Nya öar att upptäcka

På västkusten blåser det! Det blåser väldigt mycket och väldigt ofta. Så trots att det är soligt och ganska varmt har vi inte varit ute med båten särskilt många gånger och de gånger vi varit ute har vi inte fått någon makrill. När sen motorn började hacka tyckte maken det var lika bra att ta upp båten. Tråkigt men fullt förståeligt.

Ingen båt - inga båtutflykter!

Nej, vänta nu, så strandsatta är vi faktiskt inte eftersom Västtrafik har förbindelser med en hel del öar.

Redan två dagar efter det att vi tagit upp båten bestämde vi oss för att prova på en av Västtrafiks turer. Vi skulle åka till Gullholmen. Båten till Gullholmen går från Tuvesvik i närheten av Ellös på Orust.

Det finns två vägar till Tuvesvik. En lite längre utan färjeöverfarter och en kortare med två färjeförbindelser. Vi valde fel när vi bestämde oss för den korta vägen - fick vänta en halvtimma på färjan och vips var vår marginal bortblåst.

Båten till Gullholmen hade alltså gått långt innan vi kom fram till Tuvesvik så vi kunde inte göra annat än att äta vår lunch, se Gullholmen på avstånd och åka hem igen.

Man ser husen på Gullholmen 

Men nu vet vi att vi har massor med öar att upptäcka även om vi inte har egen båt.

Att passa tiden

Min blogg ska visa hur en tidlös person (=pensionär) använder sin tid. För det mesta fungerar mitt tidlösa liv bra - kommer alltid i tid, behöver inte jäkta - men ibland går det åt skogen (oftast utan min förskyllan).

När vi skulle åka till Lund och titta på spexet "Giftiga damer", där ett barnbarn spelar Ludwig XIV, träffades lillebror, maken och jag på centralen en timma innan tåget skulle gå - trodde jag. Men det visade sig att vi var där alldeles för tidigt - tåget kom inte. Vi fick vänta och vänta och byta perrong och gå in och värma oss. Till slut, efter 2 (1+1) timmars väntan, började vi rulla söderut. Vårt tåg utnyttjade verkligen begreppet tidlös. Det "la inte på ett kol" för att komma ikapp så när vi kom fram till Lund var vi en och en halv timme sena.

I Lund bodde vi på fina "Lilla Hotellet". Dottern hade bott där natten innan så vi möttes av en hälsning när vi klev in i vårt rum.

Vi började vårt lundensiska besök med att gå till domkyrkan och titta på det astronomiska uret, som byggdes 1425, och nu ingår i Sveriges kulturkanon. 

  

Tycker man kan kalla detta mästerstycke för ett tidlöst ur. Delar av det pampiga verket är alltså 600 år gamla men det visar fortfarande rätt tid. Jag stannade kvar i kyrkan tills klockan blev 12. Då slog de två riddarna, högst upp på uret ihop sina svärd 12 gånger. Sen öppnades en port, längre ned på uret, och de tre vise männen gled förbi Maria o Jesusbarnet.

Barnbarnet var dock inte tidlöst - hade en viktig tid att passa. Han skulle spela på nätet exakt klockan tolv och då spelade det ingen roll vad som hände på kyrkouret. Han hade hittat det perfekta stället "Mormors bageri" där man både kunde spela och fika.

Prick klockan tre började spexet "Giltiga damer" på Stenkrossen och vi var förstås där i god tid. Föreställningen inleddes med att en av spexarna kom in på scenen med ett stort ur i handen och drog, passande nog, en massa vitsar om hur mycket tiden är urled, hur urtråkigt allt kan vara osv.

Sen lät vi oss roas i tre timmar med spexare som pratade dialekt från landets alla hörn. Ludvig XIV, som var anledning till vår resa, "pratade franska" med Mozart, som var den mest tidlösa av alla. Han var nästa 100 år före sin tid.

Sveriges vackraste?

Vi hade två fina dagar framför oss - två dagar utan vare sig regn eller blåst. Då passade vi på att hälsa på våra bridgevänner i deras "sommarstuga" vid Vänerns strand - två timmars bliresa från vår stuga.

De hade planerat att vi skulle göra en tur på det som räknas som Sveriges vackraste järnvägssträcka. "Järnvägssträckan Lidköping-Mariestad över Kinnekulle är Sveriges vackraste järnväg. Det slår SJ fast efter en webbomröstning.

Klockan halv fyra stod vi framför det gamla sockerbruket i Lidköping och väntade. Tre av oss stod där, den fjärde personen tog bilen för att möta upp rälsbussen i Hällekis.

Förvånar mig att man kan kalla denna sträcka för Sveriges vackraste - utsikten var begränsad till träden som växte runt spåret. Om man på något ställe kunde skymta Vänerns blå vatten missade jag det. En av de vackraste tågresor jag gjort var mellan Kiruna och Narvik men den sträckan kom bara på andra plats - enl SJ. Undrar om de som röstade verkligen hade åkt båda sträckorna. Nu kan jag, i alla fall, skryta med att ha "gjort" Sveriges två finaste tågresor.

Kinnekulle är ett 300 meter högt platåberg, uppbyggt av sedimentära bergarter, avlagrade mellan kambrium och silur. Den kalksten man bröt i Kinnekulle användes för att bl.a. tillverka cement och en stor industri växte fram i Hällekis. Tillverkningen fortsatte fram till 1979.

Vi klev av rälsbussen (oelektrifierad järnväg) i Hällekis och tittade runt bland alla små affärer och museer i den gamla bruksorten. 

Hällekis vackra stationsbyggnad

I de fina husen, där man nu säljer konsthantverk, bodde det en gång i tiden åtta familjer i var sitt rum och kök. Vi  stötte på Erik Johansson, en känd fotograf från trakten som haft utställningar på Fotografiska.

När vi tittat klart i alla bodar och museer fortsatte vi vår utfärd med bil och tittade först på själva Kinnekulle ...

... innan vi åkte vidare till Munkängarna där ramslöken växer vild.

Kvällen ägnade vi naturligtvis åt spel men innan vi åkte hem besökte vi det lilla fiskeläget Spiken och åt lunch på friterad gös från Vänern.

Slussen

För att åka båt från Mälaren till Östersjön måste man passera en sluss. Slussen med stort "S" som ligger mellan Gamla Stan och Södermalm har man hållt på och byggt i många hundra år. Den första Slussen byggdes 1642. Den nuvarande ombyggnaden har pågått sen 2016 - kommer att vara klar 2028.

Man bygger i etapper. Varje gång en etapp blivit klar har vi åkt dit och tittat.

När guldbron drogs in i stan, ledsagad av en brandsprutebåt stod vi på Söders höjder och tittade. Då ville vi vara bland alla människor som hälsade bron välkommen men samtidigt hålla distans för det var precis när pandemin brutit ut.

På försommaren i fjol var den del av Slussen, som ligger mot Saltsjön klar - då var vi där.

I söndags var vi där för tredje gången. Vi tittade på nya Södermalmstorg - en lagom stor uppgift efter ett 100 års kalas.

Nya Slussen har blivit hårt kritiserad men jag har också läst några berömmande ord. Själv tyckte jag Södermalmstorg med alla murar var häftigt - snygga material, stora ytor, många sittplatser, kaféer (på sikt också restauranger), sittrappor, stora hissar och rulltrappor och en fräsig mur mot Gamla stan. Får man bara dit lite träd och blommor tror jag det blir en träffpunkt för folk i alla fall de dagar det inte blåser.