Ännu mera Bloomsbury

När jag läst ut Virgina Woolfs bok "Mrs. Dalloway", ville jag veta mer om Bloomsburygruppen. Lånade därför boken "Ta sig frihet" som Ingela Lind skrev till utställningen "Bloomsbury spirit" på Artipelag 2018.

Jag läste boken innan jag besökte utställningen men eftersom det gått 8 år sen dess hade jag humnit glömma det mesta (undrar vart sånt man glömmer tar vägen). Det var tid för omläsning.

"Ta sig frihet" är en bok om  Bloomsburygruppen som sådan men också och de enskilda medlemmarna - mycket intressant och informativ. Jättebra skriven. Det var så roligt att läsa den igen - blev mycket imponerad både av Ingela Linds sätt att skriva och av hennes analyser.

Målning av Duncan Grant

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av intellektuella och konstnärliga människor vars geografiska mittpunkt var stadsdelen Bloomsbury i London. De levde ett "fritt" liv som jag skulle kalla bohemiskt men Ingela Lind hävdade att dom inte var bohemer - kanske för att dom alla arbetade hårt. De tillhörde samhällets elit och var duktiga på det mesta men det praktiska, som matlagning och städning, fick anställda sköta om. Maten lagades i källaren och personalen fick sova på vinden där det var kallt på vintern men kokhett på sommaren.

Många ägnade sig åt filosofiska frågor, några var konstnärer, flera var författare och en var ekonom (J M Keynes) - nästan alla var passifister.

Virginia Woolf och Clive Bell

Clive Bell, som var gift med Virginia Ws syster Vanessa, menade att livet handlar om att söka sanningen och fastslå "sanningen" (Civilisation 1928):

Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan vars erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet:
att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant
att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott
att alla frågor är öppna.

"Alla' gillade de Ryska teatern

Så här såg Ingela Lind på Bloomsburygruppen 100 år efter dess storhetstid. Långsamt försvinner nästan allt som Bloomsburygruppen stod för. Det körs över av reklamen, råkapitalismen, populismen, fundamentslismen.
Bloomsberries sanningsideal har dränkts i en störtflod av troll och fejk news. På andra sätt påminner Bloomsburygruppens tid om vår. Våra rapporter om terror, krigshot  och bulnande nationalism liknar rapporter före första världskriget. Men gruppen släppte aldrig sina mål - friheten, upplysningen, den lekande människan och det civiliserade samhället.

Återstod att låna en bok om "Monk's house" och se filmen "Carrington" - igen, sen var jag redo att gå vidare till maj månads bokcirkelbok.

Efter skandalen

Här om dan lyssnade jag på avsnittet "De bästa kriminalromanerna" i  podden "Lundströms bokradio". De rekommenderade, bland mycket annat, boken "Efter skandalen" av Sarah Vaughan. Jag valde den eftersom den delvis tilldrar sig i Oxford - en stad jag kände för att "besöka" ännu en gång.

När vi tågluffade i  England, stannade vi två nätter i Oxford och sov över på ett college. Andra dagen gick vi på rundvandring i ett annat college - Christ church. Jag blev mycket tilltalad av Oxford och skulle gärna ha tillbringat några år på en av stans vackra gamla skolor om jag varit ung, rik och intelligent. Men, nu visade det sig när jag läste boken, att allt inte är som det ser ut i denna sofistikerade skolstad.

I "Efter skandalen" fick jag uppleva ett annat Oxford, ett Oxford där vissa anser sig stå över andra och tar sig friheter som vanliga människor aldrig skulle göra. Oxfords skolor är inte bättre än andra skolor när det gäller utfrysning och översitteri men det är ändå något speciellt med dem och de har en lockelse som inte går av för hackor.

I "Efter skandalen" får vi följa med till Christ church där så många premiärministrar danats. Vi får en känsla för hur det är att läsa i Oxford, att vandra hem på natten efter en "hård kväll" och att gå genom skolornas vackra "meadows" när dagen gryr. Men vi får också följa konsekvenserna av övertramp och övergrepp under studentlivet i Oxford.

