Parafraser

Hjalmar Söderberg har skrivit  Stockholmsromanen "Den allvarsamma leken" och Gun Britt Sundström har, som en parafras på den, skrivit "För Lydia" men förlagt handlingen många år senare och använt ett annat perspektiv. Hon har sett händelseförloppet med Lydias ögon.

Gun Britt Sundström har också skrivit boken "Maken" - en fantastisk bok om Martinas och Gustavs på- och avrelation. Nu har Jon Jordås, i sin tur, skrivit en parafras på den. I "Min Martina" är handlingen förlagd till 2020-talet och perspektivet är Gustavs.

Gillar när man kan se samma sak ur olika synvinklar. När jag läste att det kommit ut en ny bok där handlingen i "Maken" är förlagd till nutid och perspektivet ombytt, föreslog jag den som januaribok i vår passiva men likafullt läsande bokcirkel. Tyckte den skulle passa bra eftersom vi har läst såväl "Den allvarsamma leken", "För Lydia" som "Maken".

"Min Martina" är lätt och rolig att läsa med ett enkelt flyende språk. Allt är dagsaktuellt. Så aktuell så när Gustav blir sjuk misstänker man att han fått Covid19. Tror aldrig jag läst en bok där man chattar och spelar spel på sina telefoner - precis det som jag ägnar så mycket tid åt.

"Min Martina" är, liksom de övriga böckerna, en Stockholmsroman men i dagens Stockholm. Till och med profilerna på de nya ännu inte färdigbyggda höghusen vid Liljeholmen får plats i boken.

Gustav själv känns däremot väldig gammaldags. Hans strävan att gifta sig med Martina visar inga gränser. Finns det verkligen sådana män idag?

Det var kul att följa Martinas agerande ur "stackars" Gustavs perspektiv. Kände mig ibland lite generad när jag läste om alla intima detaljer men tyckte samtidigt att det lite naiva skrivsättet var kul. Men hur  orkade dom? Har aldrig förr läst en bok som denna men jag gillade den.

Firad

I år hade jag ställt in mitt födelsedagsfirande eller, rättare sagt, flyttat fram det tills Coronsmittan avtagit och det blivit vår ute. Har gjort så förut - firat på sommaren i stället för i januari. Man behöver ju inte fylla år på vintern varje år.

Trots det blev jag firad som aldrig förr. Fick så många trevliga telefonsamtal, god middag, vackra blommor och härliga presenter. Vad mer kan man önska sig när man ställt in sitt kalas? Ja, det skulle ju vara ett oplanerat besök.

Till och med det lyckades döttrarna lista ut och kom, efter att ha vidtagit vissa försiktighetsåtgärder, på ett överraskande besök och för första gången på över ett halvår kunde vi äta gemensam middag. En perfekt födelsedag trots Coronaeländet.

Torsten Renqvist

Fick ett bra tips på Fb. "När alla museer är stängda får man besöka näst intill folktomma gallerier i stället."

Det tog vi fasta på och åkte till Vasastan där det kryllar av gallerier runt Hudiksvallsgatan och Gävlegatan i en före detta industribyggnad som Ragnar Österberg ritat.

I lördags tittade vi på vår "gamla" Birkagårdslärare Edward Jarvis ikonmålningar...

... och igår på Torsten Renqvist utställning av tredimensionell konst på galleri Andersson/Sandström.

Både maken jag gillade Renqvists härliga träfigurer. DN tyckte utställningen var en tribut till bildhuggaren Renqvist. Vi köpte med oss en liten bok så att vi fram på vårkanten kan gå runt i stan och kolla honom "på plats"

Det första man såg när man kom in på galleriet var "Hyndan" - inlånad från Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Sen fanns T R variant av Sankt Göran och draken som finns utanför aulan till universitetet i Stockholm.

Jag tyckte speciellt om den här figuren som jag trodde föreställde Mose som kom ned från berget Sinai med en stentavla i var hand och Guds ande flygande runt sig. Gillade att han försett Mose med hatt. I själva verket var det "Fågelskrämman".

