söndag 27 februari 2022

Firad

Några gånger per år tar jag tåget norrut för att spela kort, prata och äta. Den här gången  blev det bara mat och prat - men vilken mat!


På menyn stod:
• Soppa
• Ägg
• Pilgrimsmusslor
• Potatis
• Pinnbröd
• Biff
• Fil och fläder
• Äpple
• och ett helt paket med olika viner.


All denna goda mat går ju inte att laga hemma utan vi besökte en av Sundsvalls nyaste restauranger. När man blir uppvaktad på detta sätt är det bara roligt att bli gammal - en ära att vara hedersgäst på ett sånt kalas.









onsdag 23 februari 2022

Modernt

Två av "mina" småkillar är med i barnkörer -  därför deltar vi numera i familjegudstjänster några gånger per termin.

I söndags när "småhägrarna" skulle sjunga i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten fick jag uppleva en annorlunda och modern gudstjänst.


Man delade inte ut psalmblöcker och gudstjänstordning vid dörren som man alltid har gjort tidigare. I stället blev man under gudstjänsten vägledd av powerpointbilder på en stor skärm inne i kyrksalen. Kändes modernt men jag tyckte man förstörde lite av den högtidliga stämning som råder i ett kyrkorum.

Vanligtvis brukar prästen tolka och förklara en bibeltext (predikan) men så skedde inte den här gången. Prästen vare sig tolkade eller förklarade bibelorden utan det  överlämnade hon åt församlingen och "småhägrarna" att göra. Hon frågade vad orden i texten betydde och de som ville och kunde synonymer fick svara. Predikan blev, så att säga, en ord för ord översättning av en gammal bibeltext till modern svenska. När gudstjänsten var slut hade hela budskapet blivit så sönderplockat att jag inte hade en aning om någonting. Visserligan hade man involverat församlingen i predikan men man hade missat att förmedla budskapet.

Gamla psalmer och böner hade moderniserats så man knappt kände igen dom. Kan vara bra att kyrkan hänger med i tiden men för mig blev allt främmande.


Själva Uppenbarelsekyrkan i Aspudden är i alla fall en upplevelse. Den ritades av arkitekten Johannes Olivegren i slutet av 50-talet och känns både pampig och modern.

måndag 14 februari 2022

En chock

Vi har varit i Falun över helgen och träffat vänner från Sundsvallstiden. Roligt att träffa folk man inte sett på 30 år. Först kände jag knappt igen dom men efter ett tag återtog de sina gamla drag.

När det var dags för hemfärd gav vi oss i god tid i väg till tåget. Vi promenerade sakta genom stan, tittade in i affärer, åt en korv - allt var lugnt ända tills vi fick syn på en klocka som visade att tåget skulle gå om 10 minuter. Då var det inte längre läge att släpa fötterna efter sig.

Rådhuset i Falun

Samtidigt upptäckte jag att min handväska var öppen och min telefon borta. Hade jag tappat den, hade jag glömt den? Förmodligen glömt.

Chockartad upplevelse.

Hjärnan började genast jobba. Jag måste försöka boka om biljetten till ett senare tåg eller köpa ny tågbiljett - tänkte inte åka hem utan telefon.

Maken ringde (jag hade ju inte möjlighet) till våra vänner för att kolla om telefonen låg där jag trodde. Samtidigt upptäckte han att klockan inte alls var så mycket som vi trott. Den stora utomhusklockan hade gått fel! Lurigt med en klocka nära järnvägsstationen som inte visar rätt tid.

Coronatåg!

Telefonen låg kvar på bordet och jag hann få den levererad till stationen eftersom det fortfarande var tio minuter kvar innan tåget skulle gå. Sen kunde jag lugnt åka hem förvissad om att livet skulle fortsätta som vanligt.

Min tidlösa blogg ska återspegla ett liv utan klocka - ett liv utan telefon är inget för mig.

fredag 11 februari 2022

Fulltecknat

Jag har ont i mitt vänstra knä. Jätteont. Går jag en promenad måste jag ta en värktablett när jag kommer hem. Så himla trist. Har försökt stärka benen genom att träna - gick inte alls. Har försökt vila mig bra - funkade inte heller. Till slut beställde jag tid på vårdcentralen för att få en kortisonspruta - en s.k. kvick-fix.

Efter att ha väntat på tid i fyra veckor var det dags att besöka doktorn. Redan klockan åtta gick jag in genom dörren till den låga, röda byggnaden i Gröndal. Klockan åtta är en okristlig tid för en person som alltid har sovmorgon men vad gör man inte för att bli bra! Tyvärr - blev det ingen kortisonspruta.  Det är inte knäleden som krånglar utan jag har förmodligen inflammation i ett muskelfäste. (Kan uppstå efter överansträngning!!) Blev ordinerad tabletter.

Jag håller, som sagt, ett mycket lågt tempo. Förutom att jag ligger och drar mig länge varje morgon gör jag bara en sak om dan. Trots det tackade jag "Ja" till läkarbesök på en redan fulltecknad dag - stod sen tidigare "Klippning klockan 10" i min kalender. Visar hur desperat jag var.



Efter läkarbesöket var det bara att ge sig i kast med nästa aktivitet. Redan klockan nio, en hel timma för tidigt, var jag inne i stan eftersom jag åkte vidare direkt. Hamnade i en tom och öde stad men hittade ett öppet kafé där jag kunde slå mig ned och hämta andan.

Vacker tavla - till salu för 25 000 000kr

När jag var klar hos frissan och ändå var i farten, tyckte jag det var lika bra att linka vidare till aktivitet nummer tre. Jag besökte ett galleri där man visar målningar av "min gamle kompis" - Carl Fredrik Hill. Säga vad man vill om Hill men måla kunde han - i alla fall så länge han var frisk. Köpte med mig en liten bok om konstnären Hill, som jag fick i den här fina påsen med ett "konstverk" av Jensen på ena sida och Zorn på andra.



Sen var det hög tid att åka hem till den väntande soffan, lägga benen i höjdläge och läsa om konstnären.

torsdag 3 februari 2022

Senseis portfölj

Hanami är en av de viktigaste årliga högtiderna i Japan. Den äger rum när körsbärsträden blommar. Under hanami träffas lärare och elever i japanska skolor för att festa. Huvudkaraktärerna i den fina boken "Senseis portfölj", deltog båda i en hanami men de gick hem var för sig.

Ohmachi Tsukiko, som också är berättare i Hiromi Kawakamis bok "Senseis portfölj", går ofta till en och samma restaurang. Hon känner sig ensam och går dit för att äta middag och dricka sake - mycket sake. En dag träffar hon på sin gamle lärare, Sensei. Lärare och elev fortsätter att träffas sporadiskt men efter ett tag går de tillsammans på en hanami, sen gör de en gemensam utflykt till en ö och sakta, sakta tar en fin kärlekssaga sin början.


Den japanska författaren Hiromi Kawakami har skrivit en mycket vacker kärleksberättelse mellan en gammal läraren och hans före detta elev. Vi får följa hur de undan för undan lär känna varandra, vi får följa med dem på restaurangbesök och vi för följa med dem på dejt. Allt är så fint och annorlunda - inte minst språket och det lugna tempot. Jag blev direkt sugen på att gå till en japansk restaurang och beställa någon av de rätter som Tsukiko och Sensei äter. (Alla rätterna förklaras i slutet av boken).

"Jag har vandrat runt långt borta
med trasiga kläder i kylan
den klara himlen denna kväll
får mitt hjärta att värka desto mer"

- en dikt av Irako Seihaku som Sensei lärde Tsukiko och som hon reciterar högt när hon är ledsen.