En chock

Vi har varit i Falun över helgen och träffat vänner från Sundsvallstiden. Roligt att träffa folk man inte sett på 30 år. Först kände jag knappt igen dom men efter ett tag återtog de sina gamla drag.

När det var dags för hemfärd gav vi oss i god tid i väg till tåget. Vi promenerade sakta genom stan, tittade in i affärer, åt en korv - allt var lugnt ända tills vi fick syn på en klocka som visade att tåget skulle gå om 10 minuter. Då var det inte längre läge att släpa fötterna efter sig.

Rådhuset i Falun

Samtidigt upptäckte jag att min handväska var öppen och min telefon borta. Hade jag tappat den, hade jag glömt den? Förmodligen glömt.

Chockartad upplevelse.

Hjärnan började genast jobba. Jag måste försöka boka om biljetten till ett senare tåg eller köpa ny tågbiljett - tänkte inte åka hem utan telefon.

Maken ringde (jag hade ju inte möjlighet) till våra vänner för att kolla om telefonen låg där jag trodde. Samtidigt upptäckte han att klockan inte alls var så mycket som vi trott. Den stora utomhusklockan hade gått fel! Lurigt med en klocka nära järnvägsstationen som inte visar rätt tid.

Coronatåg!

Telefonen låg kvar på bordet och jag hann få den levererad till stationen eftersom det fortfarande var tio minuter kvar innan tåget skulle gå. Sen kunde jag lugnt åka hem förvissad om att livet skulle fortsätta som vanligt.

Min tidlösa blogg ska återspegla ett liv utan klocka - ett liv utan telefon är inget för mig.