Boeuf Bourguignon

På annandag jul äter vi fransk julmiddag hemma hos oss. Det har vi, i princip, gjort sen dottern bodde i Paris och hennes skolkamrat guidade oss in i det franska köket.

Då, när vi åt julmiddag i Paris, fick vi hjortstek med ugnsbakade äpplen till huvudrätt och det stod även på vår meny i några år. Men jag blev aldrig "vän" med äpplena så, efter ett tag, bytte vi ut steken mot den franskaste av alla franska grytor - Boeuf Bourguignon.

Vi lägger ned mycket möda på grytan - torkar varje grytbit innan vi bryner den, kokar fläsket innan vi steker det, skalar 100-tals lökar med mera, med mera. Sen kokar vi köttet i flera timmar i hur mycket vin som helst. Vi gör, som kokböckernas kokboksförfattare, Julia Child, instruerar oss att görs i kokböckernas kokbok - "Det goda franska köket".

Sen, när allt är klart och grytan är insatt i ugnen, måste vi naturligtvis se hur det gick till när Julia skrev sin kokbok. Vi tittar om filmen "Julia och Julie" för "jag vet inte vilken gång i ordningen" och njuter lika mycket av hennes grytan som av vår egen.

Uppskattning

Det är roligt när ens matlagning blir uppskattad.

På Annandagen kommer äldsta dottern och hennes familj till oss och äter fransk julmiddag. En tradition som vi, med vissa avbrott, hållit fast vi sen den tid då hon gick i skola i Frankrike.

Bûche de Noël

Då, för snart 30 år sedan, firade vi jul i Paris. Vi hade hyrt en liten lägenhet mycket centralt i stan och på julafton samlades vi där och åt franskt. En skolkamrat till dottern styrde upp det hela.

Vi började med ostron. Sen kom en sallad med ost och valnötter, där nötterna var plockade i kamratens pappas brors trädgård. Därefter serverades det hjortstekt med ugnsstekta äpplen fyllda med lingon. Middagen avslutades med  ostbricka och fransk julstubbe. En superb julmiddag som vi försöker efterlikna varje Annandag.

I år blev hjortsteken utbytt mot Boeuf Bourguignon som jag hade gjort även i en vegansk variant. När barnbarnet, som är vegetarian, smakade på grytan blev han glatt överraskad och berömde den storstilat. När han ätit sig mätt sa han "Kan jag få ta med mig resten hem?" Det kallar jag att få högsta betyg.

Men inte nog med detta - i år blev det Annandagsmiddag version 2.0. Cavan vi drack till ostronen var "specialimporterad" från Salem. Jag hade köpt en specialutgåva för att vi i år (2 år försent) firar - 

Göteborg 400 år.

Kyrkornas kyrka

Sista Parisdagen var bara halv eftersom vi måste ge oss iväg till flygplatsen vid tretiden.

Startade som vanligt dagen med kaffe och croissant på kaféet i hörnet. Sen ställde jag mig i kö till Saint Chapel som ligger i poliskvarteren på Seines höger sida.

Saint Chapel ska vara något extra och visst var det fint men jag kände mig ändå lite besviken - så märkvärdigt var det väl inte!

Många besökare gick vidare uppför en ringlande trappa (förmodligen upp till tornet - tänkte jag) men jag kände mig tveksam. Mitt ömtåliga knä hade redan gått så mycket i trappor och jag ville verkligen inte överanstränga det.

Frågade en vakt hur många trappsteg det var till nästa nivå. När han sa max 30 gav jag mig iväg och det var himla tur. Jag kom inte upp i tornet men in i ännu ett kykorum och maken till vackert rum har jag aldrig sett. Förstår att denna kyrka är omtalad.

Kyrkan Saint Chapel började byggas redan på 1200-talet - tänk om "hon" kunde berätta vad hon varit med om.

Vykortbild

När jag tittat klart på detta enastående konstverk strålade vi samman alla tre igen. Vissa ville köpa presenter till sina barn så vi började en vandring från affär till affär. Några  handlade och handlade men inte jag. 

Ny sjal, gammal pose

Jag hade redan köpt två franska kakformar och fått ännu en födelsedagspresent - en jättefin sjal - vad mer kan jag behöva eller önska?