Med undantag för de stora gatorna Odengatan, Karlbergsvägen och Rörstrandsgatan har jag alltid tyckt att det är lite ödsligt i Vasastan. Men området är ändå trivsamt tack vare de fina husen, ofta byggda kring gårdar. 

Nybygge!

Vi hade tänkt gå runt i Vasastan med det var alldeles för kallt särskilt för han som glömt sina öronlappar hemma.

Häpnadsväckande

Nu har vi snart levt i "karantän" ett helt år. Vi träffar ingen, handlar på nätet och tar bara snabbrundor för kompletteringsinköp. Vi åker inte kommunalt och jag spelar bridge på nätet. Ändå håller smittan i sig.

Idag tog vi båten till stan, vilket jag bedömde som smittsäkert eftersom vi stod utomhus på bakre däck på armlängds avstånd.

Sen promenerade vi hela vägen hem. Kändes som vi gick en hel mil men så långt var det nog inte. 

Armlängds avstånd

Ganska snabbt satte kaffetarmen igång att gny och då förstod vi varför smittan inte ger med sig. I alla kaféer, från Gamla stan till Hornstull, var det för mycket folk för att vi skulle våga oss in. Det är uppenbart att den tvingande regeln - max 1 person på 10 m² inte följs. Alla är inte rädda för smitta! Alla håller inte avstånd! 

Vi startade på Riddarholmen gick genom Gamla stan till Södermalm och fortsatte på "bakgator" till Hornstull, vidare över Liljeholmsbron och hem. 

När man byter spår och avviker från den breda vägen (Hornsgatan) kan man upptäcka

• hur fin Brännkyrkagatan är

• strålande utsikt från Skinnarviksparken

• imponerande mur på Heleneborgsgatan. 

Vid Hornstull gjorde vi en avstickare till Bio Rios kafé men det var ogjort för en lång kö ringlade sig utanför dörren. 

När vi gett upp tanken på kaffe dök boulebaren i Liljeholmen upp. Där var öppet, gott om plats och dessutom hade de stans godaste crème brûlé. Tänk att stans godaste fanns hemmavid. De siste 1,5 km studsade vi hem efter denna energiboost.

Giacometti

Jag har varit fängslad av Alberto Giacomettis konst ända sen första gången jag såg hans långbenta figurer på Louisiana. Sen har jag mött dom flera gånger bl.a. på Goggenheimmuseet i Venedig och Louis Vuittonmuseet i Paris.

Louisiana

I höstas skulle det ha varit en stor Giacomettiutställning på Moderna museet som vi, i god tid, köpt biljetter till. Men den eländiga Coronan satte stopp. Köpte nya biljetter en månad senare men återigen stängde museet. Sen gick det inte längre att boka biljetter. Nu hoppas vi att utställningen ska öppna framåt våren - när vi blivit vaccinerade. 

Guggenheimmuseet i Venedig

Louis Vuittonmuseet i 
Paris

Men vi blev inte utan Giacometti för att utställningen på Moderna stängde. 

Först dök han upp i januaris temakryss i Tidningen Vi. Vis korsord är inte lätta så det blev många timmars umgänge. 

Sen visade SVT metafilmen "Alberto Giacometti av Stanley Tucci". 

När jag sett metafilmen blev jag också tvungen att se själva filmen -  "Final portrait". 

Skådespelaren och regissören Stanley Tucci har varit en av mina favoriter ända sen första gången jag såg "Julie och Julia" (vid det här laget har jag säkert sett filmen 4 eller 5 gånger). Stanley Tucci, i sin tur, har alltid haft Giacometti som sin favorit. För några år sen gjorde han en spelfilm om hur det kan ha gått till när G målade en av sina sista målningar. Han, Tucci, stod för både manus och regi till filmen "Final portrait" där G målar konstkritikern James Lords porträtt. I metafilmen besöker Tucci utställningar och träffar personer som han jobbade med i sin film. 

