Så fel man kan ha!

Vi blev rekommenderade filmen Cézanne och Zola av några kompisar. De tyckte det var en bra film som vi borde se. Två dagar senare åkte vi in till biografen Grand och tittade på filmen till pensionärspris.

Snygga dörrar in till biosalongen

Vi höll med. Filmen Cézanne och Zola var bra. Den handlade om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola - deras liv, deras vänskap och deras ovänskap. Även om det är verken som ska ligga till grund när man bedömer en konstnär så blir allt mer levande när man vet något om deras liv. Vi tyckte vi hade fått en bra rekommendation. Lämnade biografen med nytt intresse för Cézanne. Själv gick jag och försökte minnas boken Therese Raquin - den enda bok jag läst av Zola. Jag kom bara ihåg att jag tyckt boken var bra men, som tur är, har jag min extra hårddisk att luta mig emot.

Till min förvåning hade jag fel. När jag kom hem läste jag flera recensioner och insåg hur dumt jag tyckt! "Cézanne och Zola" var ingen bra film.

Men skam den som ger sig. Några dagar senare gick vi alla fyra och tittade på, vad jag trodde, ännu en film om två franska konstnärer - Monet till Matisse. Och jag hade fel igen. Det var inte ytterligare en film om två konstnärer utan en s.k. konstfilm från en utställning på The Royal Academy i London. Det skulle jag ha vetat om jag läst på. Filmen visade konst från utställningen och vi fick se hur konstnärerna använt den moderna trädgården för att utforska nya idéer. Det var som att gå på museum med en initierad guide. Trevligt men inte vad jag hade förväntat mig.

När vi avslutade kvällen med middag trodde jag vi skulle diskutera filmerna men vi var rörande överens och enades om att det inte var vi utan recensenterna som hade tyckt fel. Fast, det är klar, man får ju tycka vad man vill - även om man är recensent.

Ännu fler påsar

I adventstider "måste" man gå på julmarknad - det finns massor att välja bland. När jag googlat bestämde jag mig för den på Skokloster. Marknaden skulle vara på innergården. Lät trevligt och lite gammaldags. Maken, äldsta dottern och hennes yngste son följde med.

Långt var det och blåste gjorde det. När vi kom fram hade det till och med blivit snöstorm. Bara att ta sig från bilen upp till slottet var ett äventyr. Skönt att komma inomhus även om det var kallt där också. Utbudet var högst reguljärt.

Vi bestämde oss snabbt för att äta jultallrik. Sen åkte vi tillbaka igen. Handlade bara lite te men fick ännu en fin påse. Jag uppskattar när jag får mina inköp i vackra påsar även om jag i nio fall av tio tackar nej till påsar - mitt bidrag till en bättre miljö!

Skokloster är stort, mycket stort. Det är inte utan att man tror att greve Wrangel måste ha drabbats av storhetsvansinne när han gav sig till att bygga ett slott som detta. Men det är magnifikt och ligger mycket vackert. De är roligt att ha Sveriges största barockslott bara någon timmes bilresa bort men nästa gång jag åker dit ska det inte vara snöstorm.

Kungsholmen

Varje onsdag förkovrar jag mig om Stockholm - lektioner blandas med rundvandringar. Efter besök på Vasamuseet och Gamla stan hade nu turen kommit till Kungsholmen - Stockholms näst största ö.

Vi skulle träffas klockan tolv utanför Fridhemsplans tunnelbanestation. Medan jag stod där och väntade kom en av mina "gamla" klasskamrater på Birkagården promenerande förbi. Hon hade några dagar tidigare varit och tittat på ny lägenhet på Reimersholme (ett stenkast från Kungsholmen). När jag frågade hur flyttplanerna framskred, fick jag veta att hon tänkt om. Hon kunde inte lämna Kungsholmen. Ett gott betyg åt den ö som vi stod i begrepp att inspektera.

Statyn Ikaros i Kronobergsparken

Via  Kronobergsparken passerade vi det fula (alla var överens) polishuset, gick vidare till rådhuset och fortsatte sen till det fina (alla var återigen överens) och relativt nybyggda St Eriksområdet. Vi tittade på en gammal underklädesbutik och flera andra hus som var intressanta. Vi var inne i Kungsholms kyrka och fick lära oss att det är en korskyrka. Sen avslutade vi vandringen genom att gå Hantverkargatan ned till Serafimerlasarettet (Serafen i folkmun) och Stadshuset.