Sammanfattningsvis kan jag säga att Paris är en gigantiskt stor stad full av ljud, folk, bilar och gator åt alla håll men där finns också många vackra parker. Man matas med intryck från morgon till kväll. Det härligaste är folklivet och kaféerna som finns i nästa varje gathörn. Och så vädret förstås - sol och 20⁰ varje dag. Att sitta utomhus på kafé i oktober ska inte föraktas.

Fyra dar var precis lagom lång tid för ett Parisbesök. Vi var nöjda med storstadslivet, hade sett så mycket och tyckte alla tre att det skulle bli skönt att få resa hem till lugna gatan igen. Jag är sååå nöjd med min present - även om jag fick vänta på den i hela 25 år - kunde inte varit bättre.

Tre nöjda Parisresenärer

Kultur

Resans tredje dag gick i kulturens tecken. Vi åkte buss till Fondation Louis Vuitton, en konsthall utan motsvarighet. Så snygg.

Arkitekten Frank Gehry tog i allt han förmådde och lyckades skapa något unikt när han ritade detta "museum".

Vi började med var sin crêpe i trädgården sen gav vi oss i kast men Claude Monet och Joan Mitchell.

Jag ägnade mesta tiden åt Mitchell som var helt ny för mig och inte helt lätt att förstå.

Här hennes tolkning av Brooklyn Bridge 

och här av solrosor

Monet är jag bekant med sen tidigare. Tittade mest på hans näckrostavla.

När vi var klara med M & M åkte döttrarna, som var sugna på att handla, tillbaka till centrum. 

Själv ville jag stanna kvar och titta på den permanenta utställningen. Tyvärr missminde jag mig - Fondation Louis Vuitton har inga permanenta utställningar så efter en stund tog jag också bussen till Place de l'Etoille. Sen ägnade jag flera timmar åt att strosa nedför Champs Elysees - så härligt att gå där bland alla människor i det varma soliga höstvädret och bara njuta.

På kvällen strålade vi samman på vårt "stamställe" Le Relait de l'Entrecôte. Vi var tidigt ute och fick bord på direkten. Så bra med ett ställe som bara serverar en enda rätt - entrecôte. Både enkelt och gott. De har kört med samma vinnande koncept sen 1959.

När vi kom tillbaka till hotellet slog vi oss ned vid vårt café med ett glas vin - innan vi gav oss på alla trapporna upp till våra rum.

Sist - lite mer Joan Mitchell.

Lemonadinflation?

Vår första dag i Paris var aningen intensiv. Därför skulle vi ta det lite lugnare på lördagen.

Luxembourg trädgården

Minsta dottern och jag skulle gå till Panthéon när storasyrran hälsade på en f.d. arbetskamrat som flyttat till Paris.

Pantheon är verkligen häftig. Målningar runt väggarna, utställning  med verk av Anselm Kiefer vid sidorna ...

... och i mitten hänger den berömda pendeln - "Foucaults pendel".

Runt kupolen går en ballustrad. Den skulle vi upp till. Vana som vi blivit av att klättra i trappor borde vi klara det utan problem och det gjorde vi. Det var tufft men vi blev belönade - en 360⁰ vy över hela Paris framför ögonen. Häftigt!

Efter Pantheon strålade vi samman i "Tullerullerna" för att än en gång vara nostalgiska. När äldsta dottern och jag åkte till Paris i mitten av juli för mer än 30 år sedan var det 30⁰ varmt. Då svalkade vi oss i "Tullerullerna" med var sitt glas citronlemonad. Om dottern minns rätt kostade lemonden 1989, året man firade 200-års minnet av franska revolutionen, 50 franc (ca 50 kr). Nu kostade ett glas lemonad 6 € (ca 66 kr) - förvånansvärt billigt, särskilt med tanke på hur dyrt allt annat är.

Lördagens middag skulle också bli en nostalgiupplevelse. Vi begav oss ut på en lång (Paris är sååå stort) resa med flera byten för att mötas av en kö som det skulle ta en timma att komma igenom. Vi lämnade kön och gick in i den första restaurang vi stötte på. Där fick vi vänta en och en halv timma på maten - men vi slapp i alla fall stå och köa.