När jag tittat klart metafilmen "Alberto Giacometti av Stanley Tucci" hyrde jag själva filmen "Final portrait". Intressant att leva sig in i hur det kan ha gått till när G arbetade. Här fick vi följa med under de oändligt många sittningar James Lord gjorde för att G skulle bli klar med hans porträtt. G målar och målar, målar om och målar över. Sen börjar han om igen. Det var inte utan att jag fick min Tidlösa blogg i tankarna så oändligt, tidlöst långt, kändes detta målande - speciellt för James Lord. I filmen fick man en härlig "fransk" känsla. Vi har redan betalda tågbiljetter till Paris, så när Coronan släpper taget sticker vi iväg några veckor - men det ser inte ut att bli i vår

Så även om vi inte fick se någon utställning fick jag en helkväll med Giacometti.

Beslutsvånda

Ibland kan vi i biogruppen få lite beslutsångest. Vi har svårt att bestämma vilken film vi ska se. Den här gången stod valen mellan "Mank", "Greta" och "The good liar". De andra i gruppen förkastade "The good liar" som för lättviktig - jag tittade på alla tre.

"Mank" var en metafilm som handlade om hur manuset till Orson Wells "Citizen Kane" kom till. Intressant men väldigt pratig film. Bra att jag hade hyfsat god minnesbild av "Citizen Kane" (sett den några gånger) annars hade det nog varit svårt att hänga med i denna lite småtråkiga film. Manusförfattaren Mank (Herman Mankiewicz) var snabbtänkt och rolig, kunde skriva fantastiska manus men var gravt alkoholiserad. Det roligaste i filmen var när han citerade Blasé Pascal som lär ha sagt "Hade jag haft mer tid skulle brevet blivit kortare" för att ursäkta sig när han skrivit ett alldeles för långt brev. Så sant. Det svåra är att kunna skriva kort och koncentrerat. Tror det är därför jag är så förtjust i tunna böcker. 

"The good liar" handlar om vad man kan råka ut för när man bestämmer sig för att "dejta" på nätet. Man kan träffa någon man uppfattar som perfekt men man kan också bli lurad å det grövsta. Trevlig men aningen förutsägbar film om nätdejting i mogen ålder med de fina skådespelarna Helen Mirren och Ian McKellen. 

Nathan Grossman har gjort dokumentärfilmen "Greta" om miljöaktivisten Greta Thunberg. En bra och intressant film om den ung flickan Greta, som satsar hundraprocent på att "omvända" politiker, beslutsfattare och vanligt folk och blir "Greta" med "hela världen". Hon vill få oss att inse vad vi håller på med. Greta T var bara 15 år när hon startade sin demonstration "Skolstrejk för klimatet" utanför Riksdagshuset och därmed också en världsomspännande miljörörelsen. Jag är så imponerad av hennes engagemang och hoppas att hon ska orka med alla förväntningar och allt hopp som "vilar på hennes axlar" och att hennes budskap åter ska få massmedial uppmärksamhet när Coronan är besegrad  - för vi orkar ju bara med en fråga i taget

När livet kantrar

Författaren Niklas Rådström fick ont i en stortå, så kallad gikt. Det brukar han få ibland och tycker det är lite genant. Den här gången var gikten värre än vanligt. Han blev tvungen att uppsöka läkare och på sjukhuset upptäckte man dåliga blodvärden orsakade av en allvarlig form av leukemi. Hela livet ställdes på sin kant. Från att ha tillhört de friskas skara blev han förflyttad och tillhörde från den stunden de sjuka.

På ett fint sätt berättar Rådström hur det är att vara patient och bli behandlad med cellgifter och få stamcellsbyte. Han är helt osentinental i sin skildring av de mycket tuffa behandlingar har får genomlida. Han befarar att boken han skriver - "Som har inget redan hänt " - ska bli hans sista.