Interiörbild från Kungsholms kyrka,
Observera de vackra fönstret med bibelcitat

Vid Stadshuset mötte jag dottern och hennes lille kille och vände tillbaka igen. Vi promenerade ända till Hornstull men tog en välbehövlig paus på ett lilla franska cafét (Petite France) där dottern bjöd på gofika. Cafét låg mitt inne bland en massa hyreshus och kändes väldigt franskt.

Interiörbild från fiket

Fin brödpåste från det franska cafét

Jag kan inte annat än hålla med - Kungsholmen är en av Stockholms trevligaste stadsdelar.

Utsikt mot Västerbron

Bortprioriterade barn

Nu har jag "läst" två mycket intressanta böcker där barn berättar om sina föräldrar.

Jag började med Alex Schulmans bok om sin mamma. Jag gillade "Glöm mig" - fängslande och mycket intressant.

Alex S berättar om sin barndom och uppväxt med en alkoholiserad och mycket lynnig mamma. Bokens titel "Glöm mig" syftar på ett av de mejl mamman skrev till sonen när han "trampat henne på tårna". Så svårt det måste vara att ignoreras av sin mamma utan att veta vad man gjort för fel. 

Liesette Schulman var alkoholiserad i 30 år. Trots att hon hade tre pojkar var det alltid alkoholen som kom i första rummet. Alex Schulman älskade sin mamma och gjorde allt för att bli sedd och uppskattad av henne. Till Lisette Schulmans försvar bör sägas att hon själv haft en tuff uppväxt. Hon var dotter till den "store" Sven Stolpe som, av någon anledning, inte lät den begåvade älsklingsdottern bo kvar hemma i mer än tio år.

 

Så snart jag avslutat en bok om föräldrar kastade mig över nästa - Linn Ullmanns "De oroliga". 

Den handlar om Linn Us föräldrar -regissören Ingmar Bergman och skådespelerskan Liv Ullmann. Två av alla dessa kända mammor och pappor som prioriterar karriär och egen utveckling framför sina barn. 

Linn älskade, precis som Alex S, sina föräldrar, men hon kom alltid i andra hand. En månad varje sommar bor hon hos Ingmar Bergman på Fårö resten av tiden bor hon med sin mamma, på olika ställen i världen.

Liv Ullman är mitt uppe i en framgångsrik karriär - reser, jobbar mycket utomlads, träffar nya män - hon har inte tid för sin dotter. Dottern får därför bo med mormor eller med barnflickor - inte med sin mamma, som hon mest av allt vill. 

En period bor de i USA. Hennes mamma hyr ett stort hus åt dem men när de kommer fram och ska flytta in får dottern veta att hon ska bo där tillsammans med sina barnflickor - Liv ska bo i New York. 

Från början var boken tänkt som ett samarbetsprojekt mellan Linn och och hennes pappa, Ingmar Bergman, men av olika anledningar blev det inte så. De intervjuer Linn gjorde med sin pappa ligger dock till grund för den kärleksfulla och fina skildringen av hennes åldrande och döende far.

Jag gillade "The oroliga". Den hade ett vacker och poetiskt språk, var otroligt välskriven och fängslande. Det var en mycket bra bok - bland de bästa jag läst.

Lyx de Lux

I går festade vi till ordentligt. Gick på lyxrestaurangen Lux och åt farmarmiddag från Västkusten.

Vi tog båten från vår "egen" brygga och åkte till Lilla Essingen, där Lux ligger. Båthållplatsen efter Ekensberg är Lilla Essingen men för att inte komma allt för tidigt åkte vi först in till Stadshuskajen och följde sen med tillbaka till Lilla E igen. 

Det hela började med att "farmarna" från Orust och Lysekil presenterade sina produkter. Fjällbackafarmaren hade dock, i ordets rätta bemärkelse, blivit insnöad och kunde inte komma. Av någon outgrundlig anledning kallade man fiskare och bönder för farmare. Kanske tyckte man att det lät mer genuint eller så ville man ha en benämning som täckte in båda begreppen. Lite knäppt - tycker jag.

Sen började själva kalaset! Middagen bestod av åtta (!) rätter. Om jag innan middagen trott att det skulle bli svårt att äta så mycket, ändrade jag mig direkt, när den första rätten serverades. I stället började jag fundera på om jag skulle ta en nattmacka när jag kom hem.