"Efter skandalen" var både fängslande och spännande men för lång. Handlingen kretsar kring en rättegång och några gamla studentvänners liv i nutid och under studietiden. Övergrepp från studietiden kastar långa skuggar och frågan är om den slipade Oxfordsstudenten kan dupera även en  juryn eller om han sluligen måste ta konsekvenserna av sitt handlande.

London

Innan vi gav oss iväg på vår tågluff i England lånade jag hem en massa böcker för att "känna in" landet. En av böckerna - "Ta tåget till litteraturens England" - blev vår reseguide och fick följa med på resan. En annan, "London", försvann oläst under sängen.

När vi kommit tillbaka hem samlade jag ihop alla böckerna och lämnade tillbaka dom på biblan. Någon vecka senare fick jag en påminnelse att en bok inte var tillbakalämnad men eftersom jag hade återlämnat samtliga var det nog bara så att jag glömt avregistrera en - trodde både bibliotekarien och jag. Saken fick bero.

Men vad hittade jag under sängen när det grovstädades? Jo, Virginia Woolfs lilla behändiga bok "London" och vilken trevlig bok det var.

"London" innehåller sex små essäer om stan skrivna i mars, april 1931. Virginia Woolf vänder sig till sina läsare och berättar för oss om sitt London på ett medryckande och trevligt sätt. Hon skriver om

• Londons hamn
• Oxford Street
• Berömda mäns hus
• Kyrkor och katedraler
• Underhuset och
• Porträtterar en londonbo.

Jag är så tilltalad av Virginia Ws sätt att skriva men nu är boken, sent om sider, utläst och för mig är det dags att gå till biblan och förklara vilken fadäs jag gjort.

England - en summering

Vi har haft en mycket trevlig resa där allt har klaffat från packning till tågtider - så glad att vi kom iväg. Det var nära att vi fått ställa in allt.

Här startar sista etappen

Några dagar innan avresan var äldsta dottern med familj hemma hos oss och åt kräftor. När barnbarnet kom var han frisk men under kvällens gång blev han sjuk - började nysa och hosta. När han åkte hem hade han fått feber. Sen ringde dottern och sa att han testats positivt för Covid.

När vi tre dagar senare gav oss iväg hade maken blivit dålig (suttit bredvid barnbarnet) men allt var ju både bokat och packat. Vi diskuterade för och emot och bestämde oss för att åka trots att vi var sjuka. Eventuellt fick vi bo kvar på vår första anhalt längre än planerat. Tack vare Ipren och Alvedon höll vi oss på benen men lite dåligt samvete hade vi allt. Sprida smitta är inte ok, särskilt inte till andra länder. Glad att vi hade ett grundförsvar på sex sprutor, som förmodlingen gjorde oss mindre smittsamma.

Det är trevligt att åka tåg i England - allt är så gulligt. Små stationer (har nästan bara besökt mindre städer) som alltid är bemannade, ofta med flera personer. Stationerna har alltid biljettförsäljning och ofta en liten affär och kafeteria. När tåget ska ge sig iväg kommer en stins ut och viftar iväg det.

Att ha interrailkortet i telefon var nytt för oss och när vi väl fått kläm på hur det fungerade var det toppenbra. Det gav oss möjligheter att ändra och anpassa vår rutt under resans gång. Men tappar man telefonen är man illa ute.

Så här åkte vi. Använde 13 av 15 resdagar

Vi åkte i fem länder med 26 olika tåg och besökte 18 platser enligt interrailappens statitik.

Efter empiriska studier av tågresande i England, Tyskland, Belgien, Danmark och Sverige  kan jag lugnt säga att England är bäst.

City of London

Vi lämnade Settle för att resa tillbaka hem - de tre närmaste dagarna skulle vi tillbringa på tåg (ingen av oss ville ha ännu en sömnlös natt i en trång och skramlig sovvagnskupé så - ingen sovvagn på hemresan ).