I boken varvas berättelser om sjukdom med barndomsskildringar - hur det är att vara liten och växa upp utan sin pappa. Hans pappa (som dog tidigt) och pappans nya fru pratar man inte med mamman om - ämnet är tabu. Tänk att knappt aldrig få träffa sin pappa, inte få någon riktig kontakt med honom och dessutom få honom förminskad av sin mamma. Jag tror sånt ger själsliga sår, sår som också kan vara svårläkta. 

I boken, med otaliga referenser, blandar han dessa två perioder i sitt liv - dessa två "sjukdomsperioder". Jag är inte säker på om barndomsskildringen verkligen är tänkt att också uppfattas som en sjukberättelse, men det gör jag.

Det är ingen tung, dyster bok utan en bok där livet och kärleken lovprisas - en vacker bok med ett mycket fint språk.

Doggybag

Jag köper ny mössa, tappar den, köper en till, tappar på nytt. Så tröttsamt. Tror det beror på att jag tar av mig mössan när jag kommer in i värmen och lägger den i knät. När jag lämnar lokalen eller bussen reser jag mig och mössan åker i golvet. Sen är den borta. Jag brukar ofta gå tillbaka och leta. Ibland har jag tur men oftast inte.

Nu är min knappt ett år gamla mössa borta. Tror att jag vet var jag tappade den - på en fin hamburgerrestaurang som barnbarnet och jag gick till efter en fiollektion på Musikhögskolan. Dagens uppgift blev att hitta mössan. 

Vi tog, som alltid, båten till stan och gick mot Vallhallavägen. När vi kom till Blasieholmstorget stannade vi till och tittade på de fina bysantinska hästarna och de vackra husen. Hästarna har sitt ursprung i Konstantinopel och är från 300 talet fKr. De som finns på Blasieholmen är avgjutningar av kopior som finns på Glyptoteket i Köpenhamn. De vackra hästarna är omgivna av fina gamla hus på ett ack så öde torg. Här borde man ha servering och glassförsäljning så det blir som på en italiensk piazza - saknar folklivet. 

von Fersens gamla hus

Tyvärr hittade jag inte mössan utan fick fortsätta Vallhallavägen fram - lika tomhänt som innan. Nu var målet Mr Cake. 

I höstas ringlade sig en lång kö utanför ingången till "gamla arkitekturskolan". Idag var det ingen kö och även om det inte var Coronatomt (1 person per 10 m²) var det acceptabelt för oss att dricka en kopp kaffe hos Mister. 

Hur bra var då detta café, dit halva Stockholm köar för att komma in? Jo, där fanns fina bakverk men kaffet var ordinärt. Jag köpte två kaffe och en citronpaj (?) att dela på. 

Men eftersom jag inte fick någon att dela med blev jag tvungen att ta med halva kakan hem till kvällsteet. Då visade sig Mr Cake vara lite utöver det vanliga. Jag fick den snyggaste, specialgjorda doggybag jag sett i hela mitt liv. Samma motiv på bag och påse.

Parmesansoppa, recept 2

Andra rätten från min nya kokbok blev god - parmesansoppa med matvete och surdegskrutonger. 

Ganska ovanlig rätt - pamesansoppa! Jag har tidigare vare sig ätit eller hört talas om en soppa med parmesan som huvudingrediens.

Började med att bryna lök, vitlök och selleri tills allt blev mjukt och glansigt. Hällde sen i vatten, grösaksbuljong och matvete. När matveten var mjuk var det grönkålens tur och här gjorde jag ett avsteg från receptet. Det skulle varit svartkål men eftersom jag numera är mycket sparsam med alla affärsbesök och konstaterade, när jag hastade igenom Coopbutiken i Gröndal, att den kål som stod tillbuds var grönkål, fick det bli grönkål. Kål som kål tänkte jag.

När kålen kokat klart hade turen kommit till grädden, osten och kryddorna. Vis av min dåliga kryddning av pajen var jag inte lika försiktig den här gången utan kryddade rejält.  Gav resultat.

Sen återstod bara att hälla upp soppan ovanpå surdegskrutonger - äta och njuta.

Ambitioner

Om man som barn ville dansa balett men inte fick, är det inte ovanligt att ens egna barn får gå i balettskola. 