Men allt visade sig vara perfekt - toppengod mat i lagom stora portioner med tanke på hur många rätter som serverades.

Jag kan rekommendera smörstekt hummer. Men tänk på att låta smöret vara tillräckligt varmt och stek inte de råa humrarna på för hög värme. Använd salt men hoppa över andra kryddor. Smarrigt värre! Frågan är bara hur man steker rå hummer. Hummer "brukar" man ju köpa kokt eller levande. Man kan väl inte steka en levande hummer? Har inte en aning hur man ska göra - måste jag säga.

Beckomberga

Beckomberga var ett stort mentalsjukhus, norr om Stockholm. Sjukhuset invigdes i början av 1930-talet. Drygt sextio år senare lämnade de sista patienterna sjukhuset. Som mest bodde det 2000 patienter på Beckomberga. De bodde i någon av de två stora sjukhusbyggnaderna Stora Mans eller Stora Kvinns. Sjukhuset omgavs av en stor sjukhuspark och personalbyggnader - ett helt litet samhälle i en egen liten värld. Av flera skäl, inte minst ny psykofarmaka, ansåg man senare att landets mentalsjukhus skulle stängas och de flesta som levde där skulle slussas ut i samhället.

Sara Stridsbergs pappa bodde under en period på Beckomberga och när Sara S sommarpratade 2011 hade hon Beckomberga som tema. Jag lyssnade på programmet och bestämde mig för att läsa hennes bok "Beckomberga - ode till min familj" men har inte kommit mig för att göra det förrän nu, när jag går omkring med en bok i örat.

Jag tyckte mycket om Saras bok om "Beckomberga". Intressant ämne, kändes självupplevt, med ett vackert poetiskt språk. Jag gillar att handlingen hoppar i tiden, att inget förklaras, att "fiction" blandas med fakta och jag gillar stämningen i boken. Man fick leva sig in i den ung flickan Jackies liv - en flicka vars pappa är alkoholiserad och (förmodligen) tvångsintagen på Beckomberga. Men vi får också "lära känna" några av de andra patienterna bl.a Olof som levde på Beckomberga i 63 år. Tänk att bli inlåst på 30-talet och utsparkad på 90-talet - doktorn varnade honom i alla fall för att han måste se upp för bilar. Olof minns den nyårsafton när Jussi Björling kom tillbaka till sjukhuset han varit inlagd på, för att sjunga på patienternas nyårsfest.

När jag var klar med boken, googlat om Beckomberga och lyssnat om Sara Stridsberg sommarprogram (som jag tyckte var lika bra andra gången som första) återstod bara att åka till det gamla sjukhusområdet och se hur det ser ut idag.

Olyckor

Först biter jag av en tand, sen lossnar det nya fodralet till den nya telefonen, så halkar jag omkull på väg till bussen, som visar sig vara inställd eftersom det snöat så in i bomben. Sen halkar jag omkull ännu en gång. Allt detta ovanpå att Trump valts till president.

Men jag bröt inte benet första gången jag ramlade och inte andra gången heller. Jag fick två  promenader när alla bussturer hade ställts in och när jag satt på ett stillastående pendeltåg i en timma hade jag boken i örat och kunde lyssnade på Alex Schulmans bok om sin mamma. Men vad kompenserar utgången i presidentvalet?

Lättläst

Höstens bokcirkeltema "Tyskland" har inte varit ett helt lyckat val. Vår första bok Buddenbrooks tyckte de flesta var för tung och lång. Själv tyckte jag den var mycket bra men då hade jag gjort det lätt för mig och lyssnat i stället för läst. Den andra boken av Herman Hesse blev ett totalt misslyckande. Men väl inne på den tredje boken "Sju år" av Peter Stamm tycker jag vi har kommit rätt. En modern och mycket tänkvärd bok.

Titeln "Sju år" syftar på de två gåner sju år bibelns Jacob fick tjäna för att få sin Rakel. "Sju år" handlar om arkitekterna Alexanders och Sonjas (stor fan av le Corbusier)14 år långa äktenskap och om Alex parallella förhållande med den polska invandrarkvinnan Iwona.

