministern som tycker att barn ska få gå i vackra skolor. Men till min stora förvåning och glädje upptäckte jag att Norra Latin nu återigen blivit skola - dock inget latinläroverk

Tänk att få gå i en skola som ser ut så här med muralmålningar av bl.a. prins Eugen, Carl Larsson och Bruno Liljefors.

Hur gick det då med barnbarnets schackspelande? Jo, jättebra. Tredje plats med lika många förluster (1) som ettan och tvåan. Men när det var dags för prisutdelning hade jag gett mig i väg till kulturhuset för att äta lunch.