Själv hade jag inga balettambitioner men väldigt dåliga tänder. Min ambition var därför att mina barn skulle få bra tänder.

Jag borstade ungarnas tänder varje kväll, tills de blev si så där 12-14 år. Visste ju att det aldrig blir hål i en ren tand. Men de fick vare sig röntga eller flourskölja - kändes onaturligt. Man vet ju inte hur det kunde påverka på lång sikt. 

Härom dagen hade dottern tid hos tandläkarn för kontroll. När hon kom dit och tandläkarn såg att hon inte röntgat tänderna på över 10 år tyckte han det var dags. 

Då svarar den 45 år gamla dottern: "Jag får inte röntga tänderna för min mamma!!!" 

Det är till att ha ingjutit respekt för röntgen. 

Hur som helst blev tänderna röntgade och tandläkarn förstummad. Sen la han till: "Så fina tänder! Om alla hade dina tänder skulle vi tandläkare bli arbetslösa!" 

Min gamla devis gäller alltfort "Det blir aldrig hål i en ren tand!" Tänk om jag hade tillämpat den på mina egna tänder.

Festligt

Det är roligt att jämföra saker och smaker. Man kan prova vin, man kan prova ostar, man kan prova räkor - ja, man kan prova det mesta.

Så fort vi har en bemärkelsedag försöker vi fira den och den femte januari är en dag vi sällan missar. Ibland går vi på teater, ibland på bio. I år fick vi vackert stanna hemma men även hemma kan man hitta på trevligheter. Jag skulle stå för arrangemanget.

Tog som vanligt båten in till Norr Mälarstrand och promenerade till fiskaffären i gamla stan - stängd till 28 januari. Men har man turen att bo i en storstad finns det många alternativ. Vi hittade en annan fiskaffär och kunde handla vad som behövdes inför kvällens arrangemang.

Ostron är festligt, läckert och roligt att smaka på - nån gång ibland. Man äter några stycken men blir fort nöjd. Vi har ätit det många gånger men aldrig flera sorter vid samma tillfälle. Dagens festlighet fick bli ostronprovning. 

Köpte tre sorter (det var vad som fanns)
dels svenska "Havstenssund", 55 kr
dels två franska sorter, båda från Normandi
"Utah beach", 28 kr och
"File de clare, 25 kr.

Efter att ha sörplat i oss tre var, var vi ganska överens om resultatet. "Havsstenssund" och "File de clare" var bäst - jämförbara men med tanke på att "Havsstenssund" var mer än dubbelt så dyr korade vi "File de clare" till vinnare. 

Jag hade verkligen lagt manken till denna kväll. Huvudrätt blev en festlig taginegryta.

.

Men när vi kom till kvällens final - Almodóvars film "Att återvända" - fick jag avnjuta den i ensamhet. Då orkade inte maken längre - kudden lockade för mycket.

Kondis

I flera år har man jobbat och gjort snyggt utefter Norr Mälarstrand med jättefint resultat.

Här i förorten har man byggt en gångväg från oss fram till Gröndal. Också en fin och mycket använd promenadväg som nu på grund av regn och regn och allt Coronagående omvandlats till en jyttjeväg (syns inte på bilderna).

I vår grannstadsdel Liljeholmen är dock promenadvägen utefter vattnet i dåligt skick. Vi går där ofta och varje gång tänker jag "Tänk om det sett ut så här på Norr Mälarstrand, vilket hej, hallå det då skulle blivit" men jag inser också att eftersom det bor så mycket mer människor på Kungsholmen än i Liljeholmen så är det nog en riktig prioritering. 

Men i går fick vi se att Liljeholmskajen står på tur. Vi ska också få det snyggt i våra kvarter!

Så bra det kommer att bli. Snart kan vi gå utefter vattnet ända till Hammarby sjöstad, ta färjan över sjön och sen gå tillbaka på andra sidan. Vilken kondis vi kommer att få! Men, i mitt still sinne, hoppas jag det då inte längre är fråga om att "Coronagå".