"Sju år" är mycket lättläst - har ett enkelt, fint språk där dialogerna flyter in i texten helt naturligt. Jag tror Peter Stamm med "Sju år" vill visa hur strävan efter status och önskan att följa konventioner förstör människan. En relation som inte bygger på kärlek gör inte människor lyckliga. Boken handlar också om övergrepp. Hur den som är i underläge inte ens kan behålla det som betyder mest i livet. Människor förtycker varandra. Det är svårt att finna lyckan och det är svårt att försöka få tillstånd förändringar - ibland kan slumpen (här i from av konkurs) hjälpa till. Det är ingen glad bok men mycket tänkvärd.
Även om jag inte orkade läsa vår förra bokcirkelbok av Herman Hesse, har jag ändå fått mig lite Herman Hesse till livs då han citerades flera gånger i "Sju år".

Vad tyckte då de andra cirkeldeltagarna? Jag var i alla fall inte ensam om att gilla boken men de flesta tyckte inte om den och kunde inte förstå hur Peter Stamm har blivit så berömd.

Eftersom "Sju år" gick snabbt att komma igenom passade jag på (när jag ändå var inne i stan) att leta efter boktips på NKs  bästsäljarhylla. Placering på hyllan och bokens omslag får fälla avgörande. Sist jag var där hittade jag en bok med bra placering och mycket trevligt omslag - Antoine Laurains bok "Presidentens hatt".

För att inte glömma bort vilka böcker som vekar intressanta brukar jag, medan jag fortfarande står kvar framför hyllan, logga in på bibliotekets hemsida och beställa. Boken med det trevliga omslaget var det ingen som stod i kö efter. Jag beställde den direkt och kunde två dagar senare hämta den på "mitt bibliotek". Ett toppenval. Trevlig och lättläst - en riktig s.k. feelgood bok.

En kväll går en trött och desillusionerad revisor ensam ut och äter middag. Bordet bredvid hans är tomt men när gästerna kommer får han se att det Frankrikes president Francoir Mitterrand som bokat plats. När presidenten så småningom är klar och lämnar restsurangen bär det sig inte bättre än att han glömmer sin hatt. Vad göra? Frestelsen blir för stor och den trötte revisorn kan inte låta bli att prova hatten. Den passar precis och den ger honom en självkänsla och pondus som han aldrig tidigare haft. Sen får man följa hattens väg på 200 trevliga sidor.

Midsommarkransen

Hade lovat att passa lilla barnbarnet men var sen. Föräldrarna skulle på förskolemöte och jag skulle vara framme senast kvart i.

Sprang till bussen och kollade, medan jag åkte, när tunnelbanan skulle gå. Jag skulle precis hinna med tåget om jag sprang ned till spåret, i stället för att ta rulltrappan. Lyckades! Smet in just när dörrarna stängdes. När vi lämnade stationen sa högtalarrösten "Midsommarkransen". Hoppsan, det här blev visst fel - jag skulle ju till Aspudden. Fel tåg! Av i Midsommarkransen. Tillbaka en station. Uppför trappor, nedför trappor. Åter till utgångsläget.

Noggrann kontroll innan jag klev på tåg som precis kom in. Och så iväg. Men när högtalarrösten tog till orda sa hen av outgrundlig anledning återigen "Midsommarkransen". Då var det någon som svor högt. Grabben mitt emot log och sa "Tog du fel tåg!"

LM Erikcsons fabriken på 40-talet i Midsommarkransen

Hur är det möjligt att göra samma fel två gånger, direkt efter varandra? Min första tanke var: "Tåget måste vara felmärkt". Men nej, så kunde det ju inte vara eftersom alla andra passagerare lugnt satt kvar.

Jag vågade inte chansa en tredje gång utan ringde till dottern och promenerade i raskt takt - hela vägen.

Demoner

Om du möter en person men gula ögonvitor vet du vad klockan är slagen. Då har du mött en demon!! (eller möjligen en person som lider av gulsot och har problem men levern).

Det här och en hel del annat, som kan förebygga att man råkar illa ut, fick nioåringen och jag lära oss när vi var på Östasiatiska museet och deras temadagar om Japansk skräck!

När det är höstlov i skola och föräldrarna har glömt att anmäla att barnet ska vara på fritids då rycker mormor in och får två trevliga dagar tillsammans med en nioårig kille. Förutom allt nyttigt vi lärde oss om spöken och demoner hann vi gå på bio och fika ett flertal gånger. Men på bussen hem efter våra skräckupplevelser sa gossen: "Nu ska det bli skönt att komma hem" och tänkt det tyckte mormor också och såg fram emot en hel dag i soffan.