En resnär på St Pancras
som kollar när tåget ska gå

Vi kom fram till London redan vid tretiden och under den lediga  eftermiddag, som låg framför oss, var det självklart att vi skulle åka till City of London. Vi skulle titta på drakarna som bevakar och skyddar denna autonoma del av stan.

På vår Birkagårdskurs i våras berättade vår lärare om City of London, som har eget styre, egna skatter mm. Att det mitt i London existerar en uråldrig del av stan som inte är London, utan en reminiscence från romartiden, hade jag då ingen aning om.

Vi tog bussen från St Pancras, morsade på Nelson och gick ned till Themsen som vi sen följde åt vänster (norrut?) tills de dök upp - drakarna. När vi väl hade upptäckt dom såg vi dom överallt. 

Sen avslutade vi dagen och hela vår Englandsresa med den obligatoriska pubmiddagen.

Brontëland

Är kreativitet medfödd?

Kanske har vissa människor mer fantasi än andra och kombineras detta arv med rätt yttre förutsättningar kan de åstadkomma sånt som andra inte kan. Det tror jag gällde systrarna Brontë.

Prästgården

1820, när Patrick Brontë fick jobb som kyrkoherde i Haworth, flyttade hela familjen med sex barn dit. Bara ett år senare dog mamman. Familjen bodde förhållandevis fint i den stora prästgården, nära huvudgatan, intill de öppna lockande och skrämmande hedarna. Vi hade kommit till Haworth på tidstypiskt sätt - med ångtåg.

Eftersom pappan jobbade mycket fick barnen gott om tid för sig själva och sina fantasilekar. De uppfann egna världar (långt före både Tolkien och Dahl). När brodern fick några småfigurer (tror det var tennsoldater) kom allt att kretsa kring dessa. Eftersom figurerna var små måste berättelsera till dom skrivas i miniatyrformat så att de kunna läsa dom.

Levnadsförhållanden var inte de bästa i industristaden Haworth på 1800-talet - stora luftföroreningar från alla fabriker. Två systrar dog i TBC i 10-års åldern. Charlotte, Emily och Anne levde till vuxen ålder och lyckades med hjälp av ett arv från sin moster publicera sina böcker under pseudonymer. Sen var, så att säga, lyckan gjord men i 30-års åldern dog även Emily och Anne i TBC. Charlotte levde tills hon blev 38 men pappa Patrick blev hela 86 år. I Haworth var medelåldern på den tiden 25 år.

Vi gick upp för Main Street, tittade i alla "Brontëaffärer", gick in i kyrkan, besökte prästgården som nu är ett Brontëmuseum och drack four o'clock tea. Sen tog vi ångtåget tillbaka till 2000-talet.

Vardagsrum

Matsal

Kök

Broderns rum

Teckningar av brodern

På hemresan från London till Stockholm lyssnade jag på Jane Eyre av Charlotte B och kunde nästan uppleva besöket i Haworth en gång till. 

En volontärs jobb

I vår ursprungliga resplan, den som följde Ta tåget till litteraturens England hade vi bokat in två övernattningar i Haworth - Brontëland. Klart att vi måste bo i den stad där de berömda systrarna växte upp. Det tyckte dock inte våra engelska vänner - bättre att bo hos dom och istället göra en utflykt till Haworth.

Utflykten till Haworth skulle delvis ske med ångtåg så resan var noggrant planerad. Vi fick inte missa avgångstiden från Settle, för det gick bara några få turer varje dag på veteranjärvägen. Tyvärr visade det sig att tåget från Settle var så mycket försenat att vi inte skulle hinna till Keighley i tid. Fick ta bilen till Keighley - där ångtåget väntade.

När vi planerade vår tågluff i England såg jag framför mig gamla tåg där man gick in i kupéerna direkt från plattformen. I själva verket är de engelska tågen både moderna och välskötta. Inte förrän vi skulle åka ångtåg fick jag klart för mig hur det hängde ihop. Min bild av engelska tåg byggde på "gamla" filmer jag sett inte på dagens verklighet.

Roligt att åka ånglok och minnas hur det var för inte så länge sedan.